Antikrundan 2016: Läckö slott

Ett antikt inlägg.

---

 

För en del är torsdagar ärtsoppa och pannkakor, för andra Antikrundan. Och för mig är det… både och – i alla fall den här veckan. Klockan 20 sattes TV:n på i New Village och på mobilen hade endast Antikrundans app tillträde. Det var riktigt spännande att få följa med till vackra Läckö slott och få amatörvärdera antikviteter från bästefåtöljen.

De här grejorna tyckte jag var häftigast i kvällens program:

• Musfällan var lite läskig, men ändå kul. Både jag och experten värderade den till cirka 1 000 kronor.
• De två paren saltkar var olika men även här gav experten dem samma värde som jag, mellan 10 000 och 15 000 kronor.
• Morfars kondomer var kvällens absolut kuligaste. Joakim satte värdet till   1 000 kronor, jag värderade dem något högre (1 500 kronor).
• Broschen i platina med safirer tyckte både experten och jag var värd      75 000 kronor. Extra roligt att smycket även kan användas som hänge.
• Den blåa glasflaskan från 1700-talet värderades till 200 000 kronor. Jag värderade den till endast 150 000 kronor.
• Träskålen värderades till mellan 12 000 och 15 000 kronor, medan jag satte ett något högre värde (20 000 kronor).
• Morteln uppskattades vara värd mellan 3 000 och 3 500 kronor, medan jag satte värdet något lägre (2 500 kronor).
• Den gröna glasflaskan, också den från 1700-talet, värderades till 70 000 kronor. Jag var lite mer återhållsam och satte värdet till 55 000 kronor.

Nästa gång besöker Antikrunda Järvsö. Vi får se om jag blir antikkunnig då också…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthatare – de bortsorterades röst?

Ett inlägg om en artikel om näthatare.

---

Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!

I morse läste jag en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu finns det 9,5 miljoner svenskar

I torsdags kunde Statistiska Centralbyrån berätta att vi svenskar blivit 9,5 miljoner till antalet. Herrejisses, så möcke fölk! 

Många är vi…

På 1700-talet var vi två miljoner, fyra miljoner blev vi 1863, fem miljoner vid förra sekelskiftet… Den snabbaste ökningen skedde mellan 1950 och 1969 – då växte befolkningsantalet från sju till åtta miljoner på bara 19 år. År 2021 beräknas vi bli tio miljoner.

Folkökningen idag beror till två tredjedelar på invandringen. Därför tror SCB att den svensk som blev den 9,5 miljonte troligen är invandrad.

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

Anno 1790

Premiär i oktober 2011 för Anno 1790 – tro det eller ej, en deckarserie som utspelar sig i slutet av 1700-talet. Mycket spänd inför detta annorlunda koncept vräkte bänkade jag mig i bäste TV-fåtöljen för att glo på SvT 1.

Johan Gustav Dåådh himself. Skådespelaren heter Peter Eggers. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida och tagen av Johan Lygrell.)

                                                                                                                                                        Först blir jag rätt irriterad eftersom programmet krockar med Den som dräper på TV4. Det är en serie jag gillar mycket! Den är otäck, spännande och realistisk. Men jag kan ju faktiskt spela in på DVD-hårddisken. Och tänk så skönt det är att kunna snabbspola förbi TV4:s alla jävla reklamavbrott! LÄTTNAD!

Anno 1790… Allting är skitigt och gissningsvis är stanken fruktansvärd. Fältskären Dåådh kommer till Stockholm med en man han räddat livet på som är informator hos polismästaren. Där blir Dåådh indragen i en mordutredning. Och när han klarat ut vem den skyldige är blir han erbjuden en tjänst som kvarterskommissarie. Nio avsnitt återstår.

Den här serien är jättevackert filmad, trots det skitiga och allt blod. För det förekommer ganska blodiga och äckliga scener. Miljöerna känns äkta, kläderna rätt och skådespeleriet på topp. Det kan inte bli annat än högsta betyg direkt!

Read Full Post »

Månpocket septembersläpp

Idag damp Månpockets månatliga nyhetsbrev ner i min inbox. Och hösten – likväl som vintern, sommaren och våren – är väl en av våra stora lässäsonger? Här kommer några axplock av titlar som jag tycker låter intressanta och som snart finns att köpa i pocket:

Att springa av Maria Sveland
Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.
De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Nattvandraren av Andrew Taylor
John Holdsworth lever ett gott liv i 1780-talets London. Han är lyckligt gift, har en liten son och trivs med sitt arbete som mångsysslare inom bokbranschen. Så en dag förändras allt, utan förvarning drabbas han plötsligt av en serie tragedier.
Intensivt spännande handling, en rad färgstarka karaktärer och gammal brittisk collegemiljö – flerfaldigt prisbelönte Andrew Taylor bjuder på ännu en gastkramande läsupplevelse.

 

 

Egoboost! av Isabella Löwengrip
Blondinbella är en av Sveriges mest lästa bloggar någonsin. Nu tar dess skapare Isabella Löwengrip sitt positiva budskap vidare i en nära och äkta handbok för unga tjejer. Isabella är kompisen som ger goda råd, stöttar, peppar och tröstar. Att ”boosta sitt ego” är livsviktigt, säger Isabella.
Utifrån egna erfarenheter och många exempel tar Isabella upp teman som vänskap, kärlek, svartsjuka och komplex. För första gången beskriver hon hur hon skapade sitt blogg-alter ego för att ta revansch på dem som mobbade henne på högstadiet.

 

Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
I Verlaines och Zolas, Renoirs och Toulouse-Lautrecs Paris i slutet på 1800-talet möter vi cancan-danserskor vid Moulin Rouge, forskare och sierskor i färgsprakande miljöer och där hamnar återigen bokhandlaren Victor Legris mitt i ett mordmysterium.
Claude Izner har återigen lyckats skapa en intressant intrig i en färgsprakade miljö i sekelskiftets Paris. Den artistiska, kulturella bakgrunden av dåtidens Paris ger en stort mervärde och skapar en romantisk atmosfär till mysteriet.

 

Babylon av Camilla Ceder
Detta är en uppföljare till Fruset ögonblick.
Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.
Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål.

 

Djurvänner av Anton Marklund
Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det – Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags.
Alla dessa tuffa år som är Johannes liv och öde prövar dem hårt: uppväxten, svårigheterna i skolan, utanförskapet, sattyg som den intet ont anande Johannes luras till. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga.
Detta är en debutroman.

 

Read Full Post »