Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förbanna’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt typiskt oktoberinlägg.


 

Höstkväll i bilen

Helt nattsvart är det inte.

Om två dagar är vi i mitten av oktober. Det sägs att tiden flyger iväg när man har roligt. Inte vet jag om jag har roligt i mitt liv just nu, precis. Det mesta kretsar kring avsaknaden av jobb, inkomst och det därmed förknippade sociala samman-hanget. Jag har snart varit arbetslös i tre och en halv månad. Det finns inget kul med det alls, kan jag meddela. Men jag försöker tänka positivt, hitta vettiga jobb att söka och så försöker jag förstås hitta meningsfull sysselsättning på annat sätt. Dessvärre har jag inte hittat nåt sätt som kan betala mina räkningar. Helt nattsvart ser det ändå inte ut. Jag har ett bra liv jämfört med många andra. Och på den privata sidan har jag sammanhang eftersom jag hör ihop med mamma, Fästmön & co. Det finns människor som varken har jobb eller familj. Hur lätt är det att fortsätta leva då?

Höstträd i flera färger

Höstträd i vackra färger muntrar upp, liksom böcker. Det här trädet står på baksidan av mitt hus.

Mamma gav mig en peng i förra veckan. Den ska jag använda till mat och till bilservicen nästa månad. Det är inte roligt att vara över 50 år och behöva ta emot pengar från sin gamla mamma… Men igår kväll hade jag också behov av att muntra upp mig lite och gjorde en beställning från Bokus. Ja, jag veeet att jag inte borde, men jag köpte tre pocketar och en inbunden reakbok. Den ena ska jag ge bort i julklapp, de tre andra behåller jag själv. Inga dyra böcker alls. Reaboken kostade bara 29 kronor, de båda pocketböckerna 42 respektive 47 kronor.

Min förmiddag har avlöpt som vanligt. Jag har dessutom vikt torr och ren tvätt som en galning. Det gäller att vara både bläckfisk och ha aparmar vid hanteringen av underlakan till dubbelsäng… Strykhögen jag tog itu med igår har ersatts med en ny, betydligt tråkigare (t-shirtar mest). Men den sparar jag till senare i veckan.

I eftermiddag åker jag och hämtar Anna från jobbet. Kanske gör jag ett postärende i samma veva också. Därefter åker vi ut till Himlen där vi ska fira en blivande 20-åring. Den egentliga högtidsdagen är på onsdag, men det funkar bäst för alla inblandade att fira idag. Äldsta bonusdottern är ju på besök från Norrland just nu, men lämnar oss i morgon. Det ska bli kul att träffas i kväll! Kanske följer Anna med hem till New Village redan i afton eller också dyker hon upp i morgon. Hon är ju egentligen ”barnfri” den här veckan, men på fredag åker hon hem till Himlen igen. Det blir mycket åkande och farande för henne. Jag förbannar en viss del i mitt liv som gör att vi inte kan bo i samma hem!

På fredag blir jag alltså ensam igen, men har ändå nåt roligt att se fram emot just den dan: jag ska luncha med ”Lisbeth”! Vi ska träffas på en av restaurangerna på campus vid min förrförra arbetsplats och det ska bli såååå kul! Det gäller att se till att tillvaron inte är nattsvart utan också innehåller såväl stora som små fester. Att träffa ”Lisbeth” är alltid festligt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.


De flesta tycker
att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

Regn på busskurens fönster

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.


I skrivande stund
vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

regnbåge

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.


Ibland efter regnet
kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Höstträd mot blå himmel

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.


Bilden ovan,
på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.


Vid samma tillfälle
fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

gult träd i dimma

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.


Hösten är emellertid en sorgeperiod
för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Pappa 1947

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.


Lite sorgligt var det också att se idag
att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den… eh… tomma dagen..? Nej, halva den försvann i ett nafs! Jag bestämde mig för att gå på ett intressant möte. Sen gjorde jag som jag brukar göra, pratade för mycket och höll på att ta över showen. Måste träna på att lägga band på mig. Men det är så svårt när jag blir engagerad! I vart fall fick jag både beröm och belöning i form av kanellängdsbit och en Marianne-karamell.

Tog en fika innan jag ställde mig att jobba med en sökordslista och en sändlista. Däremellan hade jag mejlkontakt med en konsult angående en utbildning som jag planerar att anordna för institutionen. Bara det att den inte blir av förrän i maj – och då har ju jag slutat här. 😦 Tuffa puckar, men vem vet, jag kanske dyker upp ändå bara för att jag är intresserad.

Lunchen blev sen idag. Tänkte nästan ta bilen och åka iväg nånstans, men det fick bli skrivbordsfrallor från Syltan i stället. Trodde jag. På vägen dit träffade jag ett trevligt gäng som jag slog följe med. Det blev därför inte alls nån skrivbordslunch!

På vägen tillbaka träffade jag fru Chef2 och föll i extas över hennes mössa. Titta, visst är den väl läcker?! En äkta Davy Crockett-mössa med svans och allt! Vad han som gett namn till mössan är för en figur kan du läsa här! 

Läcker va?


Jag inser att jag har min pappas gener,
för jag vill gärna dra i svansen. Pappa var likadan. Kvinnor och tjejer förbannade honom många gånger, för så snart han såg någon med hästsvans eller flätor var han framme och drog i dem. Idag skulle säkert anarkafeministerna anklaga pappa för grov sexism, men faktum är att det mer än en naturlig reflex. Jag kände också av den idag! Hade fru Chef2 haft den på huvudet vete tusan om jag hade kunnat behärska mig. Observera dock att jag avhåller mig från att rycka i vissa svansar såsom råttsvansar. Dem låter jag helst bli.

Nästa stopp på vägen ut från Syltan blev Lisbeth och M, två före detta kollegor som jag gillar stenhårt. Jag lovade att snart komma på besök, bland annat för att se på L på deras grannfakultets nya rum, men också för att fika. Förstås. Blev så glad för Lisbeth noterade att jag hade en blå tröja på mig, min nya, och inte en svart!

Två frallor och kaffe blev det till lunch. Det kan tyckas lite, men Fästmön gjorde broccolisoppa igår och det finns kvar av den. Det blir finfin middag för en Toffla i kväll! Kanske köper nåt grovt bröd till också, jag måste ju ändå stanna vid ICA Heidan och handla andra förnödenheter.

Nu är det dags att göra nytta för månadspengen. Vem vet, jag kanske köper en röd tröja för nästa lön..? Eller en grön..? Men aldrig en gul, för gult är, som bekant fult. Lika fult som turkost. Fast turkost är ju inte en färg utan en skitful nyans… 😦

Read Full Post »

Utdraget. Del 70

Hur många gånger förbannade han inte sig själv… Hur många gånger ångrade han inte att han upplåtit sin stämma till stöd för dem han trodde var de svaga. De FALSKA svaga som senare högg honom i ryggen. Inte bara en gång utan flera gånger.

Jag såg honom rasa in i duschen, hörde hans gråt, bara delvis dold av duschstrålarna. Och det fanns inget jag kunde göra mer än att stå utanför och vänta tills hans tårar tagit slut för tillfället.

Read Full Post »