Kall måndag

Ett inlägg om en måndagsmorgon.

Det är mörkt, det är massor (nåja…) av snö och det är skitkallt (allting är relativt…). Det har snöat en hel del och ingen har plogat på gårdarna här på hela helgen. Igår kom det mer snö. Gissar att jag blir ganska blöt om foten i den trasiga skon när jag går ut till garaget.

Natten har varit urkass. Jag var jättetrött igår och gick och la mig strax före klockan 22 för att se på Poirot i sovrummet. Tror jag missade själva upplösningen. Sen vaknade jag minst en gång i timmen, ofta halvtimmen, från klockan två. Det är alltid så här när jag ska upp och jobba. Ändå vet jag att det inte är nån som bryr sig om jag kommer lite sent. Eller också är det värre när jag, som visstidsanställd, gör det. Vad vet jag..?

Det gick bra att somna till honom.

Idag är det ett evenemang hela eftermiddagen som jag anmälde mig till för länge sen. Tyckte att nån från enheten borde gå, helt enkelt. I fredags fick jag veta att ytterligare två personer är anmälda och ska delta. Tre personer av fem känns ju lite väl många, så jag avstår nog från att gå. Synd att internkommunikationen oss emellan inte fungerar trots att vi delar kontor. Men jag har annat att göra, så…

Nu ska jag sleva i mig morgonfilen och sen försöka upparbeta nån form av lust att ge mig ut på vägarna. Vad gör man inte för pengar (lön)?

Ha en bra måndag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Besvikelse och flyt

Ett inlägg om livet, du vet.

Rubriken sammanfattar det vi kallar livet på ett bra sätt, tycker jag. Det är ömsom besvikelser, ömsom flyt. Eller mina dagar… Min förmiddag bestod mest av flyt. Jag fick ta ett jobb med kort varsel och löste det på ett sätt som gjorde alla nöjda. Då känner jag hur jag mår bra i magen. Flytet lägger sig som bomull. Och när jag dessutom får vänliga ord och tack – trots att jag bara gör mitt jobb – blir jag väldigt glad, förstås. Vi människor är nämligen så himla duktiga på att tala om när vi/andra gör fel att vi ofta glömmer bort den positiva återkopplingen. Bara det lilla ordet, med utropstecken efter

tack!

gör stor skillnad. Testa nån gång, så får du se hur glad du gör någon!

Men sen strax före lunch idag blev jag så himla besviken. Jag fick nej på ett jobb jag hade sökt i slutet av förra året. Inget märkvärdigt, nej får jag jätteofta. Ibland blir jag ledsen, ibland kan jag strunta i det. Idag blev jag ledsen. Och besviken. För det första är det så… #¤%&@ pissigt, rent ut sagt, av en arbetsgivare att skicka ut ett nej lagom till en helg. Den som var riktigt sugen på att få det här jobbet (<= jag) känner som att helgen är på sätt och vis förstörd nu.

Jag blev rätt förbannad. Också.

För det andra blir jag förbannad. Det här jobbet fick jag nys om ganska tidigt (i början av sommaren) och kontaktade då ansvarig. Vi telefonerade och mejlade och jag skickade mitt CV etc. Ansvarig var intresserad och ville anställa mig, men ett beslut från högre ort skulle först inväntas. Ingenting hände, men då och då under hösten påminde jag om min existens. En dag mot slutet av året hittade jag så plötsligt en ganska tramsigt skriven annons på Platsbanken – på just det här jobbet. Givetvis skickade jag då in en formell ansökan tillsammans med CV:t. Dessutom ringde jag IGEN till den ansvarige, som lite generat sa att

Ja, ehum, jo… jag kanske skulle ha berättat att jag blev tvungen att gå ut med en annons och när jag sen gick ut med den…

Idag fick jag svaret på min ansökan. Det var, som du förstår ett nej. Ett nej som var som en riktig jävla dubbelörfil. Jag hade inte ens blivit kallad till intervju…

En snabblunch med bästa MF gjorde att jag kände mig lite bättre till mods, men så snart jag satte mig vid skrivbordet igen kom besvikelsen över mig. Därför tog jag resten av lunchen till att skriva av mig i det här inlägget.

Om ett par veckor ska vi ha personalmöte här där jag jobbar just nu. En kallelse till detta kom under lunchen. Eftersom jag inte enbart äter lunch och bloggar på lunchen utan även jobbar kollade jag mejlet. Naturligtvis krockar det med ett annat viktigt möte. Pratade lite senare med chefen om vad jag skulle prioritera. Jag själv är jätteintresserad av personalmötet, men samtidigt är jag bara visstidsanställd och lämnar byggnaden efter februari. Chefen tyckte emellertid att det är viktigt att jag är med på just personalmötet. Det gladde mig. Chefen har uppenbarligen lyssnat på mig och mina synpunkter. Kalenderbokningarna är därför lite omflyttade. Kanske nån blir besviken över detta. För egen del gav det mig en känsla av… flyt. Trots allt. Trots besvikelsen över det där #¤%&@ nejet…

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »