Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jag heter inte Miriam’

Ett utlämnande inlägg.


 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Lönnlöv på trottoaren

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.


Jag tror i alla fall
 att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Burspråk

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Romaner

Idag tittade jag bara på romaner.


Det är inte bra för mig att fly.
 Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

 Pe med mobil och wienerbröd

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Macka med kalkon och Philadelphiaost

Nyttig och god macka.


Vi babblade i två timmar, nästan.
Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott bakom trädet

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höjande och sänkande inlägg.


 

Torsdag och som vanligt presenterar Tofflan den gångna, Tofflianska veckans toppar och dalar. Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Ägg


Skägg

  • Snurrig doktor som skriver fel på intyg (Rätt hade varit bättre…)
  • Min rygg (Som hindrar mig från att jobba de futtiga veckor jag har kvar…)
  • System i olag och gapande grannar (Lika irriterande båda två!)
  • Jordkockor och homofober (Mitt i skiten, liksom…)
  • Folk som talar om för mig hur jag ska vara (Jag är vuxen.)
  • Folk som kommenterar mina blogginlägg på Twitter (På Twitter puffar jag bara för mina blogginlägg. Alla som läser min blogg finns inte på Twitter, men det är justast om alla kan läsa eventuella kommenterar. Det är inte mycket svårare att kommentera på bloggen än på Twitter. Första gången måste man fylla i några rader om sig själv så att administrationsskorpionen vet att det inte är spam. Därefter är det hur lätt som helst.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

ag heter inte Miriam

När nya böcker, filmer, pjäser, musik etc höjs till skyarna alltför mycket brukar jag bli ganska skeptisk. Jag vill bilda mig en egen uppfattning, men i vissa lägen blir jag nästan anti i förväg. Jag läser för övrigt aldrig några recensioner innan jag läser en bok.

Men jag blev aldrig motvallskärring innan jag läste Majgull Axelssons senaste roman, Jag heter inte Miriam, trots att jag har noterat att den har fått lovord från alla håll. Jag vet nämligen att Majgull Axelsson kan skriva bra böcker. Och den här boken är inget undantag.

När boken börjar är det Miriams 85-årsdag.  Familjen har samlats för att fira henne när hon plötsligt utbrister

Jag heter inte Miriam!

Naturligtvis tror alla att hon har blivit lite… snurrig. Men när dotterdottern Camilla tar sin farmor på en promenad börjar farmodern berätta det hon aldrig har pratat om tidigare: livet i koncentrationslägren.

Jag har inte orkat läsa boken så snabbt som jag har önskat. Det handlar om att jag har varit sjuk och haft svårt att ligga eller sitta och läsa. Men det handlar inte bara om det. Den här boken är… jobbig att läsa. Man kan inte smita undan från… hemskheterna. Det jag inte kan låta bli att undra är hur många andra det finns som liksom Miriam inte har berättat om sitt förflutna – och som inte nånsin avslöjar allt.

Majgull Axelsson har alltid skrivit bra böcker. Jag heter inte Miriam är inget undantag. Min tidigare favorit, Aprilhäxan, har nu blivit ifrånsprungen. Av Miriam. Jag gillar det raka språket. Berättelsen, som är pang på. Jag kan varken väja eller värja mig. Eftersom jag har svårt att hålla reda på alltför många karaktärer i böcker är boken också på det viset perfekt för mig. Här är persongalleriet alldeles lagom stort. Ibland har jag också svårt att hänga med när en roman hoppar i tiden och väver samman två eller flera historier. Ibland blir det inte heller bra litteratur helt enkelt därför att författaren inte lyckas. Majgull Axelsson gör det bara helt suveränt.

Nåt annat än högsta Toffelbetyg kan det förstås inte bli!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg lika trist som vädret.

 

Arm över stol

När man har varit nere på köksgolvet gäller det att ta sig upp också. En stol är en god samarbetspartner.

Det regnar och det regnar och det regnar. Och idag är det en riktig värkdag. Jag hittar ingen bekväm ställning alls och jag dras med ett illamående hela tiden. På köksgolvet trivs ryggen bäst. Resten av kroppen huttrar och fryser.

Jag knökar ihop mig på min smala kökssoffa. Dåsar en stund. Känner mig ganska nöjd ändå att jag har fixat tid hos en naprapat här i Uppsala på torsdag morgon. En naprapat som hade en hyfsat nära-i-tiden-akuttid och som inte tänker skinna mig på fler kronor än 150.

Dagens hittills mest spännande upplevelse var en tilltufsad skata som parkerat sig på min vädringspinne på ballen*. Och där kunde den faktiskt inte få stanna! Dels vill jag inte ha en nerskiten balle, dels vill jag inte att den stora pippin ska skrämma mina små hyresgäster talgoxarna. Så jag öppnade balkongdörren och den flög sin kos. Jag trälade i vad som kändes som en evighet med att vika vädringspinnen mot väggen. Helt slut i rutan sen.

Nyponsoppa med Mariekex och bok

Gårdagens middag. Och dagens i kväll.

Frukosten blev mild lättyoghurt och ett par små bitar valnötsbröd. Middagen blir samma som igår – nyponsoppa med Mariekex. Det känns bara så avlägset att äta, med tanke på illamåendet. Till och med kallsvettas. Börjar fundera på vad det är för ohemult virus jag har mött…

Nu en stunds vila igen. På kökssoffan. Med Miriam. Eller nej. Hon heter ju inte det. Kan jag läsa en stund – eller skriva – kanske jag glömmer. Men i morgon är det Romadagen. Det har jag inte glömt.


*balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

 Fågelbon i träd mot blå himmel

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

ag heter inte Miriam

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Stol litenAtt sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Tegelfasad ingång till Centralbadet

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Chang öl

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Anna

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »