Bra dagar och mindre bra

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.

Torsdagen blev underbart varm och solig. ”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

Andra dagar…

Jag har faktiskt kämpat och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

Hårt. Eller kort.

Det är en kamp att vara människa. Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

Solens uppgång. Kommer jag också upp?

Livet är kort.

Read Full Post »

Upphittad och skev

Varning! Inlägget innehåller bilder på en fuling!

Jamen jag hann ju inte till jobbet i tid för institutionsinformationen, men det fanns STOOORA kanelbullar kvar. Fika blev det alltså tid för! Satt ner en stund och lyssnade på ett arbetsmöte som jag inte kunde låta bli att lägga mig i. Sen var det in på kontoret igen för att ringa upp dem som sökt mig. (Jag sa väl att en tjänstemobil står på jobbönskelistan???)

Först en telefondiskussion kring en trycksak, där det är viktigt att vara lyhörd och diplomatisk samtidigt som man är grafisk polis. Fixade balansgången och den jag talade med var nöjd och glad. Jag gör alltså inte bara folk illa. FNYS åt vissa håll…

Lokalblaskan hade ringt och sökt mig och det visade sig att jag var försvunnen från deras fotoarkiv. Men det var jag ju inte, det var bara nån som hade fajlat mig under fel efternamn. Dessutom tänkte man kalla mig för Tufflan och det är ju liiite fel nick. Jädra tur att familjeredaktören och jag fick kontakt, för övrigt, för h*n hade dessutom gett mig fel förnamn i texten också. Tre fel av tre möjliga på namnen… Jag bara undrar lite hur ofta det är så här och tidningen INTE kollar av med berörda innan tryck…

Den här personen hade fått ett helt annat efternamn i fotoarkivet. I texten som ska tryckas hade det blivit fel förnamn. Men näsan är lika gigantisk som i verkligheten. (Foto: Hans Ericson, UNT)

Jag försökte leta bilder från bloggen som kunde användas och svor lite för mig själv. Hade blivit liiite gladare om de ringt från tidningen medan jag var hemma idag på förmiddagen. Mitt privata fotoarkiv hemma är nämligen lite större än det som finns i cyberspace. lite större. Men jag hittade en seriös bild och en knäpp bild som jag mejlade över. I samma veva dök kollegan J upp med kameran på magen för att fota var och en till en fototavla över institutionens medarbetare. Så bra, för då kunde jag kanske skicka över en av dessa bilder, tänkte jag. Tills jag såg bilderna… Jag är ju helt skev! RAH! 

Inget fel på fotografen, men motivet är ju helt skevt! Dessutom gör jag reklam för kläder med krokodil på, precis som den där norske otäckningen. Inte bra… (Foto: JS)

Men familjeredaktören mejlade strax att de hittat mig i fotoarkivet och så kunde vi klara ut de textmässiga felen också. Bra, alla nöjda och glada. Tror jag. Själv hinner jag väl bara se mig i tidningen innan Fästmön och jag drar iväg på vårt eget lilla party i dagarna fyra, typ.

Read Full Post »

Vågar du komma ut på jobbet?

Hur är det, egentligen? Har du berättat på ditt jobb att du är hetero, homo, bisexuell, trans eller queer? Skämt åsido, det finns många som skulle uppskatta att man inte drar bögskämt vid fikabordet. Det tror i alla fall Tobias Tengström i Unionens HBT-nätverk som jobbar med attityder.

Coachen Petra Elisson framhåller chefens roll. Hon anser att chefer inte alltid förstår vilken påverkan de faktiskt har genom att föregå med gott exempel. Hur dårå? Ja, till exempel markera mot dåliga beteenden som bögskämt, men också att inte utgå från att en anställds partner är av ett visst kön. Petra Elisson har till och med skrivit en bok om detta, Regnbågschefen.

Mina nya, fina sockar kanske blir ett redskap när det är dags att komma ut på jobbet???

                                                                                                                                                             RFSL jobbar med att HBT-certifiera arbetsplatser. Här i vårt län är Folktandvården en föregångare. Som också har fått mycket kritik för det, förstås. Men faktiskt också utmärkelser! Och nu är en familjecentral i Skogås på väg att bli certifierad.

Det är en balansgång, det där med att komma ut på jobbet. Jag har själv i skrivande stund inte gjort det mer än till min handledare. På nåt sätt har jag inte känt att det är läge för nån sån utannonsering. Det får vänta tills jag känner mig mer personlig och bekväm. Jag är nämligen vis av vissa erfarenheter… Och jag är på jobbet främst för att jobba, inte för att vara privat.

Men jag tycker att alla belackare av vår Folktandvårds certifiering bör sluta upp med det. Att få HBT-certifiering behöver ju inte nödvändigtvis handla enbart om patienter utan kanske också en del om de anställda själva… Tänk på det innan ni hånar en verksamhet som föregår med gott exempel! Heja Folktandvården!

Och durå, som tillhör gruppen HBTQ-personer – har du kommit ut på jobbet???

Read Full Post »

En stolleblå dag

Idag hade jag tänkt mig en stolleblå dag. En dag fullt med tokerier och roligheter, sån som kvällen var lite grann igår. Men så kommer det nåt/nån som måste trycka ner mitt goda humör och jag hamnar åter på marken och krälar och gråter. Nja, inte fullt så illa är det, men se mitt goda humör försvann lite eftersom jag i princip fick veta att jag är tanklös. Och ja, jag erkänner: jag är tanklös. Men jag värnar också lite om de svaga. Och balansgång är svårt. Nuff said!

Balansgång är svårt.

                                                                                                                                                  Morgonen bjöd på grått och mulet väder med snö, men nu har förmiddagen övergått till en ljusgrå himmel med blåa inslag – och sol! Så mitt humör kanske får ett lyft under dan.

Fästmön ska till jobbet klockan 13 och vara där ända till klockan 20. Såna dar är ganska tråkiga för mig. Själv ska jag inleda med en välbehövlig dusch och hårtvätt efter frukost. Just hårtvätten brukar gnugga bort dumma tankar.

Men i eftermiddag ska jag träffa en intressant person och låna hem lite förströelse! Och intressanta möten och förströelselån kan ju i sig vara humörlyftande.

I kväll MÅSTE jag komma ihåg att försöka ringa CL!!!

Nu måste jag gå och kolla äggen… To be continued…

Read Full Post »

Hur självklart är det med det offentliga i socialdigitala medier?

Det svenska offentliga är snabbt på att kasta sig in i digitala medier på olika sätt. Frågan är bara vad skälen är till detta. För att ”hänga med” räcker inte. Det skriver Sylvia Nylin, VD för Sveriges Informationsförening i en intressant artikel på första sidan på i, ett nyhetsbrev från föreningen. Artikeln behandlar offentlig verksamhets närvaro i sociala och digitala medier såsom Fejan och Twitter och bland annat skälen till detta.

I Sverige är vi kvicka ibland. Och även organisationer som har rykte om sig att vara tröga och byråkratiska tycks ha hoppat på Facebook– och Twitter-tågen. Men det är inte lätt att vara offentlig förvaltning i dessa sammanhang. Sylia Nylin har några frågetecken som det offentliga torde brottas med:

[…] Hur kravställer man […] närvaron på nätet?
Hur motiverar man kostnaderna för satsningen?
Och inte minst, hur kombinerar man de sociala mediernas krav på öppenhet, snabbhet och personlighet med policys, riktlinjer och lagar? […]

Sylva Nylin är tydlig med att hävda att närvaron i sociala medier varken kan eller bör

[…] motiveras med signalvärdet att ‘hänga med’ […]

Hon menar att närvaron måste ha sin grund i en idé om hur den skapar ett värde för medborgarna. Där håller jag fullständigt med! Att bara ”hänga med” räcker inte, det måste finnas nåt som är till nytta för det allmänna! Att finnas på Fejan ger ju ett signalvärde i sig – för den offentliga verksamheten. Men är närvaron där till exempel endast en passiv närvaro får det ju motsatt effekt för det offentliga…

Sylvia Nylin lyfter fram Stockholms läns landsting och dess satsning på Vårdguiden på Facebook. Idén var först att försöka få unga stockholmare att vaccinera sig mot svininfluensan förra hösten. Men kontot lever kvar ett år senare och har idag ungefär 3 700 anhängare. Där kan man ställa frågor om enklare åkommor och svaren kommer snabbt i form av råd och hänvisningar, bland annat. Smidig och obyråkratisk hjälp för allmänheten och för Vårdguiden en insyn i vilka frågor kring hälsa och sjukvård som är på tapeten!

Sylvia Nylin ser många möjligheter med det offentligas närvaro i sociala och digitala medier. Samtidigt inser hon att balansgången är svår. Hur personlig ton kan det offentliga till exempel ha utan att det blir fånigt? Hur förmyndaraktigt kan man ”tala” och fortfarande ha anhängare? Just att ha rätt ton är det svåra, anser hon.

Jag är benägen att hålla med! Rätt tilltal är viktigt. Många politiker är tillika bloggare och i en blogg finns det ju möjlighet att ha en riktigt personlig ton om man så önskar. Men kanske bör det offentliga rannsaka sig självt och bestämma vilka delar som kan vara lämpliga på Facebook och Twitter. Och vilka personer som kan vara lämpliga att sköta sidorna/kontona. Det är ju det, också… Människorna bakom…

Vad tycker du om offentlig verksamhet på till exempel Facebook? Kan man ha nån nytta av det???

Read Full Post »