Märkligheter, nyttigheter och tittigheter

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.

---

 

Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!

Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)

Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.

Dagens lunch.

Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt…

Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundan på SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!

Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhet och hattifnattande

Ett både ensamt och hattifnattigt inlägg.

---

 

En ensams fredagsfika.

Inte vet jag hur din fredag var, men min var tämligen hattifnattig. Först kände jag mig jätteensam under dan, trots att jag hade mycket att göra. Det som kändes mest ledsamt var att sätta sig ner på eftermiddagen till fredagsfika. En bok, en bulle och en trisslott (som visade sig vara en nitlott) i all ära, men det slår inte arbetskamrater som sällskap. Det är en stor lucka i mitt sociala liv just nu. En lucka som gör rätt ont.

Boken jag läser just nu är på sätt och vis också en ensambok. Den handlar om en kvinnlig författares resor. Att resa är nåt jag drömmer om, men nåt som tyvärr inte är möjligt för mig att göra just nu. Och tiden går. Kanske kan jag ha möjlighet att resa när jag är gammal. Frågan är om jag orkar då. Ja, jag är avundsjuk på alla som berättar att de ska Resa. Men jag är inte missunnsam! Res ni! Det är ni säkert värda. Ni har säkert kämpat hårt för att få ihop tid och pengar till er resa. Jag kan läsa om andras resor i stället. Och det är faktiskt inte genomdåligt.

 

 

Hattifnattandet tog fart!

 

Running duck hette kvällens vita vin. Det passade fint till räkor.

Men sen tog min fredag fart och själva hattifnattandet började! Jag åkte och hämtade Fästmön när hon hade slutat jobba. Vi fnattade ut till Himlen där vi packade ihop yngste bonussonen, hans grejor och Annas väska. En matkasse och en flaska vin följde också med. Vinet intog vi sen till räkorna på kvällen.

Fast innan vi kunde sätta oss till bords skulle barnet till sin fader. Där blev vi ståendes en god stund. Det finns nåt rofyllt i att betrakta en man som lagar mat… Dessutom fick jag KBT-träna min katträdsla. Den som följer mig på Instagram (@tofflisen) vet ju att jag var på pusskalas. Den som INTE följer mig på Instagram kan eventuellt hinna med att se bilderna här intill i högerspalten.

Efter en del hattifnattande anlände vi så till New Village där jag hade förberett för räkfrossa med limeaioli, avocado, citron, kokt ägg, dill och till och med en upptinad bit Brieost. Brieost blir fantastisk god när den har varit fryst! Det är som om smaken kommer fram mycket mer när den har tinat.

Running duck i glaset rann sen ner fint i struparna tillsammans med räkor, aioli med mera.

Vinet, som Anna hade tagit med, hette Running Duck och var ett torrt sydafrikanskt ekologiskt vin av sauvignon blanc och semillon-druvor. Det passade alldeles utmärkt till räkor och aioli, det senare innehåller en hel del vitlök, vilket kan göra det svårt att hitta ett vitt vin som funkar.

Det blir ordning i mitt liv när Anna kommer hit. Tillvaron får en ram och jag planerar och tänker mycket klarare. Dessutom blir livet mycket roligare! Jag vet inte hur många gånger jag har skrattat sen vi kom hem hit… Idag ska vi emellertid fnatta ut till Morgonen IGEN, för yngsta bonusdottern aviserade att hon och pojkvännen kommer på besök i helgen för att hämta grejor. Det blir en familjeträff idag, som Jerry skriver. Kanske kommer äldste bonussonen också. Den enda vi saknar då är äldsta bonusdottern, men hon har ju liiite långt att åka. Vi kanske får ta med henne en stund via Skype.

Jag hoppas att DU inte hattifnattar för mycket i helgen utan finner den ro och vila du behöver. Men mest av allt hoppas jag att du inte känner dig så ensam som jag gjorde igår. Ha en fin helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det borde flaggas idag

Ett flaggande inlägg.

---

 

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två steg framåt och bara ett steg bakåt

Ett inlägg om steg.

---

 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Har det kommit hit nu..?”

I morse var det mer än 17 grader kallt när Fästmön och jag traskade mot garaget. Så vi blev ganska förvånade när vi träffade på en klunga människor på parkeringen. Klockan var ju knappt tjugo minuter i sju, denna kalla söndagsmorgon i december.

Tyvärr var det ingen mottagningskommitté eller ens nåt roligt klungan ägnade sig åt. En bekanting som befann sig på parkeringen kom fram till mig och berättade att det hade bränts bilar. Just bekantingens bil var totalförstörd, bilen bredvid var utbränd på ena sidan. Tänk så hemskt att få vakna av ett telefonsamtal en söndagsmorgon där polisen berättar att nån har tuttat eld på ens bil…

Har det kommit hit nu..?

var min bekantings tämligen retoriska fråga. För bilbränder har förekommit tidigare, på andra ställen i stan. Vi har hittills levt ganska skyddat i det här bostadsområdet. Det har förekommit lite klotter och ett och annat bilinbrott, men det var nog ganska länge sen.

Jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andras bilar. Är det roligt? Man kan ju näppeligen ha stått nånstans och betraktat det hela, för vad jag förstår var brandkår och polis snabbt på plats. För att bränderna var anlagda är väl högst troligt – en ny bil (min bekanting hade ägt i tre veckor) börjar näppeligen inte brinna så där, bara.

Nej, sånt här är hemskt! Tänk om flera bilar hade börjat brinna, tänk om sophuset hade tagit eld, träden i närheten… Vad vill man uppnå? Nej, jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andra bilar. Verkligen inte! PUCKON! 

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag full av… diverse…

Vart den här dagen tog vägen vet jag inte, men den försvann i ett nafs. Jag var inte ute i Himlen förrän runt 14-tiden. Då grejades det för fullt här. Det ska ju födelsedagsfiras i morgon och adventpyntas och hej och hå.

Mycket snö har det kommit även här ute. Parkeringsplatsen behövde tack och lov inte skottas, för det var sån där tunn pudersnö som man nästan kan blåsa bort. Rätt vackert här ute, men det här med snö är vackrast att bara betrakta, inte tampas med på ett eller annat sätt.

Mycket snö här. 

Sen for vi iväg ut på äventyr shopping. Det blev en nästan lite religiös upplevelse, för jag träffade på Buddha. Eller var det inte en avbild av mig själv..?

Buddha eller jag? Lika tjocka och lika stora tuttar, i alla fall.

Fästmön var inte riktigt nöjd med turen, men hon är ju alltid, alltid söt.

Anna i en ljusportal.

Sen for vi till bästa ICA-affären, ICA Solen. Dagen till ära var det pepparkaksbjudning. Jag tror att jag åt minst fyra stycken hjärtor och ganska stora var de. Dessutom kom en tjej och bjöd på kolor. Gissningsvis var hon i maskopi med nån tandläkare.

Vid Solens delikatessdisk stod vi och dreglade en stund innan vi påkallade nåns uppmärksamhet.

Med denna påkallade vi uppmärksamhet. 

Vi hade tänkt köpa en bit ost till vinet jag hade med mig, men det blev tre bitar: en sedvanlig cambozola, en bit Blue alp och så en bit jämtländsk camembert. Vinet var riktigt fylligt och kryddigt och passade bra till kycklingfilén Anna och jag åt till middag. Lite senare ska vi testa det till våra ostar, men redan nu kan jag säga att detta är ett synnerligen prisvärt rödvin – för endast 69 kronor! Jag är mycket förvånad!

Jämtländska ostar.

I övrigt har dagen gett mig en storvinst i Wordfeud över Mästaren själv (enligt honom, alltså…). Vi har ytterligare en match på gång. Dessutom har Caramellberg inbjudit mig på ett parti som hon ligger under i – jag leder med 39 – 32. Det ger ju en indikation om var vi landar, tycker jag.

Dagens middag hämtade jag från Kreta, för husmor slår till i kväll och bakar värsta kakorna och då måste middagen snabbt klaras av. Killarna åt pizzor, hemmavarande dotter burgare och strips och vi åt kyckling och potatisklyftor. Den blivande 20-åringen är på lokal i kväll och blir firad av sina vänner.

Och snart, min vän, är klockan 20.00 och då blir det… lördagsgodis!

Livet är kort. Och rätt gott ibland.

Read Full Post »

Nu har himlen fått en ”datoriserande” ängel…

Kotimatka pitkä niin…

Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.

Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…

…dels

… ord huggna i sten…

Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 

Livet är kort.

Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljud och oljud, liv och o-liv – och tankar kring Pride

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.

Däremot uppskattar jag mindre när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.

Livet är kort.

Read Full Post »

En dörr

Nu är det gjort. Jag har laddat och trappat upp. Varit innanför dörren och snokat och blivit visad runt. Jag står nere på marken igen och undrar om dörren öppnas för mig mer permanent. Kanske. I nästa vecka, redan, får jag veta. Till dess står jag här nere och betraktar den gröna dörren och önskar, önskar…

Ska den öppnas för mig?

Read Full Post »