Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utföra’

Ett språkligt inlägg.


 

Särskrivning är en språklig sjukdom som blir alltmer utbredd. Ibland är det väl så att man kanske mest stör sig på det, men förstår vad som menas. Andra gånger kan särskrivningen göra att betydelsen av en mening blir annorlunda än vad som var avsett.

Så här Twittrade nån på Radio Uppland tidigare idag:

Permobil stöld


Tolkningen av detta blir 
att tre kvinnor har utfört en sorts stöld som kallas permobil och åtalas nu för det. Men nånting säger mig att det inte finns nåt som betecknas som permobil stöld. Mycket riktigt kommer lite senare en korrigering:

Permobilstöld


Ah! De tre kvinnorna 
har stulit en permobil och ska nu åtalas för det.

Kommunikation är svårt. Särskrivning är en språklig sjukdom! Bli frisk snart! Heder till Radio Uppland, dock, som gjorde om och gjorde rätt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött och lite kämpigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!


 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till stämningshöjande inlägg.


 

jordgubbar

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Päronglass med jordgubbar o kaffe

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.


 

Ros ljusrosa

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hastigt, men reflekterande inlägg.


 

Kors i taket

Ritat av nån där uppe.

En halv arbetsdag har snart gått. Jag har avverkat den. Jag har jobbat, jag har lunchat, jag har också över-levt. Ryggen är stel och ond, men den kunde ha varit ondare! Jag ska inte beklaga mig för mycket. Det är som om Gud ibland ritar ett stort kors i taket. Det funkar att jobba. Hyfsat. Jag utför, levererar och nu återstår mest en massa mejl att läsa. Bäst av allt var att finna att min plats hos Kurre fanns kvar. Vänligheten jag sökt mig till när ingen annan har funnits nära.

Gul tulpan i buskarna

En utblommad gul tulpan i buskarna.

I eftermiddag har min chef anhållit om ett kort möte. Vi får se om det blir av eller om det blir som sist – det skjuts till den sista minuten. Jag har inga förhoppningar, ingen längtan. Det går att leva utan att brinna, men jag kan det inte. Och frågan är om jag nånsin skulle få brinna här. Möjligen som en utslagen gul tulpan i buskarna..?

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna, tofflianska veckans toppar och dalar.


Det är torsdag.
Tors dag. Det mullrar. Är det helgen som är på ingång, tro? I vart fall serveras här nu den gångna veckans toppar (november, en månad jag älskar) och dalar (februari, en månad jag avskyr) – enligt Petite Moi, förstås.

November


Februari


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tisdagen.


Idag är jag ute på vift
hela dagen. Möjligen poppar jag upp här i kväll. Kanskekanskekanske…

Pl close the door

Läst, förstått och utfört.


Men du får gärna skriva några rader ändå.
Nån gång tittar jag in och svarar. Tror jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Ett inlägg författat av en som inte vill jobba idag.


Åter en solig och varm dag.
Redan när jag sneglade på termometern i köket strax efter morgonens uppstigning klockan 6.10 ångrade jag att jag inte hade tagit ledigt idag.

Dagens temp 7 juni  2013
Temperaturen utanför och inne i köket hemmavid i morse runt kvart över sex eller nåt.


Eller tagit och tagit… Dessa dumma, idiotiska – ur jobbsynpunkt! – röda dagar som infaller mitt i en arbetsvecka ställer till det! Några av oss följer kalendern och är lediga. Andra jobbar. Och några som jobbar skapar jobb åt dem som är lediga. Direkt när jag steg in på kontoret ringde telefonen. Då hade jag redan innan massor att göra som jag hade tänkt. Min planering föll. Prioritera. Planera om. Utföra. Publicera. HA! Min dator var lika trött som jag…

 Svart skärm
Trött dator.


Huvudvärken molar bakom pannan
precis som igår. Jag dras med ett illamående som enkelt kan gå från lätt till medium. Men några timmar till ska jag väl fixa att vara här! Och jag har ju tagit en tablett.

Himlen är blå utanför. Inte många bilar på parkeringen i morse, men ganska många på institutionen som jobbar idag. Jag har i alla fall sett… sju personer plus mig själv. (Vi är runt 140 som sägs jobba här i vanliga fall…)

Blå himmel o lykta
Lustig lykta på parkeringen mot blå himmel…


Sur och grinig,
ont i huvudet, yr och illamående känner jag mig just nu. Men jag vet vad det handlar om: jag är trött och sliten och skulle behöva vara ledig. Semester är emellertid ett ord som inte existerar för mig just nu. Emellertid hoppas jag att ordet återinförs i min vokabulär nästa vecka då jag väntar besked på nånting intressant.

Tofflan m solbrillor
En som behöver vara ledig.


AC:n i huset verkar fungera
som den ska nu och det känns bra. Jag har en extra tunn tischa på mig idag. Min kollega E, som har kontoret mitt emot i korridoren, kallar den för min

akademiska t-shirt.

Det är Fred Perry-loggan hon tycker ser akademisk ut. Så då passar jag in rätt bra här idag, med andra ord.

Fred Perry-logga
Akademisk look.


E tipsade för övrigt om ett intressant jobb
som jag tänkte söka. Hon är väldigt bra på att se lediga jobb som jag missar. Önskar bara att alla timmar jag la ner på att författa ansökningar kunde ge nån annan utdelning än ordet

Nej.

Modstulen? Jag? En aning… Det är först när man har sett mig jobba som man uppskattar mig, har jag insett. Vad är det för fel på mina ansökningar då??? Jag ska ju vara Skrivandets expert, så kommunikatör jag är. Men jag sållas bort direkt, känns det som.

Till kvällen lovar jag att vara på bättre humör. Jag ser fram emot att Prinskorven kommer till mig. Vi brukar gilla att göra saker tillsammans – allt från att sitta vid datorerna till att göra utflykter. Och äta glass. Måste nog utöka glasskontot lite till helgen…

Fästmön har anlänt på semesterorten med Fritzlan. Känns tryggt att veta, flygturer kan vara lite läskiga. Saknar redan… Det känns som om vi aldrig får tillräckligt med tid för varandra.

Vad händer hos dig då, nu när det snart är helg igen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu slår forskare larm om att korruption är vanligare än man tror inom kommuner och landsting. Den som myglar klarar sig oftast undan, medan den som slår larm straffas. Professor Lennart Lundquist i Lund, specialist på demokratifrågor, menar till och med att chefer riskerar i stort sett ingenting, medan den som säger ifrån straffas omedelbart.

Det finns nånting som heter meddelarfrihet i vårt land. Det är inskrivet i lagen. Meddelarfriheten innebär att den som jobbar inom kommun eller landsting har rätt till yttrandefrihet om till exempel missförhållanden. Men enligt professor Lundquist är det inte bättre i offentlig verksamhet än i privata. Och då är vi riktigt illa ute. Lennart Lundquist säger:

Det är livsfarligt för demokratin om man inte har en öppenhet. Då vet man heller inte var man ska lägga ansvaret och då försvinner solidariteten mellan människor.

Vad är det som gör att folk inte säger nånting då? Självklart är det av rädsla. Många tror att de ska straffas, till och med få sparken. Ändå inser inte de allra flesta att det som väntar efteråt blir

social utfrysning och karriärmässigt självmord

Det är därför man aldrig ska agera ensam, menar Lennart Lundquist. Han hävdar också att man hellre än att gå till sin chef ska gå till media.

Personligen anser jag att man bör försöka lösa interna problem internt, inte externt. Allt som står i tidningen är inte sant. Tidningar drivs i vinstsyfte och det är få som har verkligen har uppriktiga avsikter att upplysa allmänheten för att den har rätt att få veta – även om många tidningar säger sig ha det syftet. MEN… Jag inte bara tror utan jag vet att och hur man kan straffas om man pratar om missförhållanden eller mygel. Om man till exempel andas om att chefen gör privata affärer av diverse slag på arbetstid straffas den som säger att det nog inte är riktigt rätt, medan ingenting händer chefen. Inte heller händer det nåt om chefen skriker åt nån medarbetare, smäller igen dörrar, skriver kränkande e-post och ger förnedrande arbetsuppgifter. Den ensamme tiger och utför och går hem och gråter och belastar sin partner på kvällar och helger med att älta. Arbetsgruppen tiger.

tårar
Gråter gör man hemma.


På arbetsplatserna
är det också vanligare än man tror med kompiskorruption, menar Lennart Lundquist. Detta visar hans forskning tydligt och klart. Han menar att det finns starka band mellan släkt och gamla kompisar. Det har vi också sett på nära håll. Till exempel gamla kompisar som beviljar sina polare dyra kurser i utlandet, kurser som inte har med arbetet att göra. Eller gamla vänner, som välkomnar åter och ger gamla vänner, som burit sig väldigt illa åt under ett par års utflykt till en annan arbetsplats, höga chefstjänster i det gamla ”företaget”. Och eftersom många inte vågar säga nånting och straffsatserna för den som efterforskar vem som eventuellt har sagt nåt är löjligt låga (böter eller högst ett års fängelse) rullar det på i gamla spår. I detta sammanhang kan man ju också undra var alla journalister finns som vill upplysa allmänheten. Men det kanske finns vänskapsrelationer även mellan chefer och media? Who knows, det är ju inte helt otänkbart eftersom det klias rygg lite här och var.

Nu föreslår fyra forskare att det genomförs granskningar av vissa kommuner en gång om året för att man ska hitta eventuell korruption eller andra felaktigheter. Granskningarna ska genomföras av personer utan kopplingar till respektive granskad kommun. Och det är väl jättebra. Men samtidigt, menar Lennart Lundquist, måste korruptionsbegreppet utvidgas så att det omfattar även vänskapskorruption. Där är jag fullständigt enig med honom! Korruption är maktmissbruk och sånt ska straffa sig. Men varför endast granska kommuner och inte landsting? Jag lovar att där finns en och annan att syna. För den som är chef ska veta extra mycket hur man beter sig och vad som inte är OK att göra.

För den som undrar påbörjade jag det här inlägget hemma i morse och ägnade förmiddagsrasten och att putsa till det.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »