Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sömnig’

Ett inlägg om sömn och litteratur.


 

Mås på lyktstolpe

Mitt nattsällskap.

I natt har jag sovit till måsskrik och frisk luft. Jag vet inte varför, men jag sover så gott med ljud i bakgrunden. Det låter säkert extra konstigt med måsskrik, men faktum är att det funkar för mig! Här hos mamma har jag min bädd på golvet. Det tycker ryggen är kanon, fast benen har lite svårt att veckla ut sig när jag har suttit på madrassen och skrivit ett tag. Det är bara att konstatera att jag inte är 15 längre. Men jag tar mig fortfarande upp från golvet utan nån hjälp och det är ju alltid något.

Svalt ska det helst vara om jag ska sova bra också. Här sover jag med balledörren* på glänt. I natt var det väldigt… friskt, kan jag meddela. Så skönt då att kunna svepa om sig ett täcke! Häromdan läste jag i Expressen hälsa på nätet att hög kroppstemperatur gör att man håller sig vaken. Ett enkelt tips att sänka kroppstemperaturen och gör sig själv mer sömnig är att sticka ut ena foten utanför täcket. Det lustiga är att jag ofta somnar på det viset. Jag lägger mig på halvmage (tänk efter så fattar du), sträcker ut höger arm och så en eller båda fötterna utanför täcket. När jag tänker efter hur jag ser ut blir jag full i skratt. Snacka om fågelskrämma även i sängen…

En sång från havet

På väg till mig för recension.

Det blir kvalitet på min sömn helt klart när jag är hos mamma och sover vid vatten. Jag saknar sjön oerhört mycket i Uppsala. Det blir en så annorlunda luft! Passande nog fick jag igår veta att boken En sång från havet är på väg till mig för recension från förlaget. Kanske inte en bok jag skulle ha valt själv och därför blir det extra spännande. När jag läser om boken tror jag att jag kommer att gilla den, i alla fall.

Men i natt, innan jag släckte, läste jag ett par kapitel i en bok som jag tycker är vidunderligt bra och berörande.Jag har aldrig tidigare läst nåt av Mia Ajvide, men så hittade jag Mannen som föll i glömskaRöda korset den där helgen i maj när FEM var på besök. Bara 15 kronor för denna läsupplevelse som jag befinner mig strax efter mitten i. Tänk att vara en människa som människor plötsligt glömmer bort hela tiden – till och med den egna frun och ens mamma… Och därför, just precis innan jag släckte, föll mina ögon på några bokryggar som har följt mig hela livet. Tusen och en natt Då kände jag mig trygg, släckte och somnade inom två minuter.

Tusen och en nattböcker

Tusen och en nattböckerna fanns kvar i mitt minne.


Mitt minne är annars ganska dåligt, som bekant. 
Men – ta i trä! – jag har ännu inte kommit på nåt som jag har glömt ta med hemifrån! Och häromdan gjorde jag ett minnestest hos Dagens Nyheter med ändå hyfsat resultat. Man får först titta på 20 bilder och därefter ska man besvara tio frågor om bilderna. Jag hade sex rätt av tio. Hur många rätt får DU?

>>>Till testet Hur bra är ditt minne?

 

*balledörren = balkongdörren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Biobiljett Pride

Biobiljetten kostade mig som synes 0 kronor.

Idag på seneftermiddagen var jag på bio. Det händer inte särskilt ofta, vanligen när jag har present-kort. Det hade jag nu, men det blev lite bråttom att använda det eftersom jag fick det från facket på min förra arbetsplats i julklapp – 2013. Den sista giltighetsdagen använde jag det för att se filmen Pride (2014).

Den här filmen utspelar sig 1984. I Storbritannien pågår en lång gruvstrejk. Ett gäng gayaktivister i London bestämmer sig för att stötta de strejkande gruvarbetarna. Men facket är, som ofta, sömnigt och ovilligt. Därför tar Londongänget en kartbok och sätter en nål vid en liten walesisk håla. De beger sig dit och efter många om och ännu flera men får de stötta gruvarbetarna.

PrideFör mig blir det en resa bland pudelfrisyrer och stentvättade jeans uppdragna i armhålorna. Men också till komma ut-tiden och mina egna första demonstrationer i samband med Homosexuella frigörelseveckan i Stockholm. Jag ser samma rädsla och spänning jag själv upplevde i unge Joes ögon.

Samtidigt ser jag modet hos Mark. Modet att leva här och nu – och att inse det jag alltid skriver i slutet på mina inlägg: livet är kort. För på 1980-talet kom HIV och aids och skördade skoningslöst sina offer. Vi glömmer så ofta bort alla dessa unga män som straffades med döden för att de älskade. Men den här filmen handlar inte mest om sjukdomen utan om det vi så sällan visar andra och varandra nu för tiden: solidaritet.

Den här filmen är kategoriserad både som drama och komedi. Jag hade ett enormt behov av att få skratta idag. Och visst drog jag på munnen en och annan gång i biomörkret. Men jag fällde också en och annan tår.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mörkt inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 22 oktober 2014

Sökta jobbhögen idag på morgonen, den 22 oktober 2014. Nu är den högre än Ballografpennan!

Dagarna känns allt kortare och mörkare. Jag som går hemma större delen av dygnet får oftast ha en eller flera lampor tända under min vakna tid. Mörkret brukar göra mig sömnig, men jag sover sämre och är tröttare än nånsin trots att jag inget gör.

Som vanligt inleder jag mina vardagar med att söka jobb. Jag har haft bra flyt den här veckan och hittat intressanta och relevanta lediga jobb att söka. Det har ännu inte trillat så många nej heller, bara ett enda. Och då handlade det om att företaget valt en annan lösning än att rekrytera (externt?). Sökta jobb-högen växer. Jag har nog sökt runt 230 jobb sen i somras. Endera dan måste jag gå igenom högen och rensa bort de ansökningar och annonser som jag har fått nej på – detta innan högen blir så hög att den glider av skrivbordet och jag uppfattas som en Samlare som inte kan kasta saker.

Det pågår en ubåtsjakt har jag noterat. Jag tycker att det är svårt att se vad som är sanning och vad som är… gissningar i media. Media skrämmer upp folk, skrämmer upp mig. Och så undrar jag hur i h-e mycket det kostade att frakta runt en journalist från Expressen i en helikopter runt sökplatsen – samtidigt som en jädra massa fotografer vid samma tidning blir uppsagda – utan avgångsvederlag! I mina ögon ter detta sig skamligt!

I min lilla värld händer inte så mycket alls. Jag räknar med att vara hemma helt och hållet i dagarna tre eftersom det har aviserats att det ska komma en besiktningsman nån gång under dessa dygn. Inte vill jag att främlingar ska runt i mitt hem utan att jag är närvarande!

Så jag blir vid min läst. Jag har böcker att läsa och TV att glo på, om jag vill det. Igår satt jag med spänd förväntan och glodde på Veckans brott eftersom en dyngförkyld Leffe skulle öppna Kuvertet. Alltså Kuvertet, i vilket han lagt ett papper där han för ett och ett halvt år sen skrev ner vad han trodde hade hänt och vem som var skyldig till en viss kostöld. Det var Camilla Kvartoft som sprättade och spänningen var olidlig när hon läste:

Stölden den 19 december har aldrig hänt. I stället har korna försvunnit på annat sätt. Det kan ha varit flera gärningsmän.

Så var det med det! I domstol blev ko-ägaren förklarad oskyldig, det är det enda vi vet i fallet. Fortfarande höljt i dunkel, mörker, alltså.

Lilla My

Lilla My, i form av reflex, hängde på en före detta kollega.

Det har börjat ljusna utanför mitt arbetsrumsfönster och jag ser på björken att det blåser. Men du som ger dig ut – oavsett tidpunkt – denna årstid har väl reflexer, hoppas jag? Det är inte svårt att komma ihåg om du fäster dem vid ditt ytterplagg. Det blir inga böter om du glömmer reflexer, men vi bilförare blir glada för det ger oss en chans att se dig. Igår höll jag på att mosa en mörkklädd kvinna som gick på fel sida av vägen, till exempel. Hade hon haft reflexer hade jag sett henne och sluppit tvärnita. Då är jag ändå en mycket van bilförare som har haft körkort i över 30 år. Körkort, förresten, är nåt man måste ha med sig när man kör bil. Det kan bli dyrt om man glömmer det hemma, läste jag häromdan i Byhålebladet…

Dags att försöka fylla den här dagen så att mörkret fortsätter att lätta… Jag tar fortfarande emot tips på läskiga filmer som jag och Fästmön kan gotta oss med under höstens enda långhelg framöver!!! Skriv ditt tips i en kommentar så blir jag glad, även om jag låter grinig och mörk.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sömnigt inlägg.


 

Skor på stranden

Sverige har semester.

Det märks att Sverige är sömnigt idag. Här hos mamma brukar det vara livat sen tidig morgon. Människor som ska iväg till jobb eller skola eller dagis, bilar som kommer och åker. Mamma bor ganska nära ett boende för äldre med restaurangverksamhet. Dit brukar trafiken vara tät. Men idag är allt stilla. Sverige är sömnigt, för Sverige har semester.

Mamma har inte semester, men är ledig permanent. Hon ska rolla över vid lunchtid och beställa mat för hämtning för måndag – fredag. Det är då restaurangen har öppet. Hur de gamla får mat lördagar, söndagar och helgdagar vete 17. Vi köpte några Findus-rätter till mamma igår. Inte mycket näring, men bättre än inget alls.

Fast alla har ju förstås inte ledigt eller semester även om det känns så i Sverige just nu. Idag börjar nån jobba efter sin sommarledighet och en annan jobbar sin sista vecka före ledigheten. Själv är jag tvångsledig, med den där inbyggda oron och piskan att hitta ett jobb. Då är man inte alls ledig, oavsett vad människor tror. Sömnig är jag däremot…

fåtölj

Min favoritfåtölj hos mamma är skön att sitta och läsa i, men mindre skön att skriva i.

I morse vaknade jag strax efter sju och hade rejält ont i ryggen. Kände mig som Hundraåringen som inte alls med stora svårigheter kunde resa sig från bädden på golvet. Men jag var ju tvungen. Här hos mamma har jag inget bra ställe att sitta och skriva jobbansökningar på, inte ens blogginlägg. Jag sitter just nu i favoritfåtöljen, helt snett med ena axeln och armen. Inte bra. Men jag tog mig i alla fall upp ur bädden! Jag har också letat lediga jobb att söka. Det finns fyra intressanta tjänster som jag ska knåpa ihop ansökningar till. Det sparar jag tills jag kommer hem idag eftersom ergonomin är bättre där.

Vädret här är tveksamt soligt. Det gör ju inte så mycket om solen inte steker idag när jag har resdag och ska fara hem till Uppsala. Nu på morgonen har jag läst ett mejl från Mammakusinen B om blåbär och smultron på deras ö, men också om gräs som ska klippas och rabatter som ska rensas. Samtidigt som jag förstår att det är väldigt mycket jobb, låter det härligt. Själv får jag vara glad om mina växter hemma har överlevt, för Lucille med familj kom inte hem och kunde vattna förrän igår, söndag.

 Tagetes vid graven

Tagetes som stora solar vid graven.

Några som verkligen har gjort ett bra jobb vad gäller blommor, plantering och skötsel är Motala Griftegårdsförvaltning. Det mejlade jag dem om häromdan. Jag är nämligen av den åsikten att man inte enbart ska klaga på saker och ting som man tycker är fel eller galna. Man ska också ge positiv återkoppling. I morse fick jag svar från Lasse som är griftegårdschef. Han lovade att framföra mitt och mammas tack till sina medarbetare.

Nu på förmiddagen ska jag packa ner några klädespersedlar som hänger på galgar. Sen är det bara necessär, dator och router som ska kopplas ur och ner stoppas i väska respektive perfekt påse. Innan jag svänger ut på riksväg 50 norrut måste jag tanka, men jag gissar att det bär hemåt Uppsala nånstans mitt på dan. Så nästa gång vi hörs sitter jag nog i mitt sedvanliga arbetsrum, omgiven av mina böcker och knackar ner ord på en blogg nära dig. Om Gud vill. Det är alltid spännande att se om man kommer hem helskinnad eller inte.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett så-här-blev-det-inlägg.


 

Ior-strumpor

Envis som han på strumpan.

Alltså, det var rätt idiotiskt av mig att åka till jobbet i morse. Men jag är envis som fan en åsna och jag ville försöka. Ryggen är alltid värst på morgonen. Den här morgonen var inget undantag – hur jag nu kunde inbilla mig det.

Jag ber inte om hjälp eller söker vård i första taget. Kan själv, försöker själv. Som nu. Jag har egenvårdat med värme, gel, vila, receptfria tabletter, naprapat och det har inte räckt.

Doktor Jan är inte nån doktor man tjafsar med. Det är raka puckar som gäller. Han tyckte att tre veckor med en eländig rygg var nog. Men grejen är att ryggskott måste ha sin gång. Vi diskuterade medicin och det är problematiskt på grund av min mage och bråcket. Nu fick jag i alla fall utskrivet Paraflex som jag kan ta till natten. De är mot värken och gör mig dessutom sömnig. Det vore liiite skönt att få sova en hel natt och inte vakna varje gång jag rör mig. Jag ska fortsätta med Naproxen och kombinera med Alvedon. Fast dumhuvejag glömde köpa alvedon på apoteket.

Eftersom jag blev sjukskriven dessutom fram till dan före min födelsedag kan jag faktiskt ta Paraflex även på dagtid om jag skulle få outhärdliga smärtor. Och så ska jag fortsätta hos naprapaten, men inte låta honom dra i mig. Det har han inte heller gjort, bara masserat och tryckt.

Jag har mejlat till min enhet på jobbet och gett rapport. Försökte ringa HR också, men det var värre. Det blir ett nytt försök i morgon. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt sjukintyg. Gissar att jobbet måste få se det, men att det sen ska till Försäkringskassan. Äh, jag är helt enkelt sjuk för sällan. Jag minns inte hur man gör.

Plåster på lilltån

Ibland räcker det med ett plåster när man är sjuk, men inte alltid.

Sist jag var sjuk, i samband med alien-operationen, minns jag att det ringde en kvinna från Försäkringskassan och kollade om jag verkligen skulle börja jobba så tidigt. Jag hade dessutom skickat in läkarintyget för tidigt, det vill säga ett par dar innan jag skulle gå tillbaka och jobba. Men jag började den dan det var sagt och även om det var skittufft fixade jag det. Och klarar jag att jobba fyra veckor efter en alien-operation ska jag nog klara av att börja jobba om ett par veckor igen, förhoppningsvis efter ryggskott. Nu är jag inne på fjärde veckan med en rygg jag helst vill amputera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sömn. Och om spännande författare!


Idag är det lördag.
På lördagar vill jag gärna unna mig en sovmorgon. Vad händer? Jag vaknade klockan 4.22 av att regnet smattrade mot fönsterrutan. Tjolahopp, liksom – NOT!!! Men jag gick upp en stund, kollade Twitter lite och blev fruktansvärt sömnig. Jag lyckades faktiskt somna om. Ibland har Twitter den funktionen för mig – jag blir trött. En del människor tycks vara uppe dygnet runt och twittra. Bara tanken på det gör att jag kan slockna.

regnfönster på femte våningen

Regn, regn, regn…


Sov en stund till, som sagt,
och vaknade sen vid åttatiden nästa gång av mobilen. Jag sätter den på ljudlöst och virar in den i allt möjligt – ändå blir jag allt som oftast väckt av den. Jag skulle kunna stänga av den, tänker du, men det kan jag inte. Det finns flera skäl till att jag måste kunna bli nådd dygnet runt. Men det är inga skäl jag tänker berätta om här.

Jag klev upp ur sängen och tryckte på kaffeperkolatorn. Tänkte ta med mig en kopp till sängen och göra en FEM, det vill säga återvända till bingen en gång till och ligga och läsa. Men vid det laget var det kört.

Det ser ut som om det har slutat regna. Dagen är väldigt mörk och en sån där dag när man helst kurar inomhus med en god bok. Jag hittade ett loppisfynd som Fästmön lämnat här och som jag började läsa. Jan Mårtenson skriver lite myspysiga deckare om den matglade antikvitetshandlare Homan i Gamla Stan. Den här boken är historisk och handlar om en anfader till Homan som ska ge sig av med Ostindiska kompaniet till Kina. Än så länge kan man inte säga att boken faller under genren deckare, snarare historisk roman. Men det är OK, jag gillar historia, tycker att det är lika spännande som en mordgåtor.

Jan Mårtenson

En spännande författare! (Bilden är lånad från Wahlström & Widstrands webbplats. Foto: Cato Lein.)

Jan Mårtenson i sig är också en spännande författare! Han är faktiskt född i Uppsala på Alla Hjärtans Dag och fyllde 80 år i år. Men se Uppsala har han inte varit trogen! Jan Mårtenson har jobbat vid FN och som diplomat, bland annat i Sydamerika. Vidare har han arbetat vid jordbruksdepartementet och som handsekreterare åt kungen. Med mera.

Idag bor han på en herrgård vid Vättern. Så sent som i år kom han ut med en bok och vad jag kan läsa hos förlaget har han en på gång till nästa år! Hans nya bok kommer ut i maj 2014 och blir den fyrtiotredje i Homan-serien. Wow… Dessutom har hans böcker inspirerat till att ett gäng entusiaster 1978 bildade Homansällskapet! Sällskapet är synnerligen aktivt fortfarande. Enligt webbplatsen har de gått mordvandring i Gamla Stan så sent som förra månaden. Och på gång i november är en pub-afton där författaren själv kommer och berättar om sitt författarskap.

____________________________________

Se Skoga och sedan...

Den sista boken i Langs långa författarskap.

Igår fick jag sms från ovan nämnda vän FEM som hade varit med dottern i östgötsk universitetsstad och shoppat loss. Snälla FEM hade då även inhandlat nåt litterärt till som gamle kömpis i Uppsala – Jussi Adler-Olsen. Detta är en dansk deckarförfattare som jag länge har varit sugen på att läsa. Och snart får jag alltså den möjligheten! För övrigt ska jag i gengäld leta efter den bok jag vet saknas i FEM:s Maria Lang-samling, Se Skoga och sedan… Detta är Maria Langs sista deckare. Den kom ut 1990 och året därpå gick författaren bort. Det är verkligen inte en av Maria Langs bästa, men naturligtvis är den eftertraktad och rolig att äga eftersom den sätter punkt för ett långt författarskap.

Nu ska jag sätta punkt för det här inlägget, men naturligtvis undrar jag förstås om DU har nån författarfavorit? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »