Förmiddagsstängt!

Ett inlägg om en tillfällig stängning.

Idag på förmiddagen, åtminstone, är det lite stängt här. Tofflan är ute på vift och träffar minst en man, kanske flera, för att prata jobb. Toodeloo!

Vink, vink!

PS Man får gärna hålla en tumme eller två, för mannen som Tofflan ska träffa jobbar på ett synnerligen spännande – och viktigt! – företag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Två timmar…

När jag skriver det här inlägget har jag rast. Och jag har varit här på jobbet i två timmar. Jag har fått kramar och leenden, folk har frågat hur jag mår och om jag orkar. Andra har kastat sig på mig och börjat prata jobb. Och så har jag träffat min nya jobbarkompis från familjen. Vi ska luncha idag. H*n såg glad och nöjd ut och då blir jag glad och nöjd. Allt känns jättebra just nu. Jag har lite ont just kring ärret eftersom jag ju måste ha vanliga kläder på mig – mjukisbraxen fick stanna hemma idag.

Mjukisbraxen fick stanna hemma idag.

Det är skittrist väder och betydligt roligare att jobba än att sitta hemma och glo på en tunggrå himmel. Det ska komma mer snö. I morse var det skitkallt och blåsigt. Fästmön höll på att blåsa ur bilen när jag hade stannat vid hennes jobb. Nu ska hon vara mamma på heltid i två veckor. Det blir konstigt att vara ensam hemma, men jag tänker inte låta henne vara ensam hemma från mig. Redan på söndag tänkte jag åka ut om vädret är OK (det har varnats för snöstorm och elände) – för det har ryktats om julgransplundring. Och jag vill ju inte missa nån gottpåse!!!

Min egen julgransplundring går av stapeln i morgon. Alla stakar och stjärnor ska bort liksom övriga julsaker. Egentligen är det ju inte Tjugondedag Knut förrän på söndag, men då ska jag ju på julgransplundring i Himlen.

Jag har inlett min arbetsdag med att reda ut mina anställningsförhållanden. Det har visat sig att jag har fått förlängt till den 31 mars, men att det inte har gått igenom i systemet än. Eller på lätt svenska, nån på personalavdelningen har inte lagt in mina nya datum än. Men det är på gång! Och det vore ju lite bra att få åtminstone en halv lön nu i slutet av januari… En trevlig östgötska ringde igår från Försäkringskassan. Jag hade varit för snabb med att skicka in blanketten dit, men jag var tydlig med att jag skulle börja jobba idag. I gengäld skulle hon skicka mina pengar så jag har dem på måndag. Flyt!

Vidare har jag letat efter försvunna papper, ringt några som har sökt mig, börjat snabbläsa medierapporter som kommit in under min sjukskrivning med mera. Det blir väl ungefär vad jag hinner idag. Och nu måste jag fortsätta arbeta, för rasten är slut.

Livet är kort. Jag älskar mitt jobb.

Read Full Post »

Jobbaöverdag

Halvdag? Vadå? Ja det är visst sånt som vissa byråkrater ägnar sig åt när det gäller jobb idag. Andra jobbar heldag. Och några *pekar med hela jävla handen på mig själv* är så dumma att de jobbar över.

Jag var på jobbet före halv åtta idag. Det blev inte nån direkt rast på förmiddagen. Lunch fick jag tack vare lunchdejten med L. Vid eftermiddagsfikat använde jag två tredjedelar av stunden att prata lite jobb med prefekten.

Men det var när jag skulle diska min kaffemugg som jag kollapsade av skratt! Inklämd mellan en glasvägg och en whiteboard på hjul stod en ytterst gravid kollega och skrev saker till tre personer som fascinerade tittade på genom andra sidan glasväggen.

Står du här alldeles inklämd?

sa jag dumt och skrattade så tårarna trillade. Människan nådde nämligen nästan inte fram till tavlan för att skriva – på grund av den trinda magen. Och när hon skrattade guppade den så roligt att vi skrattade ännu mer. Självklart bad jag att få fota, men det blir ingen bild för min blogg utan för vårt mycket interna internet! Vem sa att man måste ha tråkigt på jobbet bara för att man jobbar över?

Var väl hemma vid 18-tiden och satte genast igång med att skura badrum och duschrum/toa. Kvällsmat blev 20 centimeter pepparkakor från i julas. Jag är naturligtvis skithungrig nu, men tänker föreslå Fästmön att vi leker lite fredag idag och snaskar chilibågar. Chilibågar och en starköl är alldeles utmärkt till middag!

Å, så gott! 

Anna jobbar trekvart till. Jag har suttit en stund vid datorn, men min arm gör skitont efter det där dörrhandtaget. Det är jordens bula på armen…

PLATS FÖR ATT TYCKA SYND OM MIG!

Nu ska jag ta ytterligare en flukt i kakburken, det finns säkert några smulor kvar. Jag är INTE mätt… Och en hungrig Toffla är inte att leka med… 👿

Även råttor hittar fram till pepparkaksburken!

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

”Last dance, last chance…”

Den som kommer på varifrån citatet i rubriken kommer får en Toffelkram! Men idag är det verkligen sista dansen, sista chansen för avdelningen och fakulteten att ta sitt förnuft till fånga och välja mig. Fast så blir det ju inte. Jag sitter här och skriver några rader min allra sista arbetsdag och det känns både ledsamt och spännande. För nånstans hoppas jag ju på en framtid som innebär nya utmaningar. En av dessa utmaningar blir den lilla föredragning jag ska hålla i morgon eftermiddag på Högre Höjder! Tänk dig själv att få prata jobb där jobbet i sig är din favoritsysselsättning! Ja jag pratar förstås om att blogga.

I övrigt är dagens uppfostringsuppgift att lära folk som säger

fakulEteten

att det heter

fakulteten utan nåt extra E i mitten.

Vad gäller hälsotillståndet står förkylningen och stampar. I morse hade jag nysanfall och luftrören känns tajta och som om de innehåller glasskärvor som skaver ONT varje gång jag andas. Vaknade med huvudvärk, så jag tog en Ipren och en C-vitamin brustablett, rörets sista. Äh, det är liksom jobbigast innan en förkylning bryter ut! På vägen hem ska jag stanna vid apoteket i rondellen och inhandla lite diverse – ifall att.

I kväll blir det förberedelser inför dragningen i morgon eftermiddag, men jag tänker också förstås, förstås se på större delen av Antikrundan. Fästmön jobbar till klockan 21, så jag hinner titta till ungefär kvart i innan jag åker och hämtar henne. Och ja, jag har slutat rapportera från Antikrundan, för jag insåg att jag nog tyckte att det var roligast själv. En massa människor runt omkring visade sig vara helt humorlösa och förstod inte att om jag gav tofflor åt några i programmet så gav jag stålskodda kängor åt mig själv. Men nej, det är inte lätt när man inte är lika smart och ironisk som jag att fatta det. Fast å andra sidan förstår jag inte varför man läser här, dårå. Om man retar upp sig, alltså och om man inte förstår hur jag slår på mig själv. Och nej, Sir Väs, jag mår inte bättre om jag slutar vara så elak. Det jag däremot aldrig nånsin lär mig att förstå är varför såna som du, som uppenbarligen avskyr mig, fortsätter att hänga här där du vet att du inte är välkommen. Å andra sidan har jag förstått att det endast är bloggare av klass och rang som har webbtroll. LÅNGNÄSA!

I morse hittade jag en otroligt passande seriestrip i lokalblaskan och jag kunde inte låta bli att fota den och lägga ut den här. Det där spöket, det är som jag, det.

Det misslyckade spöket är jag.

Read Full Post »