Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det kom några värmande ord…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

När människor är snälla och vänliga och tacksamma blir jag glad. När människor även framför detta – muntligt eller skriftligt – blir jag ännu gladare. På nåt vis finns de fina orden kvar längre i mitt hjärta då.

Idag noterade jag att jag hade fått ett intyg från en person – bara så där, utan att jag hade bett om det. Jag svarade och tackade, för se tack har mina föräldrar lärt mig att säga.

Med risk för att mina närmaste kollegor blir stötta… (personen som jag citerar jobbar alltså inom samma företag som jag gör just nu och har även hittat till min blogg). Så här stod det, något förkortat för att inte röja vem personen är:

[…] Känner igen mig i mångt och mycket i det du skriver om arbetsmiljön. Läste också att du tyvärr inte kommer bli kvar, […] Jag har alltid fått snabb hjälp av dig (till skillnad från när jag vänder mig till andra på enheten). Med andra ord är det jag som ska tacka! Önskar dig all lycka i jobbsökeriet. […]

Tack snälla A för dina ord som kom just som jag kände mig missmodig och värdelös! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag sju hemma

Varning! Läskig bild i slutet – på ett sår utan stygn!!!

Nej, det blir inga spännande, uppkäftiga, irriterande, roliga, ironiska eller elaka blogginlägg från Tofflan nu för tiden. Bara en massa tjat om operation, sjukdom och återhämtning. Men passar det inte, så läs inte för fan!

Hela dan laddade jag för det här med att ta bort stygnen. Det handlade ju nämligen inte bara om det. Det handlade om huruvida jag behövde skotta framför garaget, om bilen ville starta, om jag pallade att köra. Jag kan säga att allt gick bra! Det var emellertid en Toffla på synnerligen skakiga ben som traskade iväg till garaget med lilla snöskyffeln i höger hand.

Det var ganska halt ute, men både att gå och köra bil gick galant! Sjukstugan i Backen bjuckar inte ens på p-avgifter på söndagar, det var det enda smolket i bägaren. Snåla, jävla ställe! Tänk om direktörerna som jobbar (?) där kunde betala sina reserverade parkeringsplatser så kunde vi andra, patienter och riktig personal, få lite lägre p-avgifter i stället?

På avdelningen mötte jag kloka och lugna Barbro. Pratade lite oro med henne, men blev lugnad. Syresättningen kollades och den var OK. Sprutan stacks i magen. Men först… stygnen. Eller agrafferna. De 23 klamrarna. De nöps bort på nåt sätt av en rejäl undersköterska – dock ingen härsig typ som den som slängde värmedynan på mitt operationssår! Varje agraff innebar att det nöp till, men undersköterskan som gjorde det var en riktig fena. Det tog bara ett par minuter!

Hemkommen igen var jag helt slut. Jag fick med mig gårdagens post upp i alla fall – den bestod av ett julkort. Tänk, den som kunde göra julmumma! Men jag har faktiskt två flaskor mumma från Systemet i kylen till i morgon!

Julkort från vännen Mia.

Jag ringde förstås mamma, men hon hade besök och bad att få ringa upp. Pratade i stället med Fästmön en liten stund. Jag var så lättad, men också så trött. Vi hade precis lagt på när det plingade på ytterdörren.

Mer blommor?

tänkte jag, men insåg att det inte hade ringt nån från nån blomsteraffär.

Utanför stod Annas snälla mamma och undrade varför jag inte hade ringt angående skjuts till sjukhuset! Men hon var inte arg på riktigt! Utan bara snäll. Jag fick en Janssons frestelse och en julklapp. Hon sa:

Ja, jag hörde att det var lite dåligt med aptiten!

Varken blomma eller klapp hade jag till henne, men ett par skumtomtar fick jag bjuda på i alla fall!

Ner i kökssoffan igen. En gammal bekanting ville spela Wordfeud och jag nappade efter en kort chatt.

Sen ringde mamma. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Jag försökte säga att jag var väldigt trött, men fick till svar att jag inte behövde säga nåt, jag kunde ju lyssna… Vad säger man som svar på detta? Ja, min mamma kan vara rätt makalös ibland. Det är som att hon inte inser att nån annan har behov. Ibland är det bara hon som är numera Una och numera Una allena. Till sist fick jag i alla fall stopp på henne. Då hade hon berättat om ett telefonsamtal från en gammal jobbarkompis två gånger och lite annat. Julmat included. Jag höll på att somna. Jag har inga krafter. Och hon förstår inte. Jag tror att hon blev lite stött när jag äntligen kunde avbryta flödet. Men jag orkade inte höra mer.

Jag vilade lite och sen var jag faktiskt hungrig! Idag serverade New Village Kitchen ICA:s fiskgratäng med knäckemacka med Kalles randiga på.

Knäckemacka, ICAs fiskgratäng och röd mjölk i glaset!

Jag åt och fick i mig allt – och mådde inte illa ett dugg. Om en liten stund ska jag värma på en halv mugg kaffe som är kvar sen förmiddagen. Här slänger vi inte bort nåt ät- eller drickbart i onödan, inte! Men först ska jag lägga mig på gästsängen och sträcka ut mig ordentligt – stygnlös…

Nu kan kackelmagade sluta läsa. De som gillar att frossa i kroppsliga äckligheter kan titta:

Inte ett stygn kvar.

Vad händer hos dig i kväll? Griljerar du skinkan? Steker du revbensspjäll? Klär du granen? Skriv gärna en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

… och en lika händelserik eftermiddag…

Jag vet inte vad det är just nu, men det känns som om jag har ett otroligt flyt! Inte så att jag tar ut en massa saker i förskott, bara det att det känns rätt bra att vara i nuet och att låta saker hända.

Eftermiddagen ägnade jag åt mina översättningar. Om det är ett evighetsarbete? Nja, men det handlar om cirka 30 texter och jag har fått in en tredjedel korrigerade på engelska. Det är dessa jag översätter till svenska nu. Inte helt lätt när man inte har terminologin, men jag har stor nytta av den medicinska terminologi jag förvärvade i mitt förra arbetsliv…

Idag blev jag också betrodd som medarbetare och fick hämta ut ett passerkort. Det ger mig tillträde lite här och var – och även till en superduperskrivare. Inte så dumt.

Molnen hängde tunga när jag promenerade bort för att hämta passerkortet, men det kom inget regn förrän jag landat hemma…

Molnen hängde tunga.

                                                                                                                                                            Jag fick ta en del av arbetstiden till att kontakta referenter. De flesta via sms, några per telefon. Många har svarat och det är roligt att så många som tolv personer kan tänka sig att ställa upp och säga nånting om mig. Under förutsättning att intervjun på fredag förmiddag går bra, vill säga… Det var spännande att bli telefonintervjuad utan att ha några papper eller ens en dator och internet tillgängliga, men uppenbarligen gick intervjun bra. Samtal nummer två kom när jag just återvänt till kontoret efter passerkortspromenaden…

Lite jobbade jag också på i eftermiddag. Det blev fortsatt jobb med översättningarna samt uppdatering av en enkel trycksak, en affisch. Kände mig lite tafflig i kommandona, men några småjobb till så hoppas jag att det sitter.

Det är märkligt med detta flyt just nu… Jag trivs så bra med det jag gör just nu och jag får verkligen möjlighet till kompetensutveckling. Men det är ju det att inte ger nån inkomst att tala om. Och den närmaste tiden blir jättetuff ur ekonomisk synpunkt för min del. I skrivande stund vet jag inte när det ramlar in pengar härnäst. Däremot vet jag att det finns gott om räkningar att betala vid slutet av månaden. Plenty bills…

Under tiden tar jag mig en frukt och funderar…

Välfyllda fruktkorgar på ”jobbet” – varje dag.

                                                                                                                                                              En finfin förmån på ”jobbet” är dessa underbara fruktkorgar som står lite här och var. På min ”avdelning” är vi cirka tio personer och där finns två korgar med frukt. Frukten fylls på varje dag. Och det är fräsch frukt. Inte sån som är stött och därför har köpts in billigt av en snål arbetsgivare. Dessutom får man äta hur mycket man vill. Det skulle vissa arbetsgivare ta sig en funderare över, tycker jag…

Ytterligare en extraordinärt bra förmån om man är anställd här är att man får betalt för sina utlägg för besök i vården och läkemedel. Verkligen nånting som jag tycker att vissa arbetsgivare borde, inte bara fundera över, utan faktiskt erbjuda sina anställda. Särskilt de anställda som jobbar med… vård och omsorg… Men dessa arbetsgivare verkar inte så rädda om sin personal, ärligt talat. Eller hur ska man tolka det när ett företag erbjuder vissa tjänster, men de egna anställda får betala för dem..? ”Sjukt”…

Nu har det regnat och mörknat och jag har tänt lamporna här hemma. Sen tittade solen fram så jag fick gå och släcka. Och nu är det mörkt igen. Jag ger upp! Tvättmaskinen jobbar och jag ska ringa lilla mamma. Nehepp, lilla mamma ringde först! Ser också fram emot ett samtal med Fästmön senare eftersom jag fick höra att Lully har fått jobb ett tag framöver!.. Kan det vara så att det vänder för oss nu???

Read Full Post »