Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘maktlöshet’

Ett inlägg om livet, typ.


Vissa dagar känner jag
en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

Sandhög

En smärre platå där jag kan stanna en stund?


Det finns många saker
som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Eldar

Vill brinna – och gör det liiite.


Nackdelarna är
att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.


Torsdagen blev underbart varm och solig.
”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solen bakom molnen
Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.


Jag hade tänkt skriva ett inlägg
om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

regn på backspegeln
Andra dagar…


Jag har faktiskt kämpat
och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

stenar och rutor
Hårt. Eller kort.


Det är en kamp att vara människa.
Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

soluppgång
Solens uppgång. Kommer jag också upp?


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en tuff eftermiddag. Jag bet ihop. Rejält. Och klarade mig helskinnad – tills jag kom hem och ringde Fästmön för att höra om morgondagen. Det är så mycket besvikelse och maktlöshet som finns inuti mig. Jag kan inte säga annat än förlåt.

Alla tårar föll trots att jag hade med mig goda ord som verkligen peppade mig från den kloka L. Om nu L är klok vad gäller mina kompetenser, men… Jag fick beröm som var som salva för allt som skaver inuti och även om jag inte har gjort nånting revolutionerande är jag faktiskt väldigt stolt över mitt Husbygge, webbplatsen jag byggde på i princip 16 dar. Jag gömmer därför L:s ord, även A:s omdöme som jag fick på köpet, långt där inne i det trasiga kommunikatörshjärtat. Det hjärta som brinner sååå för att göra nånting som betyder nåt för nån. Och jag har fått veta att det gör det. Varför är jag så trasig då?

Ett bra sätt att mota tårar för min del är att lösa sudoku. Skitsvåra ska de vara. Så det satte jag mig med en stund medan jag lät effekterna av emla verka. Sen opererade jag. VAD jag opererade bort på mig själv vet bara den stackars äcklade Anna som fått se en bild. Jag tänker inte lägga ut den här, bara meddela att jag är sju stycken fattigare.

Postop dukade jag fram gamla ostar och vindruvor från påsken samt kex och hällde upp ett glas hemgjort rött. Det blev ett glas till, kan jag meddela.

Fredagsmiddag
Du får se den här, betydligt trevligare bilden, än nån bild från kvällens operation.


Huvet sitter kvar,
men jag har blött ganska mycket på vissa ställen. De två värsta fick plåster på sig eftersom det rann ganska friskt. Jag KBT:ade min blodskräck och svimmade INTE. Hail Tofflan!

Har du genomgått några operationer eller så i afton? Rita gärna och berätta. Eller skriv en rad i en kommentar.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Nej, inte tänker jag då fråga var snön är. För den har faktiskt inte kommit hit. Än. Men OM jag frågar kan jag garantera att den kommer. Så blev det sist. Och inte kom det lite snö, heller.

Men snöoväder är ju en lort i havet i jämförelse med det som har hänt i Japan. Man kan inte ta in det riktigt. Jag ser på alla bilder i media, men orkar inte läsa några artiklar eller lyssna på några nyheter. Jag erkänner. Jag orkar inte ta in. Katastrofbilderna rasar över mig och jag låter dem tala – det är en ständig kakafoni, vill jag lova. Maktlöshet, känner jag. Maktlöshet därför att jag skulle vilja göra nåt konkret, men vet inte vad.

Gårdagskvällen blev stojig – som den alltid blir i Himlen när vi alla är där. Men jag är stolt över att ”ha” en klok äldsta bonusdotter – oavsett! Vi fick en lång och intressant pratstund och minnet slår mig hur jobbigt det var att bli vuxen. Det slår hårt. AJ så ont det gör! Men sen behövde Storasyster busa av sig lite och då blev det stoj och glam med lillebror i Fästmöns och min relativt nybäddade säng. *muttrar*


Här har Elias ritat sin stora familj. Inte konstigt det blir stojigt ibland när det är så många…

                                                                                                                                                          Jag försökte titta på Antikrundan och det gick väl sisådär. Bonusdotter nummer två kom ut och joinade mig, för det blev för många höga ljud från rummet bredvid hennes. Vi är båda två ganska ljudkänsliga…  Många fina prylar var det i Sigtuna, framför allt det häftiga ryska halsbandet som nån hade hittat i en sandlåda! Men tänk om den riktiga ägaren råkade se programmet och sitt halsband. Vad händer då???

Idag är det ju då fredag. Jag skjutsade Elias till skolan i morse och fortsatte sen hem till mig. Anna är hemma och slappar (?) några timmar. Jag har vattnat mina törstiga krukväxter och undrar över varför så många av dem får gula blad. Gult är ju som bekant fult och jag vill ha fina krukväxter. Det är ju liksom inte höst nu utan faktiskt vårdagjämning på måndag! Men onekligen handlar det om brist på ljus.


Jag vill se syrener blomma och gröna gräsmattor – på måndag är det vårdagjämning, juh!

                                                                                                                                                        Clark Kent* behöver få lite soppa i sig. Bensinmätaren började blinka precis när jag stannat för att öppna garageporten. Men jag orkade inte vända om och åka till nån mack då, så det får bli på tillbakavägen ut till Himlen. Dessutom behöver Clark en rejäl dusch och jag funderar på att ta med mig Elias och fixa det i morgon.

Nu ska jag läsa mina tidningar. Jag trodde att det var sista dagen för Dagens Nyheter igår, men jag har nog räknat fel. Lokalblaskan har jag ju tagit på ett år, så den kommer ett tag till. Så lustigt det är att man vänjer sig så snabbt vid att ha två tidningar! Jag lär sakna DN när de fyra veckorna är slut, men har ju ingen möjlighet att ta en prenumeration.

Bäst att sätta lite fart här! Jag ska hoppa in i duschen också och tvätta mitt skitiga hår. Det ser stripigt och läskigt ut och jag är glad att jag inte har nån web cam på den här datorn, bara på den lilla…

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min smutsige lille bilman

Read Full Post »

Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.

Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.


Den som reser sig kan vara skadad för livet.

                                                                                                                                                  Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.

Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.

Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?

Read Full Post »