Mannen på taket

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avsked och tre återseenden

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.

---

 

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »