Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘väg’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Onsdag… Då är det ingen tvekan om vad som gäller: När livet vänder. Jag får ut så mycket av den här TV-serien. Den ger mig hopp om att det finns möjligheter även för mig, samtidigt som den visar att jag långt ifrån har det svårast av alla. Jag kan bara hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra När livet vänder forever and ever!!!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men för den här säsongen återstår tyvärr inte så många möten… (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Daniel

Daniels uppväxt präglades av våld. Han lovade sig själv ett bättre liv.

Daniel var i fokus i kvällens program. Och våld… våld, våld, våld. Som barn blev han misshandlad av båda föräldrarna. Alkohol är en lömsk och opålitlig vän och den var naturligtvis också inblandad. Psykisk sjukdom, självmord… Det är så mycket svårt som har funnits i Daniels tillvaro. Men det var detta som fick honom att lova sig själv redan som tolvåring att välja en annan väg: han skulle skapa sig ett annat liv, ett bättre.

Vägen till ett bättre liv blev lång och rätt krokig. Den slutade med att Daniel satte kniven i en person. Visserligen anmälde han sig själv, men polisen som han anmälde sig hos strök en mening i Daniels bekännelse. Därför blev straffet bara 200 timmars samhällstjänst. 200 timmar… Det är en månad och en vecka omräknat i heltidsjobb.

Jag kan aldrig acceptera våld. Det gör också att jag har svårt att förstå det som har med våld att göra. Daniel fick en ny chans. Tack och lov använde han den möjligheten och lever idag ett betydligt lyckligare och rikare liv än många av oss.


Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play
(avsnittet kan ses till den 13 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett hårt inlägg.


 

Stenar

Stenig är vägen jag går på.

Vilken dag! En kan verkligen säga att jag trampar på

a rocky road

just nu. Och ja, jag erkänner. Det gör ont att ingen enda frågar. Det finns ju andra sätt att fråga och svara än genom den här bloggen där även trollpackor och annat oknytt läser. Men se mejl går inte. Sen igår har Spray legat nere och det är där jag har mina home.se-e-post-adresser. Det är mycket frustrerande att inte kunna nås eller nå ut.

Båda mina telefoner fungerar emellertid. Det vet jag för min mamma ringde mig i eftermiddags på mobilen när jag hade ett litet möte på mitt kontor. Hon undrade om jag hade ringt tidigare under dan… Ja ja, jag SKA ringa i kväll, vill bara andas och komma ner på jorden lite först.

Denna dagen ett liv

Denna dagen, ett liv, kan jag konstatera – precis som titeln på boken jag började läsa igår kväll.

Det har varit en intensiv jobbdag. Jag får mycket att göra och det gillar jag. Däremot fick jag veta att jag inte får följa med på avdelningsdagar i mitten av månaden. Inte trodde jag att det skulle bekymra mig, men när jag tänkte efter gjorde det mig faktiskt lite ledsen. Så jag får försöka fortsätta hålla distans och gråta när ingen ser eller hör. Jag börjar bli allt hårdare och bättre på att bita ihop. Jag är snart lika stenig som vägen jag har slagit in på…

Nåt bra har dagen i alla fall fört med sig. Jag träffade S, en kollega från en tidigare arbetsplats. H*n började jobba på min nuvarande arbetsplats igår. Det var ett roligt och kärt återseende. Dessutom vet jag att min arbetsgivare har gjort ett riktigt kap – S är både trevlig och kompetent.

Vidare blev det så att jag utförde lite av en hård, men god gärning nu på tidiga kvällen. Jag har räknat upp 500 spänn mest i mynt i en systempåse som ska överlämnas till NK* i morgon. Och jag tänker inte berätta varför. (Vem bryr sig förutom de inblandade?)

500 spänn

En hård, men god gärning.


 

*NK = Närmaste Kollegan
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt kallt inlägg.


 

Mörkt i köket

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snö

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!


*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.


 

Våg

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dagen har flutit på bra. 
Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Amarone Zensa Copertino

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.


Mina stackars krukväxter 
skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Power Macintosh

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.


 

Väg

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Marionettdocka Pinocchio 150kr

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Serveringsvagn 1400kr

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.


Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. 
Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Bok glasögon Kapitel Spegelhuset

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nästintill stoppat inlägg.


 

Röd lykta i träd

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

blodpenna

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…


Om jag kan sparka liv i mig,
hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.


I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön
Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyndigt inlägg.


 

Det var länge sen Fästmön och jag besökte Röda Korset (jag var rätt arg på dem för ett tag sen, så jag tog en paus) och vi hade aldrig varit på Erikshjälpen (så det var dags nu). Dagens utflykt blev en tur till två second hand-affärer, alltså. Fast först hade jag rotat runt i de två papperskassarna från A bland alla böcker. Maj gadd, nu har jag massor av läsning! Och jag måste skaffa en bokhylla till. Faktiskt. Nån som har en Billy rödbrun att sälja???

Innan vi gav oss iväg fotograferade jag våra fötter. Antingen är vi väldigt fantasilösa eller också är vi Bill & Bull. För sockorna rockade vi inte, det skulle vi ju ha gjort igår. Döm själv och tyck till – fantasilösa eller Bill & Bull???

Rockande sockar

Fantasilöst eller Bill & Bull?


Vi tuffade först iväg till Röda Hund, 
som jag envisades med att säga – inte på nåt sätt nedsättande eller illvilligt utan det bara blev sagt så. Där var vi inte ett dugg ensamma, vi hade tur och knep den sista parkeringsplatsen! Det var inte bara fullt av folk i affären, där var fullt av fina prylar också. Dock ingen Billy rödbrun. Jag kikade på glas med tjejer, sura gubbar x 2 (varav ett par var Jan Ersa och Per Persa), Buddha med mera. Och så böcker, förstås… Jag återkommer till detta… 😳

Här är några bilder från Röda Korset idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästa stopp på dagens utflykt blev Erikshjälpen. 
Det var aningen svårt att hitta det via våra mobiler, men Erikshjälpen låg en minut ifrån Röda Hun… Röda Korset fågelvägen sett. Vi tog förstås bilen dit. En stor och ljus lokal välkomnade oss med ljuvlig doft av kaffe och kanelbullar. Det första jag såg var en helt underbar kapellinredning! Vem vill köpa och till vad? Skapa en sekt? Därefter såg jag inte bara en utan två föreföreföreföre detta kollegor som jag bland annat suttit i samma korridor som. Jag tänkte ställa till en scen och närmade mig först den ena, sen den andra. Men kan du tänka dig hur skickligt de manövrerade sig bort från mig?! Om jag hade lyckats kanske ett och annat glas gått i kras. Jag är nöjd att jag behärskade mig, men som du förstår var det inte lätt när den ena var den som godkände min dödsdom. Smärtan var nästan outhärdlig fortfarande, de sex åren till trots.

Men livet går vidare och jag har ju överlevt hittills. Det var roligt att titta på fina saker hos Erikshjälpen. Även där upptäckte vi en bra bokavdelning. Trevlig personal i kassan såg sorgset på när jag… gjorde affärer. Vi pep därefter in på kaféet och drack kaffe i små, skira koppar. Fast före oss i kön stod tre riktiga sölkorvar, så jag trängde mig fräckt förbi. Det finns gränser för mitt tålamod när jag är fikasugen! Jag goffade en mazarin till, Anna satt och grät över att hon inte fick äta nån kanelbulle. Stackars Kickan!!!

Här är några bilder från Erikshjälpen idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och nu kommer min bekännelse: Jag handlade! För ovanlighetens skull köpte jag saker. Notera pluralformen. Inte en sak, tre. Två var dessutom böcker, dagens två papperskassar till trots… Men det var två riktiga fynd – den ena har en lesbisk polis som huvudkaraktär och den andra kom ut strax före jul. Båda hittade jag på Röda Hu… Korset för 20 respektive 25 kronor, inbundna och säkert bara lästa en gång. På Erikshjälpen fyndade jag en äppelskål i grönt glas, cirka 25 centimeter i diameter, för 30 kronor. Den matchar en mindre (cirka 15 centimeter i diameter) som jag redan har i mitt köksskåp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu blir det vatten och bröd och nudlar för ett tag framöver! Fast i kväll blir det grillad kyckling. Vad ska du äta???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »