Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘be om hjälp’

Ett inlägg om tappade ord, en tappad sko och lite annat, men INTE nån borttappad Toffla!


 

Liten sko

Det är inte bara ord som tappas. Nån har tappat en sko också.

Ibland kan en tappa sina ord. Ibland tappar jag mina ord. Senast idag och av häpnad över hur nån kan vara så grym. Vad det handlar om tänker jag inte gå in närmare på. Men hade det skett igår hade nog Tofflan tappat koncepterna helt.

Jag älskar Nils Ferlins dikt om vår otillräcklighet, Du har tappat ditt ord. Nils Ferlin var för övrigt ämne för min pappas trebetygsuppsats i litteraturhistoria, nån gång runt…. 1950, tror jag. Pappa träffade till och med Nils Ferlin. När det var dags för mig att skriva uppsats hette det C-uppsats och ämnet litteraturvetenskap. Jag skrev om Gustaf Fröding, också en sorglig figur, men redan död, dårå, när jag skrev om honom.

Men Ferlins dikt, Du har tappat ditt ord, den skickar jag i en viss riktning och sen släpper jag det här!

Du har tappat ditt ord

(ur Barfotabarn (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.


 

Idag på lunchen sken solen så rart igen, precis som igår. Jag tog en promenad över till ICA och köpte sallad från buffén. Det var då jag såg den lilla tappade skon på bilden ovan. Så är det nån liten som saknar… en högersko, tror jag… hör av dig till mig så berättar jag var den finns! (<== Och detta är naturligtvis skämtsamt sagt eftersom en sån liten person troligen knappt har lärt sig prata än)

Min jobbdag har varit lika bra som de övriga fyra. Jag har en toppenbra kollega i rummet bredvid och jag har en chef på plats som jag gillar. Det är en sån där chef som jag skulle unna alla. Lyhördhet och snabbt agerande tillhör de främsta egenskaperna, det har jag genast noterat. Sen är det förstås ett plus att h*n berättade idag att h*n läser min blogg! 😛

Det är den sista i månaden och jag har skickat min första tidrapport till min arbetsgivare. Jag får betalt för hela 40 timmar i slutet av oktober. Med lite tur får jag några kronor från a-kassan också. Det gäller att försöka få ekonomin att gå ihop fram till första hela lönen i slutet av november. Det ska nog gå. Jag är van att leva på luft. Vi har ett födelsedagsbarn i familjen som ska firas i nästa vecka. Jag får gräva i min nödfallskassa så det blir nån form av present, för inte har jag mycket över på förra veckans utbetalning av a-kassa. Höjningen av den hade nämligen inte slagit igenom de veckor jag fyllt i kassakort för.

Gladiolus nära

Gladiolusen från Elliot blommar med massor av blommor.

I kväll har jag vattnat mina växter och gett gladiolusen från Elliot lite påfyllning i vasen också. De var verkligen fantastiska exemplar, de blommar rikligt! Gårdagens tvätt har jag tagit hand om och sorterat in i lådor eller i strykhög. Jag orkar inte stryka i kväll.

Jag fick ett fint samtal från en god och omtänksam person som läser min blogg och blev så glad att jag är rädd att jag pladdrade för mycket. Sen skulle jag skriva lite och då ringde Fästmön. Vi har pratat om helgen och vad vi ska göra då, en blandning av nödvändigheter och roligheter.

Nu är jag så trött och hungrig att det susar i öronen. Jag ska rosta ett par mackor och värma på den där muggen kaffe jag inte hann dricka i morse. Och klockan 21 vill jag ha total tystnad för då ska jag glo på andra delen av Modus på TV4.

Jag önskar dig en riktigt fin kväll!


PS
Data-wiz-kid-Tofflan lyckades lösa strulet med att datorn letade drivrutiner för scannern när jag pluggade in iPhonen för att dra över bilder. Jag är mycket stolt – både över att jag fixade detta utan att be om hjälp OCH för att jag tar så fina bilder. Ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyllande inlägg.


 

Trött på vilstol

Trött och grinig Toffla på vilstol hos ICA Maxi Gnista.

Jag ska säga dig, att det var TUR att jag vilade ett antal gånger under dagens storhandling på ICA Maxi Gnista. Ja, det fanns strategiskt utplacerade fällbara sitsar och där tog jag igen mig både en och två gånger. Fästmön låtsades inte känna mig. Faktum är, att vi till och med fikade under handlingen. Ändå var vi helt slut när vi nådde kassan. Piggare blev vi inte heller av att ha släpat in alla kassar och plockat in maten. Men jag piggnade till av ett sms från vännen M! (Men by the way, jag kan verkligen rekommendera den här ICA-affären, för man slapp köra varuvagnen som en stridsvagn. Det var bara lite irriterande med några gapande och skuttande barn. Bara lite, som sagt.)

För ett tag sen pratade jag med M om mina böcker och de ”nya” hyllorna jag köpte på Återbruket. M sa då att det stod en Billy Rödbrun i garaget som jag kunde få, om jag ville ha. När jag var där på besök för ett tag sen tittade jag på hyllan – och den var jättefin. Fräck var jag också, jag inte bara tackade och tog emot hyllan gratis, jag bad om hjälp med hemforsling. Och det var det sms:et som kom idag, med frågan om jag var hemma och kunde ta emot Billy Rödbrun nummer tio i mitt hem under kvällen. Anna och jag svängde in till M på vägen från Himlen till New Village. Vi blev utskällda av min fyrbente vän Elliot, när jag meddelade att vi skulle se till att vara hemma.

Vid 17.30-tiden ringde mobilen och då stod M och L med bilen full av Billy Rödbrun bakom bommen. Jag skenade ut och öppnade. De båda makarna bar upp hyllan åt mig. Det enda jag själv behövde bära var hyllplanen. Det gick på ett litet kick! Det var SEN mitt jobb tog vid (och det var därför det var tur att jag vilade så ofta under storhandlingen) – att plocka in böcker och stuva om i befintliga hyllor. Anna bara skakade på huvudet. Hon tycker att jag är en hoarder, en sjuklig samlare, av böcker. Men den nya hyllan står nu på plats i gästrummet, en tavla är nerplockad och det lilla runda pelarbordet är placerad på en tom yta i arbetsrummet.

Det två hyllorna i hallen innehåller numera endast svenska och nordiska deckare. Den nya hyllan i gästrummet innehåller deckare från övriga länder. Lite glest blev det i hyllorna – och det betyder ju att det finns plats för fler böcker… Nedersta hyllplanet i nya hyllan inrymmer just nu olästa böcker som jag fick av vännen A. Och… ja just det… I hyllan i sovrummet finns det ju en att läsa-hög med böcker som sen ska sorteras in… Vilken tur att jag nu har plats för det!

Övriga hyllor får vara som de är för tillfället. Sex hyllor inrymmer övrig skönlitteratur, lyrik, biografier, litteraturvetenskap, journalistik, politik, religion med mera i arbetsrummet och en hylla funkar som vitrinskåp i vardagsrummet.

Stort TACK till M och L för Billy Rödbrun! Jag lovar att ta väl hand om honom!

Här kan du se några bilder från påfyllnings- och omstuvningsarbetet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I kväll klockan 21 tänker jag med gott samvete se säsongsstarten av Morden i Midsomer.Vad har DU gjort idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till ett klokt inlägg.


 

självmordsupplysningenHäromdan hade jag kontakt med ytterligare en av mina kloka vänner. Ja, jag har många kloka vänner, vilket är märkligt eftersom jag själv är så oklok, eller hur? (självinsikt =^). Vi pratade problem av olika sort – allt från personliga tragedier, uthängningar på nätet (vuxenmobbning på sandlådenivå i de fall vi diskuterade) till rena katastrofer som krig och såna hemskheter. Jag fick varma ord med mig och jag fick kloka råd. Kanske för att jag för en gångs skull bad om hjälp och råd. (Att jag inte gillar oombedda råd har nog en och annan som läser här fått erfara…)

Ett annat ämne vi pratade om var självmord. Det är svårt att prata om och det gör ont. En del kan inte ens fråga hur nån annan mår, medan andra inte klarar av att lyssna på svaret. Ibland kan det därför vara lättare att prata med nån utomstående. Då finns volontärerna på Självmordsrådgivningen. Där kan man chatta med nån på vardagskvällar mellan klockan 19 och 22. Och behöver man stöd när chatten inte är öppen kan man kontakta Nationella Hjälplinjen, klockan 13 – 22, 020-22 00 60. Både du som har självmordstankar och du som är anhörig till nån som mår dåligt kan ringa. Självmordstankar är inte ovanligt att ha, men de är svåra att hantera. Man kan behöva få hjälp för egen del eller för att hjälpa nån annan.

Tjuvgods loggaIgår kväll satt Fästmön och jag och tittade på Veckans brott på SvT 1. I programmet fanns ett inslag om second handbutiken Tjuvgods. Det är ett ställe ungefär som Myrorna, men på Tjuvgods arbetar personer med kriminell bakgrund. Naturligtvis säljer de inte tjuvgods, utan varorna är skänkta från privatpersoner, precis som hos Myrorna. Här får människor inte bara en andra chans att arbeta – det kan bli tre, fyra eller fem chanser, enligt en person i inslaget. Men de får stöd att klara av att arbeta, de får ett socialt sammanhang, nåt vettigt att göra och arbetskamrater som bryr sig om ifall nån uteblir från jobbet ett par dar. Den här verksamheten räddar säkerligen många liv den också, precis som Självmordsupplysningen…

Logotyp BrottsofferjourenEtt liv som inte räddades var Johanna Gurgus. Det såg vi också igår på TV3 i serien Mordet. Johanna hade en dröm om att bli modell. Hon hann inte ens bli 18 år innan nån släckte hennes liv. Det var otroligt rörande att höra hennes berättelse och se hennes mammas tårar.

Vi måste bli räddare mot varandra. För livet är kort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett så-här-blev-det-inlägg.


 

Ior-strumpor

Envis som han på strumpan.

Alltså, det var rätt idiotiskt av mig att åka till jobbet i morse. Men jag är envis som fan en åsna och jag ville försöka. Ryggen är alltid värst på morgonen. Den här morgonen var inget undantag – hur jag nu kunde inbilla mig det.

Jag ber inte om hjälp eller söker vård i första taget. Kan själv, försöker själv. Som nu. Jag har egenvårdat med värme, gel, vila, receptfria tabletter, naprapat och det har inte räckt.

Doktor Jan är inte nån doktor man tjafsar med. Det är raka puckar som gäller. Han tyckte att tre veckor med en eländig rygg var nog. Men grejen är att ryggskott måste ha sin gång. Vi diskuterade medicin och det är problematiskt på grund av min mage och bråcket. Nu fick jag i alla fall utskrivet Paraflex som jag kan ta till natten. De är mot värken och gör mig dessutom sömnig. Det vore liiite skönt att få sova en hel natt och inte vakna varje gång jag rör mig. Jag ska fortsätta med Naproxen och kombinera med Alvedon. Fast dumhuvejag glömde köpa alvedon på apoteket.

Eftersom jag blev sjukskriven dessutom fram till dan före min födelsedag kan jag faktiskt ta Paraflex även på dagtid om jag skulle få outhärdliga smärtor. Och så ska jag fortsätta hos naprapaten, men inte låta honom dra i mig. Det har han inte heller gjort, bara masserat och tryckt.

Jag har mejlat till min enhet på jobbet och gett rapport. Försökte ringa HR också, men det var värre. Det blir ett nytt försök i morgon. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt sjukintyg. Gissar att jobbet måste få se det, men att det sen ska till Försäkringskassan. Äh, jag är helt enkelt sjuk för sällan. Jag minns inte hur man gör.

Plåster på lilltån

Ibland räcker det med ett plåster när man är sjuk, men inte alltid.

Sist jag var sjuk, i samband med alien-operationen, minns jag att det ringde en kvinna från Försäkringskassan och kollade om jag verkligen skulle börja jobba så tidigt. Jag hade dessutom skickat in läkarintyget för tidigt, det vill säga ett par dar innan jag skulle gå tillbaka och jobba. Men jag började den dan det var sagt och även om det var skittufft fixade jag det. Och klarar jag att jobba fyra veckor efter en alien-operation ska jag nog klara av att börja jobba om ett par veckor igen, förhoppningsvis efter ryggskott. Nu är jag inne på fjärde veckan med en rygg jag helst vill amputera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett behandlat inlägg.


 

Plasthjälte

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

 Fågelbon i träd mot blå himmel

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

ag heter inte Miriam

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Stol litenAtt sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Tegelfasad ingång till Centralbadet

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Chang öl

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Anna

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen – med alla dess möjligheter.


Det sägs att när Fan blir gammal
blir han religiös. Jag är ju född på stenåldern, så jag börjar bli till åren kommen. Religiös börjar jag däremot inte bli. Min tro har jag haft med mig genom hela livet. Det är emellertid inget jag pådyvlar nån annan. Det är min tro. Min personliga. Jag tror lika mycket idag som igår.

Rubriken till det här inlägget kan få vem som helst att misstänka att jag har gått med i nån mystisk sekt. Det har jag inte! Det var lite det jag ville rådda i inledningen. Men jag vill andas positivism, för idag mår jag riktigt bra! Den här dan har börjat helt fantastiskt! (Tyvärr har jag inte fått jobb eller så, men ändå!)

För första gången den här säsongen noterade jag minusgrader på termometern. Jag har sovit med öppet fönster i natt och det är minst sagt kyligt i sovrummet – såsom jag vill ha det. Mina stackars krukväxter vill emellertid inte ha det riktigt så svalt. Därför måste jag hitta nån sorts kompromiss.

Termometer med minusgrader

Kylig morgon! Säsongens första minusgrader här.


Himlen är emellertid klarblå
och därför tänker jag ge mig ut så snart jag är redo för att ta lite bilder. Bättre ljus än idag kan man inte få! Jag har ingen aning om vart mina fötter ska bära mig, men nånstans blir det. Högerfoten gör fortfarande ont, men jag kollade upp den tänkbara skadan på nätet. Det är verkligen och troligen ett uttänjt ledband och det bör bli bättre inom två, tre veckor. Nu har det gått en och en halv.

I morse hittade jag två riktigt intressanta och spännande jobb att söka! Det ena kan till och med tänkas vara här i Uppsala. Jag ansträngde mig verkligen med mina ansökningar och har tagit till mig det Twitter-Asa och Anna W föreslog. Ha! Det är inte alla människor som har två personliga coacher! Det är heller inte alla människor som är fräcka nog att be två nya vänner om hjälp med detta… 😳

En blomma till håret

Tack, Twitter-Asa och Anna W!


Min dag idag
har faktiskt inte så många punkter. Dagens jobb är sökta. Det finns en maskin torr tvätt att lägga i lådor eller strykhög. Promenaden planeras för fullt. Jag har lagt in alla mina räkningar för betalning och försöker ha is i magen att det kommer in fler kronor än de 4 950 som a-kassan har skickat idag. Det saknas 3 800 kronor. Om jag avstår tusenlappen till mat som går direkt till ICA-kortet saknas det bara 2 800. Det borde gå att skrapa ihop! Reparationsfondspengar, var är ni? Inkomstförsäkringen, snälla kom!

Innan jag ger mig ut på promenad ska jag ta en kort flukt i bladen. Jag läser rubriker och ser att Björn Borg stänger butiker i Holland, att Stockholmsbörsen går uppåt och att man kan chatta om skilsmässor idag klockan 16 hos DN. Vidare noterar jag att fästingbett kan ge köttallergi och att Christy Walton är världens rikaste – kanske elakaste också? – person. (Jag har ingen aning om vem Christy Walton är.) Värst i Stockholm tycks vara att 10 500 personer i Vasastan är utan internet. Jämför det med hur många människor i Afrika som är utan el och vatten… Bara jämför lite… Och bråket mellan Hanne Kjöller och Janne Josefsson fortsätter. How about some communication, folks???

Vidare noterar jag att Uppsala är väl representerat på Bokmässan. Till och med min Nästanbror nämns i lokalblaskans artikel *ritar ett stort kryss i innertaket*. Ordkriget om vården på UCC fortsätter och man undrar hur många liv miljöpartisterna sätter på spel med dessa sandlådefasoner… Får mig att definitivt aldrig rösta på det partiet. Hur kan man vilja sätta käppar i hjulen för behandling av svårt cancersjuka? Det övergår mitt förstånd. I stället för vård läggs det hellre pengar 220 miljoner på ett parkeringshus. Maj gadd…

Jag vet inte om den här dagen är så fantastisk, egentligen… Men jag tänker göra det bästa jag kan för att min dag ska fortsätta vara det i alla fall.

Vad händer hos dig idag??? 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om just dessa tre.


Det är höst, det är mörkt tidigare om kvällarna. Och då måste bilens alla lampor fungera. I kväll när jag skulle åka och hämta Fästmön från jobbet upptäckte jag en trasig baklykta. Jag vet att jag inte är så bra på det här med att meka med bilar, så i morgon ringer jag verkstan och ber om hjälp. Det kostade knappt en hundring sist och det kan det vara värt. Jag har liksom varken kunnande eller verktyg ens, inte heller reservlampor. Naturligtvis ringer jag Märkesverkstan. Jag har lärt mig av det dyra misstaget jag gjorde när jag lät Mekarbruden, som till min stora förvåning är verkstadschef på en bilverkstad nån annanstans, lägga händerna på Clark Kent*.

pajbil

En pajbil. Eller en paj baklykta är det på min. Bilen bilden är dock inte min, den bara illustrerar paj bil.


Segern då?
Tja, tyvärr kan jag inte gå in så djupt på den för det skulle röra upp en massa… inte sår, men ungefär som att sätta sig i en myrstack. Eller trampa i ett getingbo. Du fattar, va? Men… segern är MIN! Jag är kvar. JAG. Den här ronden/halvleken/setet/omgången också. Tofflan – Motståndarlaget Pucko 2-0. HA! HA HA!!

Bitte Blöja

Skit på dig, loser!


Det här med annonser på WordPress,
det gillar jag inte alls! Jag bloggade om det tidigare idag. Dessutom skrev jag några rader i högerspalten i rutan högst upp med fotot på mig. Som straff försvann alla mina bloggföljare, noterade jag när jag administrerar bloggen. Gissar att det var diktatorn på WordPress som blev förbannad och straffade mig, helt enkelt, för att jag vädrar mina åsikter offentligt. Så om du känner att du vill följa min blogg igen, gör ett nytt försök. Bara för att reta WordPress, om inte annat…

Följare

Följarna bara försvann. Kvar är endast mina Twitterföljare.


*Clark Kent = min för tillfället lite enögde-bak-i-nacken-bilman


Livet är kort. Och händelserikt! Jag vill inte missa en sekund av det.

Read Full Post »

Older Posts »