Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘betrakta’

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.


 

Svart runt ögat o nyklippt

Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!

Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)

Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.

Grönsaker och dressing

Dagens lunch.

Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt

Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundan på SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!

Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både ensamt och hattifnattigt inlägg.


 

Fredagsfika ensam

En ensams fredagsfika.

Inte vet jag hur din fredag var, men min var tämligen hattifnattig. Först kände jag mig jätteensam under dan, trots att jag hade mycket att göra. Det som kändes mest ledsamt var att sätta sig ner på eftermiddagen till fredagsfika. En bok, en bulle och en trisslott (som visade sig vara en nitlott) i all ära, men det slår inte arbetskamrater som sällskap. Det är en stor lucka i mitt sociala liv just nu. En lucka som gör rätt ont.

Boken jag läser just nu är på sätt och vis också en ensambok. Den handlar om en kvinnlig författares resor. Att resa är nåt jag drömmer om, men nåt som tyvärr inte är möjligt för mig att göra just nu. Och tiden går. Kanske kan jag ha möjlighet att resa när jag är gammal. Frågan är om jag orkar då. Ja, jag är avundsjuk på alla som berättar att de ska Resa. Men jag är inte missunnsam! Res ni! Det är ni säkert värda. Ni har säkert kämpat hårt för att få ihop tid och pengar till er resa. Jag kan läsa om andras resor i stället. Och det är faktiskt inte genomdåligt.

 

 

Hattifnattar

Hattifnattandet tog fart!

 

Running duck

Running duck hette kvällens vita vin. Det passade fint till räkor.

Men sen tog min fredag fart och själva hattifnattandet började! Jag åkte och hämtade Fästmön när hon hade slutat jobba. Vi fnattade ut till Himlen där vi packade ihop yngste bonussonen, hans grejor och Annas väska. En matkasse och en flaska vin följde också med. Vinet intog vi sen till räkorna på kvällen.

Fast innan vi kunde sätta oss till bords skulle barnet till sin fader. Där blev vi ståendes en god stund. Det finns nåt rofyllt i att betrakta en man som lagar mat… Dessutom fick jag KBT-träna min katträdsla. Den som följer mig på Instagram (@tofflisen) vet ju att jag var på pusskalas. Den som INTE följer mig på Instagram kan eventuellt hinna med att se bilderna här intill i högerspalten.

Efter en del hattifnattande anlände vi så till New Village där jag hade förberett för räkfrossa med limeaioli, avocado, citron, kokt ägg, dill och till och med en upptinad bit Brieost. Brieost blir fantastisk god när den har varit fryst! Det är som om smaken kommer fram mycket mer när den har tinat.

Vitt vin

Running duck i glaset rann sen ner fint i struparna tillsammans med räkor, aioli med mera.

Vinet, som Anna hade tagit med, hette Running Duck och var ett torrt sydafrikanskt ekologiskt vin av sauvignon blanc och semillon-druvor. Det passade alldeles utmärkt till räkor och aioli, det senare innehåller en hel del vitlök, vilket kan göra det svårt att hitta ett vitt vin som funkar.

Det blir ordning i mitt liv när Anna kommer hit. Tillvaron får en ram och jag planerar och tänker mycket klarare. Dessutom blir livet mycket roligare! Jag vet inte hur många gånger jag har skrattat sen vi kom hem hit… Idag ska vi emellertid fnatta ut till Morgonen IGEN, för yngsta bonusdottern aviserade att hon och pojkvännen kommer på besök i helgen för att hämta grejor. Det blir en familjeträff idag, som Jerry skriver. Kanske kommer äldste bonussonen också. Den enda vi saknar då är äldsta bonusdottern, men hon har ju liiite långt att åka. Vi kanske får ta med henne en stund via Skype.

Jag hoppas att DU inte hattifnattar för mycket i helgen utan finner den ro och vila du behöver. Men mest av allt hoppas jag att du inte känner dig så ensam som jag gjorde igår. Ha en fin helg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett flaggande inlägg.


 

Regnbågsflagga på en balkong på Söder

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg.


 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Rosor och bok

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

Böcker

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse var det mer än 17 grader kallt när Fästmön och jag traskade mot garaget. Så vi blev ganska förvånade när vi träffade på en klunga människor på parkeringen. Klockan var ju knappt tjugo minuter i sju, denna kalla söndagsmorgon i december.

Tyvärr var det ingen mottagningskommitté eller ens nåt roligt klungan ägnade sig åt. En bekanting som befann sig på parkeringen kom fram till mig och berättade att det hade bränts bilar. Just bekantingens bil var totalförstörd, bilen bredvid var utbränd på ena sidan. Tänk så hemskt att få vakna av ett telefonsamtal en söndagsmorgon där polisen berättar att nån har tuttat eld på ens bil…

Har det kommit hit nu..?

var min bekantings tämligen retoriska fråga. För bilbränder har förekommit tidigare, på andra ställen i stan. Vi har hittills levt ganska skyddat i det här bostadsområdet. Det har förekommit lite klotter och ett och annat bilinbrott, men det var nog ganska länge sen.

Jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andras bilar. Är det roligt? Man kan ju näppeligen ha stått nånstans och betraktat det hela, för vad jag förstår var brandkår och polis snabbt på plats. För att bränderna var anlagda är väl högst troligt – en ny bil (min bekanting hade ägt i tre veckor) börjar näppeligen inte brinna så där, bara.

Nej, sånt här är hemskt! Tänk om flera bilar hade börjat brinna, tänk om sophuset hade tagit eld, träden i närheten… Vad vill man uppnå? Nej, jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andra bilar. Verkligen inte! PUCKON! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Vart den här dagen tog vägen vet jag inte, men den försvann i ett nafs. Jag var inte ute i Himlen förrän runt 14-tiden. Då grejades det för fullt här. Det ska ju födelsedagsfiras i morgon och adventpyntas och hej och hå.

Mycket snö har det kommit även här ute. Parkeringsplatsen behövde tack och lov inte skottas, för det var sån där tunn pudersnö som man nästan kan blåsa bort. Rätt vackert här ute, men det här med snö är vackrast att bara betrakta, inte tampas med på ett eller annat sätt.

snöiga grenar

Mycket snö här. 


Sen for vi iväg ut
äventyr shopping. Det blev en nästan lite religiös upplevelse, för jag träffade på Buddha. Eller var det inte en avbild av mig själv..?

Buddha

Buddha eller jag? Lika tjocka och lika stora tuttar, i alla fall.


Fästmön
var inte riktigt nöjd
med turen, men hon är ju alltid, alltid söt.

Anna i en ljusportal

Anna i en ljusportal.


Sen for vi till bästa ICA-affären, ICA Solen.
Dagen till ära var det pepparkaksbjudning. Jag tror att jag åt minst fyra stycken hjärtor och ganska stora var de. Dessutom kom en tjej och bjöd på kolor. Gissningsvis var hon i maskopi med nån tandläkare.

Vid Solens delikatessdisk stod vi och dreglade en stund innan vi påkallade nåns uppmärksamhet.

Klocka

Med denna påkallade vi uppmärksamhet. 


Vi hade tänkt köpa en bit ost
till vinet jag hade med mig, men det blev tre bitar: en sedvanlig cambozola, en bit Blue alp och så en bit jämtländsk camembert. Vinet var riktigt fylligt och kryddigt och passade bra till kycklingfilén Anna och jag åt till middag. Lite senare ska vi testa det till våra ostar, men redan nu kan jag säga att detta är ett synnerligen prisvärt rödvin – för endast 69 kronor! Jag är mycket förvånad!

Jämtländska ostar

Jämtländska ostar.


I övrigt har dagen
gett mig en storvinst i Wordfeud över Mästaren själv (enligt honom, alltså…). Vi har ytterligare en match på gång. Dessutom har Caramellberg inbjudit mig på ett parti som hon ligger under i – jag leder med 39 – 32. Det ger ju en indikation om var vi landar, tycker jag.

Dagens middag hämtade jag från Kreta, för husmor slår till i kväll och bakar värsta kakorna och då måste middagen snabbt klaras av. Killarna åt pizzor, hemmavarande dotter burgare och strips och vi åt kyckling och potatisklyftor. Den blivande 20-åringen är på lokal i kväll och blir firad av sina vänner.

Och snart, min vän, är klockan 20.00 och då blir det… lördagsgodis!


Livet är kort. Och rätt gott ibland.

Read Full Post »

Kotimatka pitkä niin…


Gårdagen inleddes
som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.


Man ska inte dö
när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…


…dels

… ord huggna i sten…


Det är gott att vara älskad!
Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 


Livet är kort.


Läs vad andra
(länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Older Posts »