Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Carmen och döden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag har just läst en bok som inleds med en utförlig beskrivning av en drunkning. Det fick mig nästan att sluta läsa innan jag riktigt hade börjat. Men jag vågade fortsätta läsa Karin Fossums psykologiska thriller Carmen och döden. Boken blir inte mindre otäck längre fram.

Den här berättelsen handlar om Carmen och Nicolai, ett ungt par vars lille son drunknar i en damm. Det ser ut att vara en olyckshändelse, men polisen, med Konrad Sejer i spetsen, måste utreda. Och visst är det nåt skumt med mamman, eller? Ville hon egentligen ha sonen, barnet som föddes med Downs syndrom..? Dessutom undrar man verkligen hur det är fatt med polisen själv. Sejer drabbas av svåra yrselanfall.

Boken tar upp ett brännande aktuellt ämne, nämligen det om en blivande mamma har rätt att få abort när fostervattensprov visar att nåt är fel med barnet. Som vanligt skildrar författaren de inblandade med en otrolig skärpa i porträtten. Människorna i boken blir väldigt… mänskliga.

Samtidigt som jag tycker att boken är i tunnaste laget, innehåller den stycken som känns utdragna. Det blir inte riktigt toppbetyg den här gången, men Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens möjligheter

Ett inlägg om att försöka se möjligheter.

---

 

I mitt jobbsökeri använder jag mig av ett poängsystem som jag har antytt lite om här på bloggen. Det är ett ganska hårt system, men jag behöver nån som peppar mig och som piskar mig framåt. Det finns liksom inte andra som gör det. När det gäller att hitta ett nytt jobb är det helt upp till mig själv att fixa det – med andra inblandade, förstås.

Kanske finns det ett nytt jobb vid regnbågens slut för mig? Den här regnbågen fotade jag igår kväll.

Mitt poängsystem består av att jag måste uppnå minst tre poäng om dan. Ett poäng får jag för varje sökt jobb eller nån annan aktivitet som har med jobbsökeri att göra. Igår låg jag efter och då blir jag lite svettig. För vad gör man när man letar och letar och letar och det helt enkelt inte finns några lediga jobb att söka som passar mig och min profil? Tja, inte ger man upp i alla fall! Man fortsätter. Från att ha legat på fem minus igår är jag nu uppe i plus minus noll. Kan du tänka dig att just idag hittade jag de där intressanta jobben jag ville söka – och de var lagom många till antalet för att jag skulle uppnå mitt delmål vad gäller poängen?!

A-kassan kräver bevis och tycks älska papper.

Gårdagen omfattade bland annat en del kontakter med en arbetsgivare från vilken jag behöver ett anställningsbevis. Jag tycker att det är onödigt, men a-kassan kräver det. Så jag blev lite irriterad när upplevde att arbetsgivaren gärna ville hålla detta ifrån sig – såsom det uttrycktes. För man kan liksom inte, som arbetsgivare och företagare, slå ifrån sig de skyldigheter man har enligt våra lagar. Anställda har rätt att få anställningsbevis, kort sagt. Samtidigt är det inte jag som ”krånglar” utan, notera, a-kassan. Det gjorde mig lite besviken och irriterad, som sagt, men jag hoppas att det hela snart är löst och att det dyker upp ett kuvert i min postbox endera dan. För jag tänker att små företag måste nog vara extra noga med sina rykten, annars kan man tappa såväl kunder som anställda.

Slutmålet för mig är förstås ett jobb, men det är också viktigt med delmål. Det är när du uppnår mål på vägen som du känner att du faktiskt kommer nån vart och inte står stilla. Jag läser mycket kring jobbsökeri. Ett av de bästa nyhetsbreven är Proffice nyhetsbrev som faktiskt heter som rubriken på det här inlägget: Dagens möjligheter… Jag prenumererar på massor av nyhetsbrev och jobbagenter, via e-post, Twitter och LinkedIn, men Dagens möjligheter sticker ut! När det kom igår hittade jag intressanta artiklar om till exempel hur man tolkar en platsannons – vad menar arbetsgivaren egentligen, hur du behåller motivationen när det går trögt att söka jobb och att våga stå för sina svagheter i en intervjusituation.

Men jag nöjer mig förstås inte bara med att söka utlysta tjänster och läsa peppande nyhetsbrev. För mycket kring att söka och hitta ett nytt jobb handlar om kontakter. Just nu odlar jag massor av såna. Kollar upp mitt nätverk, hör av mig. Det tar tid och energi, men eftersom jag tycker att de flesta människor är spännande är det roligt också. Och ibland blir det ju kära återseenden…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottet – säsong tre

I söndags gick den tionde och sista delen av danska TV-serien Brottet. Eftersom jag hade sett de nio föregående avsnitten ville jag förstås veta hur det slutade.

Sarah Lund och hennes kollega har ett förflutet. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Två parallella historier utspelar sig under dessa tio avsnitt. Dels är det val i Danmark, dels kidnappas dottern till en inflytelserik affärsman vid ett synnerligen viktigt företag. När det visar sig att flickan inte skjuts, som man först tror, utan har förts bort till en okänd plats börjar jakten mot klockan. Kidnapparen infångas så småningom, men ska man hitta flickan i tid, alltså vid liv? Kidnappningen blir politisk eftersom statsministern förlitar sig på att företaget stannar i Danmark och på så vis räddar landets ekonomi. Men personer i statsministerns stab och i företagets ledning tycks vara inblandade i kidnappningen. Polisen Sarah Lund är på väg att tillträda en ny tjänst när kidnappningen hamnar på hennes bord. Hon ska samarbeta med danska säkerhetspolisen och en man som hon har ett förflutet med. I samma veva får hon veta att hon ska bli farmor.

Ja, för den som inte har tittat på Brottet förstår jag att det låter rörigt. Det är rörigt. Det blir för många återvändsgränder och jag förstår inte heller vitsen med att blanda in politik i kidnappningsfallet. Det blir för mycket, helt enkelt. Tio avsnitt känns krystat många och det är knappt så att varje avsnitt för historien framåt. Sarah Lunds privatliv blir en tredje historia i det hela. Som tittare får i alla fall jag inte riktigt kläm på henne. I vissa lägen är hon rent osympatisk, i andra visar hon stor empati. Slutet blir inte riktigt som jag hade trott, men väldigt irriterande.

Jag ger Brottet medelbetyg därför att serien trots allt är spännande och jag är ganska snäll. Man vill ju veta hur det hela slutar, om polisen ska vinna kampen mot tiden och om flickan lever. Samtidigt är slutet, som sagt, rätt irriterande. Gissningsvis är det en cliffhanger för ytterligare en säsong. Frågan är om jag ska titta då. Svaret är tveksamt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »