iPhone 4S – fån eller smartphone?

Igår var det två månader sen jag blev med iPhone som tjänstemobil, här på bloggen ofta kallad Ajfån. Men vad tycker jag nu då? Är jag nöjd, till och med glatt överraskad? Eller är jag missnöjd och grinig?

iPhone 4S svart – en sån har jag som tjänstemobil.

Det jag gillar allt mer med iPhonen är apparna. Jag har insett att de verkligen kan vara användbara, nyttiga – och ganska underhållande. Det finns dessutom många bra gratis-appar. Bra!

När det gäller apparna måste man emellertid ha i åtanke att dessa finns i cyberspace och alltså kostar surftid att använda. För många ingår en viss mängd gratis surfande, så även för mig. Men vad som är bra är att jag har snäll familj och vänner som när jag är på besök låter mig åka snålskjuts på deras trådlösa nätverk. Då kostar det ingenting att använda appar som Wordfeud. Bra! Familj och vänner, alltså!

En riktigt kass app är Kartor. Två gånger har jag provat att använda den på resor – båda gångerna dirigerade den mig helt fel. Dåligt!

En negativ sak med iPhonen generellt är den korta tiden batteriet håller laddningen. Nu är jag van vid att ladda min mobil var och varannan dag, men med iPhonen är batteritiden smått löjligt. Så fort jag petar på den sjunker batterinivån en procent. Man skulle ha trott att Apple hade hittat nån bra lösning med ett batteri som håller laddningstiden lite längre, men icke. Dåligt!

Kameran då? Den var jag ju väldigt sugen på! Tja, med kameran kan man ta jättebra ögonblicksbilder – i bra ljus. Bilder i dåligt ljus blir skitdåliga. Jag har svårt att få närbilder riktigt skarpa. Bilderna blir tunga och stora, men optiken lämnar mycket att önska. Nej, jag är besviken på kameran. Men fem år gamla Nokias Karl Zeiss-optik står i särklass mot den nya iPhonens optik. Dåligt!

Mejl – det är fantastiskt bra att kunna läsa jobbmejl på iPhonen! Kontakter och kalender delar min iPhone och datorn. Kontakter, e-post och kalender är synkade, så där är alltid aktuella uppgifter både på datorn och i iPhonen. Bra! Mina privata mejl läser jag via iPhonens webbläsare. Lite mindre bra att jag inte kan få nån signal när jag får privata mejl, men det är ju faktiskt en tjänstemobil.

Apparna för bloggen och Twitter är suveränt bra! Jag ser – och hör! – när jag får kommentarer och tweets och kan svara om jag så önskar. Bra! Lite mindre bra är att Twitter-appen hänger sig ganska ofta. Och då menar jag tvärhänger sig så att jag får starta om hela iPhonen. Dåligt!

Klockan har flera suveräna funktioner. Bland annat kan jag ställa in en väckarklocka för vardagar när jag ska jobba och därför måste kliva upp vid samma klockslag. Då behöver jag inte ställa larmet varje dag – det går att ställa in vilka dagar det ska gå på. Bra!

Sms mellan iPhones är gratis via så kallade iMessages. Jag messar mycket och ofta och gillar detta. Bra! Tyvärr messar jag därför inte personer som har andra mobiler än iPhone alltför ofta – det kostar ju.

Utseendet har jag inga större synpunkter på. Jag har en svart iPhone för att jag gillar svart. Bra! Displayen är av glas och måste skyddas med en skyddsfilm. Displayen är känslig för repor. Det känns lite… sårbart. Det finns väl inte nån som inte har tappat sin mobil nån gång, eller? Dåligt! Bakstycket, däremot, har jag ett bra skydd till. Bra! Men varför finns det inte lika bra skydd för displayen??? Dåligt!

När jag räknar samman ovanstående får iPhone 4S åtta stycken Bra! och sex stycken Dåligt! Det ger den ett toffelbetyg strax över medel, typ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Älskling, jag har huvudvärk…

Om det finns nåt jag avskyr att göra så är det att åka till Stormarknaden och storhandla! Men idag hade jag Ett Viktigt Ärende på Stormarknaden –  starkölen var slut hemma. Dessutom tänkte jag att Fästmön kanske behövde få lite hemhandlat  i matväg eftersom barnen kommer hem i morgon. Så jag frågade min kära om hon skulle orka. Det gjorde hon – trodde hon – och så tog hon visst ett piller innan jag plockade upp henne när jag hade slutat jobba.

Jobbet, för resten, blev väldigt intensivt idag för min del. Jag gick runt och bokade in de flesta av de personer jag har kvar att intervjua, intervjuade en person samt skapade fyra svenska sidor på intranätet samt fyra engelska spegelsidor. Så jag hade lite huvudvärk när jag gav mig av hemåt för att hämta Anna. Som vanligt var jag kissis också, men ibland prioriterar jag bort sånt. Tänk så mycket tid som går till spillo för att man går på toa, liksom…

Väl framme vid Stormarknaden hjälpte jag Anna att lösa ut en scannerpistolen. Sen skickade jag in henne på Affären-Man-Aldrig-Hittar-Nåt-I-Längre, det vill säga ICA Kvantum. Jag skulle utföra mitt ärende på Systembolaget, gå ut med varorna i bilen och sen joina Anna.

På Systemet gick jag lääänge. Blev lite trött på gubbar som bara skulle tränga sig fram hela tiden, så jag blev tvungen att botanisera bland rödvinerna också. En flaska av den här italienaren hamnade i varuvagnen…

Nebbiolo från 2010.

Och sen var mitt vanliga starköl slut så jag fick ta en platta av nån annan sort. Till tröst plockade jag ner ytterligare en flaska rött, denna gång ett Amaronevin.

Ett Amarone från 2008 hamnade också i varuvagnen.

Ja, jag VET! Jag skulle ju hålla hårt i pengarna. 😳 Men det är ju så roligt att få lön nu för tiden. Det är roligt också att ha pengar kvar så här dan före löneutbetalningen. Det var länge sen…

Sen gick jag ut i bilen och kastade la försiktigt in dryckerna för att därpå leta rätt på Anna med stridsvagn varuvagn och hjälpa henne. Jag fann henne vid ostarna och hon såg väldigt matt ut.

På ICA Kvantum var det enbart lustiga människor och lustigast av alla var förstås jag. Nåt annat är egentligen inte lustigt med ICA Kvantum. Mer än det här brödet jag hittade… Snacka om motsägelsefullt…

JätteFranska En halv… Det känns liksom… inte riktigt rätt…

Efter att ha sluppit undan avstämning rullade vi åter ut till bilen och lastade in fem matkassar. Därpå intog vi var sin kycklingburgare på Burger King i tron att två för priset av en skulle vara en bra deal. M på jobbet hade nämligen lyckats lura på mig en BOK med rabattkuponger, Klubbkortet i Uppsala. HA! Vi fick halva priset på burgaren, inte på nån meny, så notan stannade på över 100 pix i alla fall. Hutlöst!

Så for vi till Himlen, där man ju hittade fårskallar i lördags bakom en garagelänga. Vi hittade inga i kväll, bara Johan som var snäll och kom ner och mötte oss på parkeringen och hjälpte till att bära in matkassarna.

Bakstycket på min bilnyckel lossnade och jag kunde inte få ihop skiten den, så det första jag fick göra när jag kom hem var att tejpa den – annars ramlar liksom batteriet till fjärrlåset ur. Jag ska sluta skryta om att det aldrig några fel på Toyota, för nu har det varit lite många det senaste året, tycker jag…

Jag hade tänkte konversera min Storasyster, men hon var upptagen av husförhör förhör av körkortsstudent, så i stället slöglodde jag lite på Antikrundan på TV. Men då fick jag bara ännu mer ont i huvet eftersom nåt smart ass tog av sig sin tröja och visade upp sig i TV-rutan i rutig skjorta! SNACKA OM MOARÉ!!! Och huvudvärksförstärkande… Det är liksom basics att aldrig ha smårutigt på TV…

Anna ligger i soffan med filt över sig, jag ska strax borsta min tand och därefter hasa till sängs. I morgon är det fredag och ska jag bara jobba och sen ta en lååång kvällsdusch. Man måste ju göra sig ren och snygg (så gott det senare nu går…) när man ska fira svärfar på lördag. Han blev 75 år ung idag och har fortfarande djur i drift på sin gård! DET är häftigt, tycker jag! Och jag tror inte han har tid att tänka på om han har huvudvärk ibland…

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

Mobilmupp

Blev jag ilsken igår på nyårsaftons kväll, eller, när min tejpade mobil bestämde sig för att lägga av?! Svar: JA! 👿 Mobilen laddade upp sig – och sen laddade den ner sig, så att säga. Batteriet bara la av. Hela mobilen är för övrigt glapp lite här och var… Redan efter ett par månader började den avge ett irriterande vibrerande ljud när man pratar i den. Det är ett av skälen till att jag använder blåtand, för då slipper jag oljudet. Ett annat skäl är att blåtand är väldigt praktiskt, för då har man ju händerna fria.

En sån här har jag, nu i två exemplar.

I höstas kom jag över en likadan mobil, tack vare en snäll person! Tanken har varit att jag ska byta ut min tejpade mot den andra. Min mobil är ju fyra och ett halvt år, den andra ungefär tre år, så något bättre borde den ju vara. Jag minns så väl när jag köpte den. Jag skulle få inhandla en ny tjänstemobil och tog bilen till den affär min dåvarande arbetsgivare hade avtal med. Med mig hade jag en rekvisition och en önskelista på vad jag ville att min nya mobil skulle fixa.

Ett av kraven var en bra kamera. Och är det nåt jag inte har blivit besviken på så är det den här telefonens kamera! Den är så bra! Alla foton som jag har tagit själv och lagt ut här på bloggen är tagna med min älskade mobilkamera! Den är så bra att jag faktiskt inte vill byta mobil, trots att jag inser att det snart är tvunget…

Men jag var ganska svettig när jag åkte tillbaka till jobbet, för den här mobilen var dyr. Jättedyr. Den kostade 8 500 kronor år 2007. Samtidigt tänkte jag att om chefen blir arg betalar jag mobilen själv, så kan jobbet stå för abonnemanget, kanske. Men chefen blev inte arg utan sa att jag

[…] var värd det bästa! […]

(Det var på den tiden jag var chefens gullegris.)

Igår blev det ju liiite panik. Jag ville skicka nyårshälsningar per sms, framför allt till ”barnen” och Fästmön.  Men till sist kom jag på att jag ju kunde testa att byta batteriet mot det som satt i utbytesmobilen, numera reservdelsmobilen. En annan trasig grej på min mobil är bakstycket som har glappat och som jag har varit tvungen att tejpa fast. Jag tror, ärligt talat, att detta glapp har gjort att mobilen inte riktigt vill ladda ordentligt. Eller att batteriet helt enkelt laddar ur för fort. Så jag bytte även bakstycket och satte mobilen på försöksladdning. Batteriet var helt tomt, så det tog ganska lång tid att ladda. Under tiden ramlade det in en massa sms, så jag sprang mellan TV-fåtöljen och sovrummet där jag hade mobilen på laddning. Till sist blev den uppladdad! Och vet du, den har hållit laddningen och inte sjunkit en pinne sen dess!

Jag är så glad, så glad, för en ny mobil har jag verkligen inte möjlighet att köpa just nu. En sån som jag får inte ta den på avbetalning heller, trots att jag inte har några betalningsanmärkningar. Men jag har ju inget jobb… Och som arbetssökande är man utestängd från många såna här möjligheter – på gott och ont. Det klart att det är bra att man inte kan förköpa sig när man inte har nån inkomst, men en mobil är på nåt sätt en tingest man förväntas ha när man söker jobb – liksom en dator och numera också en skrivare. Det är inte klokt vad samhället förutsätter att vi arbetssökande ska ha tillgång till elektronikprylar! Men så är det.

Nu slipper jag emellertid göra nåt panikköp – jag håller helt enkelt andan och hoppas att mobilen funkar ett tag till. Den är sååå skön att hålla i igen, ingen vass tejp på baksidan som skaver i handen och ser ful ut.  Lycka! Sen kan ni andra leka med era ajfånar och spela spel och sånt – jag har en fungerande mobil igen och jag kan fota med den!..

Read Full Post »

Inga nyårslöften, men delmål för året

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!

En gammal bild på kvartetten.

När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!

Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »