Att odla sina intressen

Ett inlägg om intressen. MINA intressen, förstås, det är ju MIN blogg.

---

 

Frukost.

Ja nu var det länge sen jag la ut en bild på LINFRÖN, så det börjar jag det här inlägget med. Inte så att linfrön är nåt av mina intressen, snarare har det blivit nånting nödvändigt. Uppblötta i vatten över natten äter jag dem i min frukostfil. Det smakar inte gott, men det gör gott. Tarmen hälsar och tackar, så att säga.

I morse vaknade jag emellertid med lite värk igen. Men jag vaknade inte av värken utan av att nån i huset spikade en halv minut. Hantverksintresse är inget dåligt intresse, men varför måste det alltid odlas tidiga morgnar i huset där jag bor? Jag sover sisådär om nätterna. Det har fått till följd att jag vaknar tidigt, men somnar om. För dagen brukar jag sen vakna runt klockan åtta numera. Tidigare var det sju. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig nu när jag går omkring med en dum mage. Nåt alarm ställer jag inte, jag vaknar av egen maskin – dock inte i morse, alltså.

Kaffe måste jag ha varje morgon och förmiddag. Den här koppen intog jag dessutom igår eftermiddag i Gamla Uppsala.

Förutom linfrön är kaffe nånting jag bara måste ha varje dag. Jag brukar perkolera sex koppar som jag sen dricker under morgonen och förmiddagen. Det är då jag är som mest aktiv med att leta lediga tjänster, skriva ansökningsbrev och såna saker. Då kan jag med ganska gott samvete ägna eftermiddagen åt mina intressen – även om jag alltid är tillgänglig när det handlar om jobbsökeriet!

När kommer hon fram till det där med intressena då? undrar du säkert. (Jag ser hur du nickar.) Nu. Från en dryck till en annan, tänkte jag, så det skulle bli en snygg övergång. Jag älskar vin. ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt! Dessvärre kan jag inte odla det intresset så mycket för tillfället. Rödvin påverkar min tarm negativt. Nu dricker jag det inte hinkvis utan det blir ett eller två glas till maten eller ostarna. Om magen sköter sig, kan hon möjligen få ett halvt glas till kvällen. Vinet må vara mindre bra för tarmen, men bra för mitt blod! (Du som läser här fattar varför jag aldrig behöver gå till doktorn, va? Jag ställer mina egna diagnoser och behandlar med egenvård i stället. Det är billigare.)

Orkidén får sitt fredagsvin/sin fredagsfika. (Tänk bort diskhon etc!)

Men kanske följer jag min orkidés exempel och dricker vatten. Orkidén och jag fyller år nästa vecka. Då har den bott hos mig ett år tack vare vännen Agneta. Den första tiden var den lång, vacker och blommade med flera gula blommor. Sen liksom… säckade den ihop – bara för att vakna till liv igen nu i vår!!! Jag är verkligen inte nån orkidéexpert, men jag älskar blommor. När det gäller orkidén har jag därför tagit hjälp av både mamma, som alltid lyckas med sina, och vännen B som kan ”allt” om och som samlar på orkidéer. Det var till exempel B som tipsade mig om att orkidén ska ha vatten

som inte är för kallt och inte för varmt.

Det får den. Varje fredag ställer jag ner den i diskhon efter att ha hällt upp lite vatten som inte är för kallt och inte för varmt.

I mitt hem finns ytterligare 47 krukväxter. När det gäller blommor generellt händer det att jag utnyttjar Belgiska Anna, hon som är ett levande uppslagsverk när det gäller blommor. Sen har jag andra vänner också, som Lucille, på vilka det kliar så mycket i fingrarna av lust att KASTA en och annan av mina växter att de då och då förser mig med nya exemplar för att liksom tränga ut de mindre bra. Försöken lyckas emellertid inte – mitt hem är öppet för ALLA krukväxter. Härom året fick jag flera kraftiga pelargoner av Lucille. Och visst är de vackra nu när de också börjar blomma i morgonsolen i köket?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Molnen hopar sig och mörkret sänker sig. Vad passar bättre då som sällskap än en riktigt spännande deckare?!

Förutom blommor, som jag gillar att fota också, har det väl inte undgått dig att jag har ett stort intresse av böcker och litteratur? De intressen som tar största delen av min fritid är att skriva och att läsa. Jag hade en intressant diskussion för ett tag sen med Johanna, som bokbloggar, om det här med att ta sig tid för läsning. Vi upplever båda två att vi ibland får försvara oss för att vi gillar att läsa och för att vi läser mycket och ofta. Vi blir till och med kritiserade för att vi har böcker i våra bokhyllor i våra hem… Jag kan bara beklaga dem som inte inte läser och som inte har böcker hemma – deras liv måtte vara ganska… futtiga och torftiga. Böcker för mig är inte bara ett intresse, de är vänner som alltid är tillgängliga och sällskapliga och resor i fantasin till verkliga platser eller fiktiva. Och nu när molnen åter hopar sig på himlen och mörkret sänker sig… tänker jag… läsa…

 

En riktigt go’ fredagskväll önskar jag Dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord för dagen: Färre, fler, falskt och föreläsning om hål

Ett blandat inlägg med nåt av det som är på tapeten.

---

 

Varje dag försöker jag läsa nyheter på nätet. Nån papperstidning har jag inte råd med och inte heller att betala för att läsa vissa låsta artiklar som de stora drakarna har på sina webbplatser. Det är tur att det finns gratissajter. Samtidigt ska en kanske vara på sin vakt och fundera över saker och tings riktighet, källor etc.

En kanske ska erbjuda stockholmarna doktor Britt-Maries doktorsväska? Då kan de ägna sig åt egenvård och slipper belasta offentlig och privat vård.

En artikel som jag faktiskt kunde läsa gratis idag hos DN var den om färre närakuter för stockholmarna. Ingressen inleds med att hävda att det ska bli lättare för stockholmarna att få akutvård, nåt som i mina ögon motsägs av den kommande meningen där det informeras att 17 närakuter i Stockholms län ska bli tolv. Nog för att jag då och då lider av dyskalkyli, men hur kan det bli lättare att få vård med färre mottagningar??? Jo, från 2017 ska landstinget bestämma var mottagningarna ska ligga och inte företagen som driver mottagningarna. Det kan göra att det ligger flera mottagningar i ett och samma område, medan andra områden inte har en enda. Landstinget vet bättre än vårdföretagen, alltså. Vårdföretagen vill ju bara tjäna pengar.

Tofflan är rädd.

Några som dessvärre har blivit fler är anhängarna till ett parti som skrämmer mig så otroligt mycket att jag inte ens vill sätta ut dess namn. Häromdan presenterades en mätning som visade att partiet är Sveriges största parti. Idag läser jag om en annan mätning som visar på samma sak och dessutom att det är det största partiet bland män. Det konstateras vidare att både sossarna och moderaterna tappar väljare. Inte svårt att, trots dyskalkyli, räkna ut vilket parti dessa väljare skulle ge sin röst om det var val idag. Jag tror att både sossar och moderater – och de flesta andra partier också, för den delen – är som jag: rädda. De vill inte diskutera den fråga som uppenbarligen upprör, berör och engagerar dessa förlorade väljare. Men som folkvald politiker borde en väl ha lite större ansvar..? Eller är det så att jag, som enskild individ, måste våga säga öppet vad jag tycker? Med tanke på det som har hänt och händer en mig närstående person är detta inte särskilt lockande…

Den här böteslappen som jag fick var dessvärre sann. Men den är sen länge betald. Det blev en dyrbar anställningsintervju…

Falskhet finns det ute i världen, det vet vi. I Stockholm drabbas en del bilägare av falska p-böter på ganska höga belopp. En av dem var Marcus Gårdman. Han blev sur, men tänkte betala sina böter – när han upptäckte att bankgirot inte stämde. I stället polisanmälde han Parkeringsbolaget Sverige, som var betalningsmottagare. En liten googling från min sida (tänk att jag kan googla!<== ironi) visar att bolaget existerar och registrerades i slutet av oktober förra året. Det har två personer i sin styrelse. Men nåt avtal med Stockholms stad har det inte.

Nä, då tror jag mer på Stephen Hawking, som just nu är i Sverige. Igår kväll höll han en föreläsning för allmänheten på Waterfront Congress Hall. Över tusen personer hade tagit sig dit för att höra om svarta hål, vanligen kollapsade stjärnor. De svarta hålen har så stark gravitation att de suger åt sig allt som finns i närheten. Det skulle innebära att i princip all information kan gå förlorad. Den lösning som kan vara möjlig, enligt Stephen Hawking, är om det finns parallella universum. I såna fall skulle en kunna falla in i ett svart hål och komma ut i ett annat universum. De svarta hålen kanske inte är så svarta som vi har trott, alltså…

Svarta hål nåt för Hålfabriken..? Nej, det tror jag knappast. Detta är en barnbok. Jag hade ingen bild på nåt svart hål i mitt arkiv.

Men bäst av allt… Regeringen skrotar Fas 3 med gratisjobb, ibland av förnedrande art, och ska satsa pengar på förhoppningsvis vettiga insatser långtidsarbetslösa! Hoppas det gäller ALLA långtidsarbetslösa och inte bara dem som är under 25…

Vad tror DU??? Skriver gärna några rader i en kommentar om nåt av det ovanstående!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vård, åkommor och en bästefåtölj

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.

---

 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!

Vår träffpunkt var parkeringen på Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.

Men… det fanns ett litet aber med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Den största fick jag idag av Anna.

Jag har tillbringat en stund i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukt och medicinerat

Ett så-här-blev-det-inlägg.

---

 

Envis som han på strumpan.

Alltså, det var rätt idiotiskt av mig att åka till jobbet i morse. Men jag är envis som fan en åsna och jag ville försöka. Ryggen är alltid värst på morgonen. Den här morgonen var inget undantag – hur jag nu kunde inbilla mig det.

Jag ber inte om hjälp eller söker vård i första taget. Kan själv, försöker själv. Som nu. Jag har egenvårdat med värme, gel, vila, receptfria tabletter, naprapat och det har inte räckt.

Doktor Jan är inte nån doktor man tjafsar med. Det är raka puckar som gäller. Han tyckte att tre veckor med en eländig rygg var nog. Men grejen är att ryggskott måste ha sin gång. Vi diskuterade medicin och det är problematiskt på grund av min mage och bråcket. Nu fick jag i alla fall utskrivet Paraflex som jag kan ta till natten. De är mot värken och gör mig dessutom sömnig. Det vore liiite skönt att få sova en hel natt och inte vakna varje gång jag rör mig. Jag ska fortsätta med Naproxen och kombinera med Alvedon. Fast dumhuvejag glömde köpa alvedon på apoteket.

Eftersom jag blev sjukskriven dessutom fram till dan före min födelsedag kan jag faktiskt ta Paraflex även på dagtid om jag skulle få outhärdliga smärtor. Och så ska jag fortsätta hos naprapaten, men inte låta honom dra i mig. Det har han inte heller gjort, bara masserat och tryckt.

Jag har mejlat till min enhet på jobbet och gett rapport. Försökte ringa HR också, men det var värre. Det blir ett nytt försök i morgon. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt sjukintyg. Gissar att jobbet måste få se det, men att det sen ska till Försäkringskassan. Äh, jag är helt enkelt sjuk för sällan. Jag minns inte hur man gör.

Ibland räcker det med ett plåster när man är sjuk, men inte alltid.

Sist jag var sjuk, i samband med alien-operationen, minns jag att det ringde en kvinna från Försäkringskassan och kollade om jag verkligen skulle börja jobba så tidigt. Jag hade dessutom skickat in läkarintyget för tidigt, det vill säga ett par dar innan jag skulle gå tillbaka och jobba. Men jag började den dan det var sagt och även om det var skittufft fixade jag det. Och klarar jag att jobba fyra veckor efter en alien-operation ska jag nog klara av att börja jobba om ett par veckor igen, förhoppningsvis efter ryggskott. Nu är jag inne på fjärde veckan med en rygg jag helst vill amputera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Seglar ut

Ett inlägg i vilket Tofflan seglar ut. Eller… Är hon ute och cyklar nu?

Dan går långsamt framåt. Hela min planering har fallit, så nu tar jag en stund av luncenh åt att göra en runda i omvärlden. Come sail away with me… Den som vill, förstås!

Chris O’Neill säger inte ja. Ha ha ha, äntligen nån (lokalblaskan upphör inte att förvåna!) som kan skoja lite om morgondagens Event. Jag visste inte ens vad han som ska gifta sig i morgon heter i efternamn. Däremot vet jag att han inte är svensk. Så klart han svarar på sitt modersmål, amerikansk engelska! Och då blir det ”Yes!” eller ”I do”. Förhoppningsvis.

Cityakuten tar över sjukvårdsupplysning. Hurra! Det kan inte bli sämre än det är idag. När ska nån annan aktör ta över sjukresor, primärvård, psykiatrisk vård och somatisk vård? Lägg ner nuvarande koloss som sägs ha ansvar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård. Låt kommunen driva den nära vården och staten sjukhusen som inte är privata, inte direktörer som idag!

Läkarkritik mot journaler på nätet. Nu kritiserar läkarna att patienter i vårt län kan läsa sina journaler på nätet. Ett halvår efter införandet har över 22 000 pers läst sin egen (får vi hoppas och ingen annans…) journal elektroniskt. Läkarna menar att flera patienter har mått mycket dåligt efter att ha läst journalen på egen hand, i stället för att ha fått information via samtal med sin doktor. Men det är ju så att den organisation i vårt län som har ansvar för vårt väl och ve helst vill att vi ska egenvårda oss så mycket som möjligt. Så då får vi ju lov att klara av att hantera att läsa våra egna journaler också. Sen att vi är lekmän och kanske inte förstår allt som står där gör ju inget. Vi kan ju alltid googla. Så slipper vi störa doktorn, menar jag. Det är ju så direktörerna vill ha det, medan doktorerna vill jobba. Som doktorer.

Virkade blommor pryder Östhammar. Pryder? Eh… jag föredrar riktiga blommor. Det är inte första april, men man kan ju undra om sommarens nyhetstorka redan har slagit till.

Apple startar inbytesprogram för iPhones. Senare den här månaden ska amerikanska iPhoneägare kunna byta in sin gamla iPhone mot en iPhone 5. Ryktas det. Vi vet ju inte säkert. Men… Skälen är minskad tillväxt och tappade marknadsandelar till Samsung.

Män löper större risk för självmord. Det är skillnader mellan män och kvinnor även när det gäller självmord. Totalt 9 000 svenska självmord har studerats av forskare i Lund. För kvinnors del är det psykisk sjukdom och arbetslöshet som ger högre risk för självmord, för män är det svårare med låg utbildning, ung ålder och att vara ensamstående. Men det är fler män än kvinnor som tar livet av sig varje år. Nyckeln till att minska självmorden är, enligt forskningsledaren Jan Sundquist, att öka samarbetet mellan slutenvården och öppenvården, bättre uppföljningar samt en psykiatri som är drivande så att patienterna inte fastnar hos primärvården. För det är ju inte i primärvården som expertisen i psykiatri finns. Elementärt, eller?..

Utdöd ödla döps efter Jim Morrison. Ganska nyligen upptäcktes kvarlevorna av en gammal tvåmetersödla. Ödlan levde i Asien för ungefär 40 miljoner år sen. Forskningsledaren Jason Head lyssnade till Jim Morrison under arbetet. Jim Morrison var alltså frontfiguren i The Doors. Han kallades även The Lizard King. Jim Morrisson dog emellertid inte för 40 miljoner år sen utan 1971, i ett badkar i Paris, endast 27 år gammal.

Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Tofflan testar: Vårtfri?

Uppdaterat inlägg!!!
Intrycken efter första användningen är följande:

• nej, det gjorde inte ont att dutta på!
• det luktade inte illa
• det var skitsvårt att läsa den mikroskopiska texten på instruktionsbladet
• hur länge räcker de bipackade topzen, tro..?

Förtroendet för vården hos mig är, som du kanske har uppfattat, inte så stort. Och för resten tycker jag inte att man ska springa till doktorn så fort en fis vänder sig i magen. Det räcker med att jag har varit där nyss och väntar på en viss behandling.

Nä, en Toffla kan reda sig själv. Det går fortare och är oftast billigare. Jag egenvårdsbehandlar till exempel min onda häl. Håravfallet struntar jag, det är säkert nån biverkning eller nåt symtom, men nu har jag accepterat faktum: jag har en fotvårta. Det jag trodde var nåt skit jag trampat in i foten är högst troligt en vårta. Den är liten, men gör skitont. Fredag kväll passar bra för behandling, tycker jag, så jag stannade vid apoteket Hjärtat på Tokerian och inhandlade medlet Vårtfri.

Vårtfri? Tja, vi får se.

Redan förpackningen irriterar mig eftersom den bland annat har texten

Trött på vårtor?

Ja, vem är inte det? Eller trött och trött… Vårtor är väl nåt man inte vill ha, liksom. Ont gör de och fula är de. Och smittsamma…

Vårtfri kostar en miljon… närå, men 289 kronor. Svindyrt, med andra ord.

Men ingen har hittills returnerat det!

sa apoteksmänniskan.

Nä, skulle tro att vårtmedel och underlivssalva är sånt som man kanske inte gärna vill ”byta”… (Inte heller en använd, men trasig kondom som lett till en oönskad graviditet… Men man borde – få lämna in ungen! JAG SKÄMTAR! RÅTT!)

Hur som helst, behandlingen med Vårtfri går till så att man blöter foten, i det här fallet, genom fotbad eller dusch och sen när vårtan är mjuk ska man topsa den. Detta ska upprepas en gång i veckan. Man ska INTE fila vårtan, men man kan pilla på den. (Hoppas den inte hoppar till mina fingrar då…) Bäst av allt: det gör inte ont! Sägs det… Du som har gjort en kryobehandling nån gång vet att det gör för%¤#”&/= ont. Den behandlingen går ut på att man förfryser vårtan… Brrr, nej inte skönt.

Så nu ska jag strax in i duschen och tvaga hår och kropp – och premiärtopsa vårta. Eftersom detta förfarande ska upprepas en gång i veckan ska jag också regelbundet rapportera resultaten här för att se om Vårtfri är värd de nästan 300 kronorna.

To be continued…

Read Full Post »

Det här med slangar…

Nä, det här med slangar är inte min grej. Eller jo, kanske. Fästmön peppade mig som 17 och efter kvällsmaten, en härligt egenihopplockad sallad, skred jag till verket med min nya duschslang. Anna förklarade hur det skulle vara och jag fattade. Jag skruvade ihop munstycket med slangen och gick en till duschen för att kolla. Och nu var det tur att jag inte skruvade lite mer. Alltså att jag inte skruvade loss nånting. För det där %&/#” duschmunstycket passade inte i hållaren på duschstången! Vilken skitgrej! Jag som var rädd att slangen inte skulle passa i blandaren… Så nu, kära vänner, ligger eländet i min låda med skruvar, spikar, buntband, silvertejp, skruvdragare och andra såna grejor. Och där kan den ligga – om ingen vill ha den… 👿

Slangen i lådan. 

Jag borde naturligtvis ha köpt en duschslang med inte bara munstycke utan också en stång med hållare till väggen. Med den här slangen kom bara ett enkelt väggfäste som bara funkar för att hänga ifrån sig slangen i. Jag vill ju kunna stå i regn fast tempererat sånt, naken och inomhus, så att säga. Ja, ja, när tejpen lossnar på gamla munstycket kanske jag åtminstone kan använda en packning från nya munstycket. För den försvann när munstycket släppte. Åkte väl ner i avloppet, typ. Slutsats: det blir INGENTING att lägga till i mitt CV.

Himlen är gråsvart och det ösregnar fortfarande. Hur länge ska det hålla på så här? Jag var ute med sopor och höll inte bara på att regna bort, det blåste som 17 också. Nyduschad är jag och en liten hög strykning har jag klarat av, allt gick nog av bara farten, ren rädsla. För när jag kom hem låg det ett brev från Sjukstugan i Backen och väntade på mig.

Men för tillfället är min värsta åkomma min gigantiska kran. Den ömsom rinner, ömsom täppar till sig. Det skulle ha kunnat vara nån sorts allergi mot gräs eller nåt, fast detta motsägs av regnet. Min onda häl har jag också egenvårdssurfat om. Om det är riktigt illa kan det vara hälsporre på gång. Trött jag blir… Jag hittade i alla fall lite övningar som jag ska försöka göra, så får jag se om det gör nån nytta.

Nä, nu ska jag nog rensa lite jordgubbar. Jorå, vi köpte en liter förut… Säsongen är ju inte så lång, så det gäller att passa på.

Read Full Post »

Funktionellt – i vissa lägen

Tyvärr tror jag att jag började egenvården med ingefärskaramellerna försent. Idag känner jag mig snäppet risigare än igår. Jag nyser och snorar inte alltför mycket, men det kalla i näsgångarna har letat sig ner i halsen och lagt sig som ett sandpapper av grövsta kaliber. Gissar att det bara är att låta skiten ha sin gång. Och jag är ju faktiskt ledig i tre dar från i morgon, vilket gör att jag kanske inte måste sjukskriva mig.

I kväll ska jag försöka palla dra fram snabeldraken* för att gå några varv över mina håriga golv. Men först ska jag jobba hela dan, tanka och handla på vägen hem. Igår kväll såg jag förskräcklig ut i min före detta svarta linne. Först blev det alldeles grått av damm, sen alldeles vitsockrigt av ingefärskaramellerna. Karamellerna är nämligen sega och kletiga och för att de inte ska fastna i sitt omslagspapper är dem överdragna av nån sorts florsocker. Ärligt talat såg det ut som om jag hade ägnat mig åt droger när det vita pudret la sig över bröstet på linnet och tangentbordet… Men det är bara florsocker, jag lovar.

Skönt att ha gjort badrummet och duschrummet i alla fall! Men jag upptäckte att min rostfria (ha, ha!) tvålpump från Järnia hade rostat sönder i botten. Ja, det är sant! Undertill på pumpen fanns (ja, notera imperfekt!) en platta. Den lossnade för länge sen. Jag har provat att superlimma den ett par gånger, men den sitter in. Så det var botten på själva behållaren som hade rostat sönder och läckte ut flytande tvål uppblandad med rost i handfatet. Fräscht… NOT! Så tillfälligtvis har jag hittat en lösning som nog inte skulle falla nån inredare på läppen, men lösningen är funktionell och det är det enda jag orkar bry mig om just nu. Ska ta tag i det här med våtutrymmena senare, jag behöver ju ett nytt duschmunstycke också i stället för det tejpade jag har. (Tejp är för övrigt en underkattad pryl! Tänk så länge jag gick med min mobiltelefon tejpad till dess jag fick tag i en reservdel! Och min bilnyckel är också tejpad nu – det skulle kosta 1 500 kronor att låta göra en ny nyckel och det är inte själva nyckeln det är fel på utan höljet till den vägrar att sitta ihop.)

Fult men funktionellt.

I morse läste jag som vanligt en massa märkligheter i lokalblaskan. Men roligast av allt var att läsa att 21 av de par som vigdes av förra kommunalrådet Lena Hartwig, utan att hon hade nåt förordnande att göra det, har fått sina äktenskap godkända ändå av högre instans. Lena Hartwig har vigt ett trettiotal par utan att hon egentligen hade rätt att göra det. Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra över resten av paren som hon vigde, de som INTE ansökte hos regeringen om godkännande i efterhand. En del kanske har gift sig igen, några kanske har insett att det inte var så bra, så de har separerat (lite inne nu…)

En annan artikel jag funderade lite över handlade om midsommartrafiken. Den skördar ju ganska många offer, även om det har blivit bättre för att vägarna har blivit bättre, enligt artikeln. Med bättre avsågs främst att allt fler stora vägar är breda så att trafiken slipper mötas alltför tätt. Men skribenten inledde med nåt oförklarligt om att de sju midsommarblomstren inte borde läggas under huvudkudden utan under gaspedalen. Eh va??? Vad skulle sju blommor under gaspedalen åstadkomma annat än nedskräpning på bilgolvet? Idiotiskt förslag! Inte ett dugg funktionellt!

Det tar jag mig en ingefärskaramell på… Och så funderar jag på om jag ska tvinga av professor H en intervju, han verkar vara mogen för det just nu…

*snabeldraken = dammsugaren

Read Full Post »

Vådan av egenvård: Babianstjärt

Varning för kiss- och bajssnack!

Det finns en verksamhet i alla län som är till för att hjälpa oss när vi blir sjuka – eller hjälpa oss att förebygga eventuella sjukdomar. Men den verksamheten skyfflar över det mesta av arbetet på oss själva. Vi får ingen lön för vårt arbete och ingen vidare utbildning heller. Vi länsinvånare får leka doktor, helt enkelt. Man kallar det egenvård.

Ska vi leka doktor? Här en bild på Doktor Britt-Maries väska.

Den här veckan har jag känt en infektion vara på intågande. Inget märkvärdigt utan en förkylning. Och sånt springer man ju inte till doktorn för. Jag inledde därför en behandling med S:s ingefärsgodis, för ingefära, hade jag läst, ska vara bra mot många saker.

S:s ingefärsgodis.

Ingefärsgodiset är… både äckligt och lite ruggigt gott. Och jag har ju lärt mig att det som är äckligt är också nyttigt. Som morötter, till exempel. Enda undantaget är väl semlor? Semlor är nämligen både äckliga och onyttiga! Nåja. Jag satte alltså igång en behandling under ett par dar. Det enda som skedde var att det kändes som om insidan av halsen hade fått brännskador av fyrtiotredjegraden. Infektionen lurade där bakom nånstans, liksom i näsan i form av klåda och nysningar.

Igår efter jobbet stannade jag till vid apoteket i Tokerian och inhandlade diverse medikamenter. Bland annat köpte jag ett rör C-vitamin brustabletter. Jag vet att jag i stället borde äta apelsiner och sånt, men jag har fobi mot att skala dem – tanken på saften som tränger in under naglarna… *RYSER*…

C-vitamin brus får ersätta apelsiner för mig.

Så snart jag kom innanför dörren startade jag min nya behandling. Eftersom jag hade läst mig till – på Internet, förstås! – att C-vitamin är en vattenlöslig vitamin och därför inte kan lagras i kroppen. Det försvinner nämligen ut ur kroppen med kisset. Men… C-vitamin är bra mot förkylning. Det lindrar och till och med hindrar förloppet.

Det jag emellertid hade hoppat över att läsa var de negativa effekterna av ett överintag av C-vitamin. Så jag vet inte hur många glas brusdricka jag hällde i mig igår kväll. Och i morse…

Fästmön började jobba klockan åtta idag. Jag behövde komma upp och förbereda mig lite för eftermiddagens dragning, så jag skuttade upp och skjutsade henne till jobbet. Men först gick jag på toa, för det… knep lite i magen… Inte så najs, för det var lite… tunn konsistens… på mitt bajs…

Hemkommen från morgonens bilutflykt… behövde jag gå på toa igen… Och det var fortfarande… tunn konsistens på det som kom ut… Hade jag drabbats av nervös mage inför eftermiddagens övning eller helt enkelt magsjuka??? Jag messade Anna snabbt, för det är ju inte så smart att jobba med gamlingar om man är magsjuk…

Efter några timmar kan jag meddela att jag känner mig ungefär som snubben på den här bilden ser ut:

Röd babianstjärt, min nya åkomma. (Bilden är lånad från Fröken Pe.)

Som av en händelse greppade jag tag i C-vitaminröret jag hade köpt igår, ställde in läsblicken och noterade följande, skrivet i mikrostil på röret:

Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan.

Eh… ja… Så vådan av egenvård för en enkel luftvägsinfektion… gav babianstjärt… Dessutom gav det en värdefull insikt: nån doktor är jag INTE!..

Read Full Post »