Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gemensam’

Annandag jul 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 23.30.


Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma under julen och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver och som enbart tycker att jag är knäpp behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.


 

Jag

Tofflan har tagit av sig tomteluvan.

Det är fortfarande jul, annandag jul, men nu har tomteluvan åkt av Tofflan. Det enda som är skönt med julen är att få vara lite ledig och vända på dygnet. Jag tror inte att jag har somnat före klockan 1 sen det blev jul och jag har inte heller vaknat före klockan åtta. Men i natt var en tuff natt. Dels har jag sen en tid väldigt ont i ett ben och den värken blev värre och värre under kvällen. När jag sen skulle sova vara det svårt att hitta en bra ställning. Till sist lyckades jag. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden av att jag hade fått saliv i luftstrupen och höll på att kvävas. Luftrören kämpade och jag hostade i en kvart så att det nu gör ont att andas. Som grädde på moset har mina eksem kommit tillbaka såg jag vid läggdags igår. Det blev till att börja smörja igen. Magen är som den är. Men SEN… tror jag inte att jag har nån mer krämpa för tillfället.

Däremot vaknade jag och skrattade lite åt en mycket uppstressande dröm jag hade fram på morgontimmarna. Jag drömde att jag vaknade och gick ut i köket. Där befann sig både min mamma och min pappa. Den senare har varit död i nio och ett halvt år. Men det var inte det jag reagerade på, utan det faktum att min mamma (!) hade rivit ner allt ytskikt i köket – från tapeter till skåpsluckor och lådfronter. Alla eluttag var blottade och min uppgift blev att på studs koppla in dessa med rätt elektriska trådar bakom kulisserna. Jag protesterade vilt och högljutt, sa att jag definitivt inte kunde, men mamma var påstridig och sa att jag visst kunde och på’t bara. Då gick jag ut på balkongen där jag av nån anledning tappade min ost i sin ostkupa av plast från IKEA ner på grannens altan. Hum… Jaa… hur ska en tolka en sån dröm? Delen med elen kan jag till viss del begripa och tolka om till nåt jag står inför i verkliga livet som jag så gärna vill göra men kanske inte vågar för att jag tror att jag inte klarar av det. Men det där med osten… Det var nog bara en protestyttring av nåt slag.

Falleri fallera falleralla

Boken Falleri fallera falleralla har blivit utvald att bli den första julklapppsboken att läsas.

Nåt jag nu ska göra mitt bästa för att klara av är att försöka läsa ut min bok på gång. Därefter ska jag unna mig att plocka en bok ur min julklappshög, även om andra böcker står på tur i mitt lilla TBR-system. TBR är en förkortning av ”To Be Read” – alltså ungefär ”som ska bli lästa”, i det här sammanhanget. Jag har siktet inställt på… Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen, en bok jag fick av mamma. Varför just den vet jag inte. Det är bara den utvalda.

Det sägs ska vara soligt här idag och kanske tar jag med mig mamma ut på en promenad idag. Men sen blir det nog precis som igår läsning, julmat (sista svängen) och TV. I kväll är det säsongspremiär för Stjärnorna på Slottet i SvT1 och det åtföljs av Downton Abbey julspecial och troligen det allra sista programmet i den serien. Säsongens stjärnor är Stefan Sauk, Amanda Oooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz och jag är mest nyfiken på Claire Wikholm, som inleder serien i kväll, faktiskt, och Marika Lagercrantz, som jag tycker är en utmärkt skådespelare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Matvaror

Ett berg med matvaror kom med hem.

Ett litet ärende med bil blev det först för min del. Medan jag gjorde det fick mamma en stund på sig att fixa till sig. Det var neråt nollan temperaturmässigt. Blåsten har avtagit, men det var ändå en svag och nordlig vind. När jag kom tillbaka tog vi en promenad till Tokerian. Jag var förstås orolig att det skulle gå som förra året. Det gjorde det inte, allt gick bra. Fast efter att ha snurrat runt med en rollator bland pratande och varuplockande personal och kunder blev i alla fall jag slut. Jag måste liksom inte bara ha koll på vad jag ska handla, jag måste ha koll på mig själv OCH på mamma så hon inte traskar iväg och går vilse. Bland annat inhandlades luncher, för nästa vecka ska jag ju jobba igen. Och glödlampor. Här brinner nämligen flitens lampa om nätterna och glödlamporna pajar en efter en. Mamma förla sin plånbok när vi kom hem, men jag hittade den i fickan till min gamla fleecejacka som hänger längst in i hallen.

Jag tror bestämt vi behöver lite kaffe och nåt sött på det här. Läsa en stund, om möjligt. Sen är det dags att plocka fram julmat för sista gången i år. Fiskarna står redo att fyllas. Och på tal om fiskar finns det många såna i havet. Den som förstår vad jag menar förstår. Andra får fundera på saken. Jag står inte och väntar med håven längre.

 Fiskar

Det finns många fiskar i havet, men dessa tre finns hos mig.



Lite kulturell spis smakade bra 
före den lekamliga. Ett par skumtomtar till spionthrillern så gick den snabbare att läsa ut. Sen var det dags för kökstjänst. Idag serverade köket i New Village årets sista julbord. En av hedersplatserna har mormors citroner haft. De används för smörknivar, men ska kanske mer troligt användas för fruktknivar. Men i vår familj gör vi som vi vill.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lilla mamma tog disken och kvällens TV-underhållning var inte dum. Mellan programmen skrapade vi vår vecko-Trisslott och tänk… Vi vann! Tur i spel, otur i kärlek, sägs det. Oavsett, gemensam vinst och kärlek ska delas med nån. Och delad glädje är dubbel glädje.

Trisslott



Och alldeles strax är julen 2015 slut. Jag hoppas att du har haft en god helg och att du har delat den med nån annan än Ensamheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upplyftande inlägg.


 

För ungefär tre veckor sen hade jag ett antal ärenden inne i stan. I samma veva passade jag då på att hoppa in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala. Syftet med mitt besök var enbart att boka tid för ett personligt möte. Jag är en bit från pensionen, men har ett antal frågor. Min haka föll emellertid ner på bröstet när kvinnan som tog emot mig svarade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Nån förklaring fick jag inte och inte heller nåt annat förslag mer än

Men en videokonferens går bra!

Eftersom jag liksom inte är nåt företag går det inte alls bra för mig. Och så stegade jag ut, fly förbannad. Jag var så paff och framför allt besviken för jag tyckte/tycker att idén med ett servicekontor, som man delar med Skatteverket och Försäkringskassan, är alldeles ypperlig! Ett medborgarkontor, där man som medborgare kan få hjälp av representanter från staten.

Sen dess har jag haft lite kontakt med Pensionsmyndigheten via Twitter. Jag har berättat vad som hände mig och fått beklaganden och ord som

så där får det inte gå till

Och så har jag fått telefonnumret till Pensionsmyndighetens kundservice så att jag kan ringa. Det har jag inte gjort, för jag har varit så arg. Jag vill inte ringa nån myndighet när jag är arg, jag vill vara klar i skallen när jag ska tala byråkratiska. Vidare tyckte jag att det ju faktiskt var de som hade gjort fel och ville de göra bot och bättring kunde de ju ringa mig.

En telefon som jag fick av en riktig arbetskamrat en gång. Hon var både snäll och rolig.

En Levande Människa ringde.

Till sist föll polletten ner hos den som skötte Twitterkontot (efter vissa hintar från mig). Jag lämnade mitt namn och mobilnummer i ett direktmeddelande och så skulle den twittrande sociala medier-ansvarige kontakta nån på kundservice som skulle ringa mig. Luttrad trodde jag… inte så mycket på det. Men jag blev glatt överraskad! Det tog en kvart, sen ringde
En Levande Människa och talade till mig på mjuk värmländska genom mobilen.

Det som nu ska hända, enligt överenskommelse, är att en rådgivare ska ringa mig för att vi gemensamt ska komma överens om en tid när vi träffas på Pensionsmyndighetens servicekontor här i Uppsala. Denna person bor i Gävle och kan stanna till i Uppsala på vägen till och från jobbet i Stockholm, om jag fattade det hela rätt. Skälet till att personen inte ringde mig direkt var att h*n var sjuk, men troligen frisk igen nästa vecka. Nästa vecka. Kom ihåg det!

Pensionsmyndigheten har alltså ingen anställd person vid kontoret här utan köper viss service av de andra två myndigheterna. Lite konstig organisation, tycker jag, som gick på Pensionsmyndighetens reklam om sina servicekontor. Jag hoppas verkligen att man tänker om och placerar en kunnig rådgivare vid servicekontoret i Uppsala. Det behövs! Vi är många som inte begriper oss på det här med pensioner…

Men… jag vill ändå säga att Pensionsmyndigheten har putsat lite på sin image i mina ögon och gjort det bästa möjliga av situationen. TACK! Nu ser jag fram emot mitt personliga möte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.


 

europadagenJag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.

Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.

Kinalunch

Kinalunch passade fint idag på fredagen.

Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.

Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.

I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.

För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:

  • För Malta tävlar i år… Family Four
  • Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
  • Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
  • Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
  • Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
  • Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
  • Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
  • Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
  • Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
  • Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
  • Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
  • Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
  • Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
  • Monica Lewinsky of Romania?

Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.

To be contineud, alltså…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet med glimten i ögat – ifall nån nu skulle få för sig att tro nåt annat.


Idag har vi en ledig dag tillsammans.
Vad har hänt hittills? Jo, tillsammans har vi…

  1. sovit till långt in på förmiddagen
  2. ätit frukost

Sen har jag vikt tvätt och Fästmön är nu ute på en promenad i hiskelig takt, en sån som halta Tofflan inte kan hänka på. Men vi ska göra en sak till tillsammans: Anna ska få hjälpa mig att vika det stora dubbelunderlakanet.

Skämt åsido, ibland när vi får en gemensam ledig dag har vi ofta svårt att hitta på nåt att göra. Såna dagar är nämligen så ovanliga nu. Antingen är det jobb eller så behöver andra delar av familjen en av oss.

Igår kväll hämtade jag Anna vid 21 och tack och lov behövde hon inte jobba natt! Jag dukade fram lite goda ostar, kex och var sitt glas rött. Det slank ner fint.

Tre små cheddarostar i trälåda

Tre små cheddarostar kostade närmare en miljon. Äh, jag bara skojar!

 
De små cheddarostarna var mycket goda. Och det borde de ha varit med tanke på vad de kostade. Nu har jag dessutom en fin träask kvar i min ägo. Den doftar underbart! Tills vidare får den bo i ett skåp i köket. Men vad 17 ska jag ha den till??? 

Träask

Det bidde i alla fall en fin träask.


När Anna har återvänt
och det gigantiska lakanet är vikt blir det nog en tur till Stormarknaden. Vi kan ju alltid ta en fika där nånstans. Och så behöver vi handla nåt till middag. Egentligen borde jag lämna in en trasig sko, men då vet jag inte vad jag ska ha på fötterna när jag åker och jobbar i morgon. Gympadojor med lufthål i känns lite för… svalt… I-landsproblem… Min pappa hade skor gjorda av tidningspapper. Jämför.

Nu kommer Anna flåsande innanför dörren. Jag har ropat

Hej!

tre gånger och sista gången svarade hon. Dags att kolla vad hon orkar hitta på!..


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gammal vänskap. 


Den som tror att god vänskap
inte kan överleva många, många år tror fel. I skrivande stund är jag både glad och rörd för jag har just pratat med min hafti, min syster, på tigrinja. OK, hon är rätt brun och jag är rätt blek, men hon var min glada, glada hafti en gång i forntiden när vi bodde i studentkorridor. Jag snackar 1980-talet…

Glad solros

Min hafti, fortfarande lika glad, precis som då.


Häromdan,
på en av mina promenader, träffade jag en av våra gemensamma vänner. Det var som om åren stått stilla – och ändå inte! Jag fick mobilnumret till min hafti och i kväll skickade jag ett första sms. Det dröjde en stund, sen kom svar. Och lite senare ringde min hafti. Det var såå roligt! Det går inte att beskriva!

Jag fick veta, i stora drag, vad som hänt sen mitten av 1980-talet. Men inga detaljer. Dem sparar vi tills vi ses. För ses ska vi även om min hafti inte längre bor i Uppsala.

Hade, kilte, celeste…Afgraki, hafti Rozina, afgraki! Natki gadz tsobo. Ane adgi. Sihi hafti. Ane gudjuff maakorr aleki. Owai! Ati!


Livet är kort.

Read Full Post »