Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘besticklådan’

Ett färdigt inlägg.


 

Orange blomma närbild

En av de blommor jag fick i närbild, den som var mest orange och mest ovanlig!

Det kändes väldigt bra att få en liten fikastund med de på enheten som var i tjänst i eftermiddag. Jag blev glad och varm om hjärtat av Henriks ord om hur jag tog emot honom på jobbet och lotsade in honom i det. Men också av att han faktiskt varit inne på min blogg och kollat in min inköpslista över böcker… Alla vet ju att jag läser MYCKET och det är rätt svårt att köpa litteratur till mig. Men Henrik hade ansträngt sig och tagit reda på ett och annat. Det berörde mig mer än jag kanske visade. För jag fick nämligen ett bokpaket av kollegorna. Ett mycket genomtänkt sådant, med en bok som stod på min lista och en bok som jag verkligen blev intresserad av att läsa! Sen fick jag blommor också… Orange blommor som ser ut som korall. Ingen av oss vet vad de heter, men fina och ovanliga är de där de nu står i en vas i mitt kök. Jag älskar ju som bekant inte bara böcker utan också blommor och orange. Och tårta… Vilken fullträff!

Tyvärr hann killarna sticka iväg på möte, så de är inte med på bilden. Därför får Kristina och Mia representera mina före detta kollegor. Linslusen Francis, till höger i bild, kom också med på fotot!

Kristina Mia Francis blommor tårta böcker

Kristina och Mia övervakar mina blommor, tårtan och böckerna jag fick.


Innan jag lämnade byggnaden
 var jag ner till Jörgen för att lämna nyckel och passerbricka. Han ville inte vara med på bild, utan hänvisade till sin suppleant. Suppleanten använder han för att få folk att vända i dörren. De som kommer med jobbiga ärenden, förtydligade Jörgen och garvade. 

Mask hos Jörgen

Jörgens suppleant.

Innan jag lämnade Kexfabriken eller Besticklådan för allra sista gången sa jag hej då till två favoriter, Anna-Maria, förstås, och så Anneli. Resten av favvosarna hade redan försvunnit på semester.

Nu är jag klar med Sigtuna kommun. Det har inte alltid varit roligt att åka till jobbet, men jag är flera erfaren-heter rikare – både vad gäller jobb och människor. I morgon blir det inskrivning hos Arbetsförmedlingen. Senare i veckan kanske, kanske det blir en intervju nånstans, i nåt företag som av en händelse ringde mig på förmiddagen idag och undrade om jag var intresserad av en tjänst…

To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

Låda på olika språk

Nu vet jag vad ”låda” heter på flera olika språk!

Dagens språklektion fick jag i morse när jag anlände till Kexfabriken eller Besticklådan. Här finns nämligen inte så många kex eller bestick nuförtiden utan mest… papper… För du vet väl, lika bra som jag, att Det Papperslösa Kontoret bara är snicksnack..?

Det är alltid kul att lära sig nåt nytt.  Och att bevisa för sig själv att man är utvecklingsbar och har inlärningspotential kvar…

 
 
 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedräknande inlägg.


 

Gammal trampbil

I bilen kan jag bo som miljonär.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Det är med dubbla känslor jag lämnar byggnaden sen. Mest har jag mått rätt dåligt av att vara här, om vi nu ska vara ärliga. Men det har varit en lärorik tid och jag är en erfarenhet rikare. Eller många, egentligen. Det sägs att man går starkare ur varje tillfälle som är jobbigt. Jag känner mig argare samtidigt som jag känner mig mattare. För att ha det tufft och att vara ledsen och/eller arg tar på krafterna. Att ovanpå det inte ha haft nån säker inkomst på fem och ett halvt är konstant oroande, kan jag meddela den som inte har upplevt det. Jag är i och för sig miljonär. Jag kan göra som en del av stans tiggare sen, bo i bilen. Och frysa arslet av mig. För det kommer ju en vinter i Sverige. I bilen kan jag ha roligt med alla mina pengar. Who cares?

Det är inte så mycket jag kommer att sakna härifrån. Mest av allt är det stunderna i bilen i rullning på morgnarna (den kommer inte att rulla sen när jag ska bo i den) när jag lyssnade på Adams riksdalerRix FM, där Adam Alsing tävlade i allmänbildning med lyssnare som ringde in. Men jag övar den här veckan – Adam och hans två sidekicks Brita och Marko har semester, så jag får vara utan dem redan nu. Två vikarier har tagit över morgonstudion. De har säkert fått dessa sommarvik för att de är kändisar. Särskilt bra radio gör de inte. Jag menar, Relationsakuten, det känns rätt… 90-tal i mina öron.

Vad mer ska jag sakna? Lunchstället jag brukar gå till och dess trevlige ägare Kurre, förstås! Kurre och hans personal är alltid så vänliga och inkännande vilket humör gästerna är på. Och naturligtvis mitt nya favoritkafé, Systrarnas bullbod, med ägaren som alltid bjuder på nåt sött och gott. När vi nu ändå är inne på mat, så lär jag väl sakna Nondini också. Det stället ska jag säga hej då till idag när jag har lunchdejt med Bokmannen.

Ringbärare

Bokmannens väldigt nya vigselring.

Människor då? Förutom Bokmannen, som jag nyss lärt känna, naturligtvis Den Kymriska Draken, men vi ses troligen på Pride i sommar eftersom Draken ska jobba där. Och så förstås några som arbetar i Kexfabriken/Besticklådan, som K, A, Y, S, B, I, M, P, R, M2, C, ungefär. Resten kommer jag att glömma så snart dörren har stängts efter mig här sista gången – och det är förstås ömsesidigt. Jag är inte Nån för nån här, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Bara en skugga som fanns här ett tag.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Jag betar av dem, timme efter timme. Jag går ut i arbetslöshet, jag, som älskar att jobba, ska uppenbarligen inte få ägna mig åt det. I min förtvivlan undrar jag varför min Gud har övergett mig. Han övergav mig just som jag stod i min blommande trädgård med så mycket vackert framför mig. Men det är nog inte riktigt så att Gud har övergett varandra. Vi har i själva verket sökt varandra i många år, min Gud och jag. Det är nog snarare så att jag inte går starkare ur varje jobbigt tillfälle, utan jag kommer ett steg närmare Gud. Det eviga. I evighet. Amen..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett slutande inlägg.


 

blodpenna

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

I syrenbersån

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hundinlägg.


 

Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på

alla andra,

det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!

Pudel

Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se

I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.

Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.

Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett barnslig inlägg.


 

Rödluvan, vargen och mormor – den sagan har du väl hört? Men vet du hur mormors hus ser ut? Det vet jag numera, tack vare en utställning som vi har fått låna till Kexfabriken/Besticklådan. Utställningen är gjord av ett gäng fyraåringar.

Mormors hus

Mormors hus, återskapat av en fyraårig hand.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dårligheter och oljud.


 

tangentbord sv v

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Pojke i porslin s håller för öronen

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »