Kotimatka pitkä niin…
Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.
Karin Nordenbäck 1959 – 2012.
Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…
Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka… Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.
Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.
Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.
En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.
Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.
Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.
Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…
Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…
… en glasängel…
…dels
… ord huggna i sten…
Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.
Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag.
Livet är kort.
Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Oj vad dina ord berör mig. Kan inte tacka dig nog för gårdagen. Är så tacksam för dig. Varm kram!
Tack själv för att du var kartläsare och för att du var med! Jag hade aldrig klarat detta utan dig.
Kram!
Väldigt sorgligt. Jag känner mig också berörd trots att jag bara kände Karin genom hennes blogg.
Karin hade ett sånt stort hjärta. Ändå var hon långt ifrån mesig. Hon berörde många.
[…] vad hon betydde för många. Nu är hon lagd till det man kallar sista vilan. Enligt Jerry och Tofflan som närvarade så var det en fin begravning. Vi som inte närvarade vid begravningen får närvara […]
Så värdigt och vackert.
Det kallas respekt vilket Karin har från alla som tog sig tid att läsa och förstå helhet i stället för att fastna i detaljer och strida om allt.
Fastna, inte våga att gå vidare. Inte bara skriva utan möta och bemöta.
Det har du och Jerry oxå visat att Ni har förmåga och insikt till.
Heder.
Leroy
Tack Leroy, för vänliga och inkännande ord. Jaa, Karin var en människa värd all respekt. Jerry och jag vi… försöker, vi! Men att vara människa är inte lätt!…
Vad fint du skriver om vår Karin. Jag har varit så ledsen idag. Tänkte på mycket på henne och vår sista mailväxling.Saknar henne så .
Kram
Jaa, jag kan fortfarande inte förstå att hon inte är kvar här på jorden…
Kram!
Vilket fint blogginlägg!!
Du skriver att kyrkan var fullsatt till sista plats, tänk då om alla vi som inte kunde närvara oxå hade kommit, då hade det behövts två kyrkor!!
Jag lärde känna Karin via min blogg runt 2006/2007 och jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon har betytt för att jag står där jag står i dag med livet och huvudet i behåll!! Jag hann aldrig träffa Karin och nu kommer jag aldrig få göra det och det känns SÅ overkligt!! Faktum är att jag aldrig ens hört hennes röst, men jag är glad att jag hann berätta för henne hur mycket hon har betytt för mig i mitt tillfrisknande, något som hon tydligen inte riktigt hade förstått.
När jag skrev det blogginlägget och kommentaren till henne om hur mycket hon betytt för mig kunde jag aldrig i min vildaste fantasi ana att det var bland det sista jag hann tala om för henne.
Att jag aldrig kommer få ta den där fikan med henne i mitt rosa kök, få ge henne en varm kram och se henne gosa med min hund Tindra som hon så gärna ville träffa det kommer jag nog aldrig riktigt kunna förstå. Jag tänker på Karin väldigt ofta jag jag saknar henne och hennes ord och tankar nåt så oerhört!
Himlen har blivit rikare men jorden har blivit oerhört mycket fattigare!!
Tack för det fina blogginlägget!
Kram från Gullan a.k.a Miss Borderline
Ja här på jorden är vi fattigare, men uppe i himlen är de rikare. Där sitter hon med all säkerhet och bloggar och skämtar hej vilt med Guds alla änglar! Det är jag säker på!
Tack för din kommentar och var rädd om dig!
Sent har jag fått höra detta, oj vad det smärtar mig. Jag hade turen att få känna Karin en kort period i slutet på 80-talet, tyvärr allt för kort tid. Trots att det är längesen så glömmer jag dig aldrig. Vila i frid.
Jag lärde känna Karin för ungefär fyra år sen. Men hon fattas mig likväl – och fortfarande, trots att det har gått flera månader. Hon är en sån människa man aldrig glömmer.