Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘röra mig’

Ett  inlägg om vattumän, ryggeländet, ren smuts och fel mejl.


 

Det har nu gått över 24 timmar sen jag var hos naprapat för första gången.  Det har också gått mer än ett dygn sen jag började medicinera. Jag kan inte påstå att jag skuttade ur sängen i morse, men jag kunde röra mig hyfsat. Ryggen gjorde sig påmind först efter en kvart. Och nej, det är ingen ny sträckning utan samma gamla idiotställe som gör ont. Det får mig att fundera över om jag rör mig fel. Går konstigt. Nåja, medicinen borde göra susen snart och nytt naprapatbesök är inbokat nästa vecka. Jag är på g, helt enkelt. På måndag ska jag dessutom jobba.

Vattenmätare

Igår fick jag tre såna här mätare installerade.

Men jag var trött igår efter all action jag var med om. Hade plockat fram pläden och skulle till att lägga mig ovanpå gästsängen igår eftermiddag när det plingade på dörren. Som den tant jag är – och med tanke på alla kulor som flyger här i environgerna – kikade jag försiktigt i dörrögat och såg… ingen. Fast jag är nyfiken av naturen, så jag öppnade ändå. Utanför stod en ung VVS-kille, bara barnet, och undrade om de fick komma och sätta in vattenmätare i lägenheten.

Att det skulle sättas in mätare visste jag, det var jag själv med om att bestämma vid en extra års-stämma, men jag visste inte när. Jag trodde att det skulle gå ut information i förväg. Men det här med att kommunicera med kunder (VVS-firman) alt. boende (bostadsrättsföreningens styrelse) är tydligen svårt. En liten lapp i postboxen hade räckt nån dag eller två i förväg. Nu visade det sig att det var VVS-firman som hade tagit en rövare och vattumännen hade blivit färdiga snabbare än de trott. Därför chansade killarna och plingade på i nästkommande hus på tur att få mätare. Men ändå. Ett litet papper kunde ha gått ut redan när arbetet påbörjades så hade alla varit nöjda och glada.

Tvättmaskinsslang

Tvättmaskinsslangen fick ny tejp idag. Lite knölig, som synes, för att jag inte kan böja mig framåt som en normal människa.

Nu ska jag inte säga att jag inte blev nöjd och glad ändå. När jag förstod att killarna hade jobbat fortare än tänkt fick de naturligtvis komma in. Så i stället för att vila hade jag tre vattumän i mitt hem igår eftermiddag. De var så snälla och flyttade bort mina grejor och badkaret, för en ryggsjuk Toffla kan inte böja sig framåt på det sätt som hade varit nödvändigt. Men jag kunde naturligtvis inte lägga mig ovanpå gästsängen, med en pläd, och vila när andra i min närhet arbetade…

Problemet var bara att de skitade ner så förbannat och jag orkade inte släpa fram nån dammsugare för att suga upp jordkockor från vattumännens skor eller dammråttor från längst in under mitt badkar. Dasslockets utsida har jag torkat av hjälpligt. Och tvättmaskinsslangen har fått ny tejp idag, för den gamla slet vattumännen bort.

Tre vattenmätare har jag fått: en i badrummet, en i duschrummet/toan och en under diskbänken. Mätningen sätts igång direkt, men jag vet inte när vi går över från att betala varmvatten och el var för sig per lägenhet OCH samtidigt får månadsavgifterna sänkta. Kommunikation är ju, som jag skrev ovan, svårt…

Det senare instämmer nog min bredbandsleverantör i. Att kommunikation är svårt. Företaget har nämligen gjort motsatt till vad VVS-firman och min bostadsrättsförening har gjort: de har informerat för mycket! Jag fick ett konstigt mejl från dem som jag var tvungen att ringa om och tro det eller ej – en människa svarade i telefonen! Mejlet var felaktigt och enligt den som svarade berodde det på att

vårt system har fått spel.

Eh… ja… det känns ju… trovärdigt..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt nyttigt inlägg.

 

Min nya plats vid köksbordet

Min nya plats vid köksbordet.

Idag på förmiddagen trodde jag att jag skulle bli invalid. Lam för alltid. Det gjorde så ont i ryggen att jag bara kunde stå vid diskbänken, med händerna krampaktigt på själva bänken för att förhindra att jag rasade ner på golvet. Jag blev rädd. Det gjorde skitont. Men, som sagt, rädslan var det värsta.

Nu är det betydligt bättre. Jag har knaprat värktablett, jag har smörjt in ryggen med gel, tagit en varm dusch och gjort mina övningar flera gånger – varav en på golvet. Jag har rört mig i lägenheten, dragandes dammsugaren. Jag har till och med klarat av att hänga tvätt och att gå till soprummet med tre lätta soppåsar. Jag har kunnat sitta vid datorn och inte bara skrivit skit utan faktiskt ett kapitel på Boken.

Dessutom har jag fixat några födelsedagspresenter. Jag har socialiserat med människor i sociala medier. Jag har kollat mitt skattebesked. Nyss har jag ätit mat.

Men det är nyttigt att ha ryggskott ibland. Nyttigt därför att det påminner mig om att jag ska uppskatta det faktum att jag vanligtvis är ganska frisk. Att ha ryggskott är fruktansvärt irriterande och gör väldigt ont. Men man dör inte. Man kan bara inte gå eller röra sig som vanligt. Tappar man nåt på golvet kan man glömma att försöka plocka upp det – man kan inte böja sig ner. När man sitter på toa har man svårt att göra ifrån sig, därför att musklerna inte fungerar som de ska. Vid matbordet sätter jag lätt i halsen på grund av mitt bråck, men idag höll jag på att kvävas eftersom jag inte kunde hosta ordentligt och få upp det jag satte i halsen. Jag har inte kunnat gå och handla, för jag klarar inte av att bära nåt av det jag behöver få hem. Jag har varit ensam på eftermiddagen och det i sig kan vara ganska skräckinjagande när man är sjuk – av olika skäl. Mig tvingade det till lite mer aktivitet i sociala medier.

Av just den här dagen har jag lärt mig att jag ska vara glad att jag inte har såna här dagar vanligtvis. Jag har vanligtvis inte ont eller svårt att röra mig och det mesta som man behöver göra i ett hem klarar jag av utan hjälp. Jag kan gå på toa själv och klarar att duscha. Jag är inte utlämnad till andra. Visserligen har jag fått byta plats vid matbordet, för att sitta i kökssoffan funkar inte. Men snart, så. Jag blir nämligen frisk. Det blir inte alla som är sjuka.


Livet är kort. Jag är lyckligt lottad i livet.

Read Full Post »

Ett gnällinlägg om tillvaron.


Det är ta mig tusan omöjligt.
Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Solen på magen

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Lite ont har jag allt idag, men mest i den dumma hälen. Det betyder att jag har rört mig mer normalt än på länge och på sätt och vis är det en välkommen smärta, ändå inte. Jag trodde hälen hade fått vila och värka ut ordentligt nu, men inte.

Jag tvättade och hängde en maskin tvätt som jag glömde bort igår. Fattar inte varifrån all smutstvätt kommer…

tvätt

Varifrån kommer all smutstvätt? Fast den här är ju ren, förstås.


Under förmiddagen
torkade jag också av handfat, hyllor och toa. Det tog hela förmiddagen, i vanliga fall tar det en timma. Men detta är min takt just nu. Under tiden hade jag tre Wordfeudmatcher på gång. Det var väldigt smart, för jag satte mig ner och vilade emellan. Jag är fortfarande übertrött och orkeslös. Minsta ansträngning och jag blir helt slut. Hoppas få lite energi om Fästmön orkar släpa runt mig utomhus i dagsljus de kommande dagarna.

Av bara farten bäddade jag rent i gästrummet också. Nu är där väldigt randigt, fast det upptäckte jag inte förrän jag hade bäddat. Så fånigt!

randigt

Überrandigt.


Jag har pysslat lite
med mina fådda blommor och rensat lite i rabatterna, så att säga. Ägnat några stunder däremellan åt mitt jättesudoku och min bok på gång.

Mamma ringde på eftermiddagen och jag fick springa (!) efter en fungerande telefonlur. Telefonerna är ju på jämt just nu, vilket för med sig att de också laddar ur fortare.

Nu väntar jag på Anna, men det dröjer en stund till innan hon dyker upp. Köket tänkte servera köpe-pizza i kväll. Undrar hur det går att få ner. Jag är inte ett dugg sugen, men faktum är att aptiten har blivit bättre! Idag har jag ätit både frukost (mild lättyoghurt med müsli) och lunch (nyponsoppa med keso och Mariekex). En bra dag hittills, tycker jag och är mer än nöjd, det vill säga übernöjd. Jag känner hur krafterna och orken återvänder, men jag är också lyhörd för när kroppen säger

Stopp och belägg!

I morgon blir det troligen en shoppingtur. Vi behöver inhandla mat till helgenhelgen och till nyårshelgen. Jag undrar hur det går… Det kanske blir Annastackaren som får skena i mataffärerna medan jag bara skjutsar. För se shoppingturer och sånt räcker inte orken till för. Inte än.

Nån som har krafter är denna amaryllis som jag fick av Anna tills jag skulle komma hem från sjukhuset. Kolla, den ser ju ut som om den ska explodera snart!

amaryllisknopp

”Opp, Amaryllis…”


Har försökt vila en stund,
men se det är visst omöjligt. Är nog lite übertrött, som sagt…

I kväll ska jag föreslå Anna att vi glor på film. SvT1 visar I rymden finns inga känslor klockan 22. Vad har du för planer till kvällen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det jag skrev i förra inlägget om att sova en hel natt stämde minsann inte den gångna natten. Den var hemsk! Jag har fått ont i hjärttrakten, det hugger och musklerna är nästan spastiska. Jag kan inte dra ordentliga andetag, vilket förstås försvårar syresättningen ännu mer. Detta gör att det är otroligt svårt att hitta en ställning – både sittande och liggande – där det inte gör fasansfullt ont, helt enkelt. Lite sjukt i det hela är att bekvämaste ställningen hittar jag i… skrivbordsstolen…

skrivbordsstol

Här hittar jag bekvämaste ställningen.


Älsklingsfåtöljen kan jag inte sitta i alls.
Igår när jag glodde på Morden i Sandhamn: Säsong två låg jag på höger sida i min stenhårda, låga soffa. Hur jag kom upp därifrån är en gåta…

Igår kväll fick jag telefonsamtal från min kära Sister, fru Hatt. Tyvärr har jag lite svårt att prata i telefonen, det har med andningen att göra. Men det var gott att höra hennes röst och att hon bryr sig.

Jag har fått en massa mejl från jobbet, från olika snälla människor och igår fick jag sms från M. De planerar att ställa samman ”en jourlista” till mig med folk jag kan ringa till om jag behöver hjälp att till exempel handla eller bli skjutsad nånstans. En del människor är bara för snälla, eller hur?! Jag förvarnade lite om söndag när jag ska försöka köra mig själv till sjukhuset för att ta bort stygnen. Ifall det inte går får jag ringa M! Det känns tryggt att veta. Jag får ju inte köra bil än och förresten orkar jag inte ge mig ut alls i skrivande stund. Så snart jag gör nånting börjar jag kallsvettas och vill bara sätta mig ner.

Vaktis har spolat tennisbanan till skridskobana igår och idag. Det kanske blir nåt kul att titta på för sjuklingen när stora och små halkar runt medan hon själv är väldigt orörlig. Jag avskyr verkligen att inte orka, att inte kunna röra mig som jag ska. Det är nog det mest plågsamma.

Vad gör du en torsdag som denna??? Skriv några rader till sjuklingen så blir hon glad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Morgonen var frusen. Kall. Det var halt att köra bil. Axeln värker.


Frusen morgon.

                                                                                                                                                           Jag fick ett besök på rummet. En modig människa. En som inte lät mina ord passera. Bara så där. Strax därpå ett telefonsamtal och så ett möte som ingav lite hopp. Eller kanske en tids (en månad) respit. Jag vet inte hur det blir, alla inblandade har inte sagt sitt.


Perhaps it died and went to heaven? 

                                                                                                                                                               Jag kanske griper efter tunna, tunna strån av hopp, men oavsett. Men gripreflexen finns kvar! Jag kanske inte är färdig än? Jag kanske till och med kan få lite julefrid att lysa in ett mitt stängda hjärta. I vart fall passerade jag nog Tomtens stuga – se själv!


”I ett hus vid skogens slut, lite tomte tittar ut…”

                                                                                                                                                              Även frusna ögonblick kan vara vackra! Även de döda ting som inte längre andas kan äga en skönhet. Jag är varken vacker eller skön, men jag är inte heller död än. Jag kan röra mig och se på sköna ting genom min tejpade mobilkameras öga.


Även döda ting kan äga en skönhet.

                                                                                                                                                             En äcklig lunch, men en god lunch med en bra lunchkamrat som också kämpar i samma helvete som jag. Nästan. Det går inte att jämföra helveten. Men ändå. Jag är glad för denna bekantskap!

Det som är fruset nu ska en gång tina upp och väckas till liv igen. Det är bara vi människor som somnar in en sista gång för alltid.


Detta ska väckas till liv igen.

                                                                                                                                                          Ett stort och varmt TACK till L, T och K! Till L för ditt mod, till T för dina vilja till handlingskraftig hjälp och till K för att jag tror att du är en riktig pärla. 

Read Full Post »