Sjunga, dansa, drömma…

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.

---

 

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mat, mat, mat och sånt

Ett matigt inlägg.

---

 

Min påskmiddag.

Magen är i uppror. Och det är inte konstigt med tanke på allt jag satte i mig igår. Påskmiddag skulle intas framåt seneftermiddagen – kvällen. Mamma orkade inte göra nåt, så jag försökte sno ihop en middag efter bästa förmåga. Det var inte så mycket att sno ihop, för övrigt, mest att koka färskpotatis och plocka fram. Ägghalvorna gjorde jag själv förstås, men jag tackade nej till att använda majonnäs med bäst före-datum från oktober förra året. Det är tur att jag inte gillar majonnäs. Jag hade på uppdrag av mamma köpt svart och orange rom och det gav ägghalvorna både fin färg och godare smak, enligt min mening. Och så toppade jag med en liten dillkvist. Jisses, jag borde bli kokerska (NOT!). Janssons frestelse hade mamma redan inhandlat en fryst färdigvariant. Den var OK, men lite smaklös, så jag piffade upp den med sill med ansjovissmak.

Mariestads påskbrygd var en av de två sorterna påsköl jag drack. ”Finstämd vårlager”, enligt etiketten och nog var den lite i ljusaste laget, tyckte jag.

Sillburkar hade jag köpt tre stycken och så knäckebröd med goda och starka ostar till, saltgurka och rädisor. Ja, jag hade köpt, men mamma betalade. Hon betalade till och med det jag hade i mina glas – Östgöta sädes och påsköl. Jag köpte två sorters påsköl och sparade en flaska till idag på påskdagen, för då åker ”resterna” fram från gårdagens påskbord. Mamma själv drack påskmust. Jag kan inte påstå att jag har svultit de här dagarna jag har varit med mamma.

Ensam vid påskbordet blev jag rätt snart.

Men det verkade som om vi var utsvultna båda två, för vi kastade i oss maten. Mamma orkade hålla mig sällskap vid matsalsbordet i ungefär en halvtimme. Sen fick jag sitta själv och mumsa. Det var förstås nyheterna på TV som hägrade. Jag tror aldrig jag har sett/hört så många TV-nyheter som jag har gjort de här dagarna. Det värsta är att det verkar vara rätt mycket nyhetstorka – förutom en storbrand i Uppsala, raggarkaos (!) på E18 och höjningen av a-kassan.

Den sistnämnda, höjningen av a-kassan, var på nyheterna varje gång igår. Som om det är nåt att slå sig för bröstet över. Det var väl baske mig dags efter 13 år, eller? Inte heller förstår jag hur de räknar, för det sägs att högsta a-kasseersättningen man kan få idag är 18 700 kronor brutto i månaden. Jag har högsta ersättningen och den är 680 kronor om dan, fem dar i veckan. Det blir 13 600 kronor i månaden, enligt min kalkylator. Netto blir det 9 900 spänn som ska räcka till ”allt”. Ibland får jag 800 kronor över, ibland inte. Existensminimum är att få 3 500 kronor över när räkningarna (vissa typer av räkningar som hyra, telefon etc) är betalda. Det är också ett skämt, för så mycket har jag aldrig nånsin fått över när jag har gått på a-kassa. Vissa saker kan man få hjälp med, som kläder och busskort. Man jag köper numera aldrig kläder och busskortet laddar jag ytterst sällan med nån hundralapp. Däremot betalar jag väldigt mycket för mitt internetabonnemang och ett sånt måste man ha liksom en bra dator och mobiltelefon för att kunna göra allt som krävs av en. Huruvida samhället skulle betala detta är jag tveksam till. Jag hankar mig fram så länge det går tack vare en snäll mamma och snälla vänner. Sen när det inte går längre… Äh, jag vill inte tänka så långt, jag vill tänka att jag får ett jobb.

Solen gick ner igår kväll också.

Efter maten jobbade jag vid diskhon och sen blev det en tur ut med sopor. Mamma ville se Smartare än en femteklassare och jag satt med ena ögat i min bok på gång, den andra på TV:n. Det var en 82-årig tant som tävlade och hon tog hem rubbet. Härligt! Hade jag varit där hade jag också gjort det, för jag klarade alla frågor – från TV-fåtöljen, vill säga. Annat är det väl att stå i en studio och tävla.

(Under kvällen grävde jag ofta i min godispåse (vem behöver påskägg när det är innehållet som är intressant?). Det hjälpte säkert till att få magen i uppror.)

Det var inget Mr Selfridge igår kväll, men i stället tittade vi på Eurovision song contest firar 60 år, en brittisk produktion där Graham Norton och Petra Mede var programledare – och gjorde det mycket bra. Före- och efterprogrammet leddes av Sarah Dawn Finer och Christer Björkman. Jag tyckte att det var fin och rolig underhållning och twittrade som en galning. Roligt att få sina tweets favoriserade av både Herreysfamiljen och självaste Conchita Wurst!

Idag ska vi roa oss med att köra över bron och besöka den östgötska landsbygden, så nån mer promenad vid sjön lär det inte bli på ett tag. I morgon är det nämligen dags för mig att åka tillbaka till mitt ”fängelse”. Jag har inte hunnit träffa de vänner jag har velat, men FEM ser jag i maj och kanske hinner jag svänga in till M och säga hej på vägen ut ur stan i morgon.

Vad hade DU för dig igår och vad händer idag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Teknik och färdtjänst: Fungerer, fungerer ikke…

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.

---

 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär på TV3 för den nya serien Mordet. Tyvärr är webbplatsen dåligt byggd med länkar som inte fungerar, så det är osäkert hur många fall som ska visas. Det verkar som om vissa delar har visats tidigare på Play. Jag själv har tittat på lite andra saker i afton, bland annat filmen Pride och Veckans brott. Därför blev det en inspelad titt på Mordet för min del.

I kväll inleddes serien Mordet med fallet Anna Norell.

 

I den här serien är det mordoffren som berättar sin historia. Ja, dramaturgiskt, alltså, via skådespelare. Men händelser spelas upp och vi tittare får även ta del av autentiska förhör med mera. Kvällens avsnitt handlade om mordet på Anna Norell. Den unga mamman mördades i sitt eget kök, medan pojkvännen Tommie låg och sov. Tommie greps för mordet, men visade sig vara oskyldig.

Jag kommer ihåg det här hemska mordet. Det jag minns mest av allt är pojkvännen Tommie, som då, när han berättade i Efterlyst, kanske det var, såg ut som en liten pojke. Jag minns särskilt när han berättade att han sprang ner till sin pappa när han påträffat Anna och mördaren. Det hela är så oerhört sorgligt, för den unga mamman fick aldrig se sin son växa upp och sonen fick inte ha sin mamma i livet. Tommie miste sin flickvän just när de hade blivit en familj. Sorgligt och grymt.

Den verkliga mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men först hade h*n haft ihjäl ytterligare en ung kvinna. Annas son Mario dömdes till ett liv utan mamma. Tommie blev dömd av samhället innan mördaren hittades. Och allt sedan mordet äter han medicin. Det är tio år sen i mars.

Det blev en stark och känslosam start på den här serien. Blandningen av dramatisering och autentiskt material påverkar mig mycket.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ergonomi, dörrar och tak över huvudet

Ett inlägg om att ha nåt eget.

---

 

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå med i facket nu!

Ett fackligt inlägg.

---

 

Min morfar startade en lokalavdelning av Metall.

När jag började jobba, på bronsåldern, gick jag med i facket. Men fackföreningar har funnits långt innan dess. Min morfar, till exempel, startade en lokalavdelning inom Metall.

Det var liksom ingen tvekan om att jag skulle gå med i facket redan från början. Sen dess har jag varje månad, oavsett om jag har jobbat eller varit arbetssökande, betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan. Och även om jag gnäller om det ibland finns det liksom inget annat alternativ för mig: facket ska man vara med i.

Idag tycks det vara så att de flesta unga inte är med i facket eller anslutna till nån a-kassa. Det som händer när de blir arbetslösa är att de får minsta ekonomiska hjälp från samhället. Tro det eller ej, det är betydligt lägre än a-kassan. A-kassan har inte höjts på tolv, tretton år vad jag har förstått. Men snart är det val och då hoppas nog många med mig på en höjning.

Att vara med i facket handlar om mer än bara pengar. Du kan få hjälp och stöd av ditt fackliga ombud om du har problem på jobbet med till exempel en chef som vill peta dig eller om du känner dig diskriminerad. Facket kan löneförhandla åt dig om du tycker att det är svårt. Facken har också olika medlemsförmåner. Det handlar om allt från rabatter till prisvärda försäkringar och banklån. Många fack ordnar utbildningar och kan hjälpa dig med praktiska saker som coachning och till och med ditt CV.

Medlemsavgifterna till de olika facken skiljer sig åt. Det handlar också om vilken inkomst du har. Man kan gå med i facket redan när man studerar. Många fack har gratis eller väldigt förmånliga medlemsavgifter för studenter.

Så vad väntar du på, du som inte redan är medlem? Surfa in på webbplatsen Gå med i facket nu och kolla upp vilket fack som passar dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två tuffa dar

Ett trött och lite kämpigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!

---

 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fortsätta må bra

Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter spinna från förmiddagens inlägg på saker hon gör för att ha det rätt OK.

När man befinner sig lite i… ska vi säga… underläge? är det väldigt skönt att ha en familj att hämta kraft och pepp från. Jag tror nog ingen riktigt förstår vilket stöd Fästmön är för mig, hon som själv har det tungt understundom. Det jag kan göra för Anna i gengäld är att försöka underlätta genom att, till exempel skjutsa. Så länge jag har råd med bensin och att ha bilen kvar går det bra, men jag inser att bensinkostnaderna är nåt jag måste minska på. Problemet är att jag inte är så bra på att åka buss – av olika skäl…

Kärleken är inte alltid svart eller vit.

Och tvärtemot vad man också kan tro kommer ”barnen” och jag rätt bra överens. Ibland är de vuxnare än jag och jag kan hämta stöd även därifrån. När det gäller Prinskorven, som just börjat fjärde klass, är det skönt att ändå få fortsätta vara lite behövd. Senare idag, till exempel, ska jag få äran att eskortera den unge mannen till frisören.

Idag faller lockarna för frisörens sax. En efter-bild kommer senare under kvällen!

Att ha nära och kära runt omkring sig som stöttar och som stannar kvar när det blåser är guld värt! Men det är också mycket värt att ha dessa och får känna sig behövd… Det finns alltid nåt man kan göra – och allt behöver inte kosta pengar…

Nånting som jag är lite mindre bra på är att sköta om min kropp. Men även om jag är skitdålig på att äta bra och att röra på mig, ser jag i alla fall till att ha linser så att jag kan se och sköta min hygien (trots att jag är seg in i duschen). Idag skickade jag efter en speciell sorts tandtrådsborstar från nätet (används på morgonen, vanlig tandtråd på kvällen). Tidigare har det gått att köpa dessa på ICA, men nu har de inte funnits på ett bra tag och mina är slut. Jag är nämligen av den uppfattningen att tänderna är en del av kroppen. Det tycker inte Samhället, som delar upp kroppen i Sjukförsäkring och Tandvårdsförsäkring… Det är dyrt att gå till tandläkaren. Eftersom jag inte har nån fast inkomst vill jag inte binda mig för nåt tandvårdsabonnemang. Men genom att sköta om tänderna tar jag själv ansvar för att hålla mina tandvårdskostnader nere…

Jag försöker äta bättre. Här en bild från frukosten. Bild på tandtrådsborstar kommer efter leverans!

Ibland behöver man anlita hantverkare, för allt kan man inte göra själv. Men man kan försöka fixa lite saker själv – om man vågar. Jag har till exempel problem med mina handfat, som allt som oftast släpper ut vattnet alldeles för långsamt. Jag har tagit till kaustiksoda några gånger, utan större förbättring. Häromdan fick jag fin hjälp av Anna att skruva isär ett rör. Du anar inte vad jag hittade för trevligt klet i en av delarna… NÄ, INGEN BILD!!! Vidare har jag ju skickat efter en avloppsrensare, en sink snake, som skulle ha kommit i veckan. Leveransen är nu emellertid försenad och grejen beräknas komma nästa vecka.

Så här ser en sink snake ut.

En väldigt användbar sak är humor. Många tror att jag som person är nattsvart och negativ. De som känner mig vet lite bättre. Utan humor hade jag inte överlevt allt som hänt de senaste sju åren. (Efter sju svåra år, förresten, borde det väl komma sju goda år???) Om jag anstränger mig bara lite kan jag bli ganska road och få skratta när jag vandrar omkring på Tokerian. Det är mycket där som är lite hej svejs… Men det är också ett plejs där jag faktiskt trivs – trots att jag har synpunkter på vissa saker. Idag fnyste jag i mitt inre åt en tröja som nån i personalen lagt ovanpå en frysdisk. DET känns inte så… hygieniskt… Just den här personen gör det typ ”hela tiden” också. Och så jäkla varmt är det inte där inne…

Tokerian säljer frysta tröjor, eller?

Nu ska jag fortsätta må lite bra genom att sätta mig och läsa en stund innan jag åker till Morgonen. Hur gör DU för att må lite bra??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad!

Livet är kort.

Read Full Post »