Katter är sötare än jag

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?

Annars har det varit tyst här. De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Så här tomma glada var Anna och jag igår.

Det är Kulturnatt här i Uppsala idag. Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthatare – de bortsorterades röst?

Ett inlägg om en artikel om näthatare.

---

Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!

I morse läste jag en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 5: Fulkran och Fyllkran

Ett listande inlägg.

Det är torsdag. Då vet Vän af Ordning att det går att läsa om den gångna Tofflianska veckans toppar (fulkran) och dalar (fyllkran). Den här gången lite som pest eller kolera. Fulkran är i alla fall nåt man bara har och får lära sig att stå ut med. Men nu kör vi!

Fulkran

• Go-fika på Morgonen (Ibland måste man göttä sä littä.)
• Vigseln i lördags (Det var en ära och en upplevelse.)
• Färgchockande selfie (Jag jobbar på min självkänsla och att bära andra kläder än tjockis-svart.)
• Tamburmajorskan (Min älskade Fästmö som ALLTID får mig att skratta.)
• Antikrundans app (Även om de inte svarar på mejl är appen lite kul.)

Fyllkran

• Infektion på gång (Nej! Det är SÅ länge sen jag var förkyld, jag lär bli jättesjuk…)
• Bortsjabbling av skattsedel (Där rök några extra slantar på januarilönen.)
• Krånglande lins (En av veckans många åkommor.)
• Kruka på jobbet (Ibland är jag bara så klantig.)
• Inget mejlsvar från Antikrundan (Skitdåligt att inte återkoppla!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 26: Lite mindre Pest och Lite mer Pest

Ett nytt tjatigt inlägg om Tofflans tillvaros gropar och dalar.

Torsdagstradition. Autopilot, typ. Här är veckans gropar (lite mindre Pest) respektive dalar (lite mer Pest). Det är inte svårare än så här:

Lite mindre Pest

• Amaroneviner (Älskar alla sorter! Dyrt ska det vara, helst!)
• Att titta på gamla vackra saker (Titta kostar ingenting.)
• Elgrillat (Ryker inte, luktar inte.)
• Messob (Gott!)
• Regniga dagar på sommaren (Tyst och rökfritt utanför.)

Lite mer Pest

• Soleksem (Varken snyggt eller skönt.)
• Tokerians höjning av priset på jordgubbar från 35 till 65 pix på midsommarafton samt lokalblaskans telefonförsäljare (Elakt och irriterande)
• Varsel före en storhelg (Lika omtänksamt som ett cancerbesked på en fredag.)
• Sura mammor (Som inte klarar av att säga ifrån åt sina barn, men som blir rasande när nån hjälper dem med det.)
• Anamorph (Fy vilken dålig film!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag har blivit en bra dag den också!

Det är bara att inse: även torsdag har blivit en bra dag! I ett av mina förra liv hade jag svårt för tisdagar och torsdagar. Tisdagar antagligen för att det var så långt kvar till helgen; torsdagar för att jag var så himla trött och slutkörd. Idag är jag också trött och känner att arbetsveckan går mot sitt slut. MEN… jag är inte slut och tycker inte att ”jobbet” bara är skit och pest och chefen knäpp: ”jobbet”  är kul och stimulerande och chefen vågar vara chef och är dessutom trevlig. Jag ser inga psykopatdrag alls!

Jag har nu lämnat in 2 x 33 sidor forskartexter till fru Chef för granskning. Det gjorde jag redan igår. Vi får se hur lång tid det tar för henne att läsa igenom och kommentera. Jag är beredd! Gissningsvis blir det ändringar, men faktum är att jag inte skulle känna det som kritik mot utfört arbete utan kvalitetssäkring.

Efter morgonmötet idag växlade jag ett par ord med fru Chef #2. Jag känner mig mer hoppfull vad gäller mina framtida korttidsmål, för att uttrycka mig på byråkratiska. Mer än så finns egentligen inte att berätta.

Fästmön och jag har jobbat kors igår och idag. Det innebär att vi nästan inte ses utan det är lappsystem och sms som gäller. Idag slog jag faktiskt en liten signal till henne också för att berätta kort om ordväxlingen med fru Chef #2. Jag var bara tvungen!

Häromdan fick jag ett nytt uppdrag av fru Chef och i eftermiddag hade jag och berörd person, S, ett möte om detta. Det är utbildningssidor som nu ska ”fixas” till. Sidorna befinner sig i ett ganska bedrövligt skick, de är röriga och har olika lay out. Och så kan man ju inte ha det!

Om det är rörigt måste man städa.

                                                                                                                                                             Nästa vecka är det sammanträdesdags och det innebär för min del att producera mitt andra nyhetsbrev. Bara det att jag inte har Carl bakom ryggen den här gången… Och så hänger det ju lite på andra saker också, eftersom jag faktiskt slutar den 31 oktober. Underbart är kort, eller..?

Read Full Post »

Kall vintermorgon

Idag är det kallt! Det är så där vinterkallt så jag borde ut och fota, men jag har ingen lust att göra det ensam, typ. Jag stoppar in lite gamla bilder här och var i det här inlägget i stället.

Mitt favoritträd utanför fönstret, något Photoshoppat av mig.

                                                                                                                                                       Vaknade vid sextiden i morse av en massa slamrande av dörrar. Och så nån som hade radion på. Men jag orkade inte ens bli arg. Är jag på väg att resignera? Jag som var så ilsken igår??? Sju grader kallt är det och världen är vintervit och frusen. Såg mammor och barn traska iväg nu vid åttatiden, morgontrötta, frusna de också. Snacka om i-landsproblem när jag gnäller för att jag inte kan sova på morgonen. Jag, som SKULLE kunna ligga kvar i goa sängen hur länge jag vill idag, nästan…

Vitt och fruset…

                                                                                                                                                        Vid sex-tiden skuttade jag upp och tog första medicinen. Satte på perkolatorn och tog in tidningen. (Undrar hur länge jag har råd att ha den kvar, för resten..?) Kröp ner i sängen medan kaffet puttrade och bubblade och läste en stund. Boken är på 600 sidor, men väldigt bra, så bara jag kommer till ro så läser jag massor. Börjar närma mig sidan 400 nu.

En bild från mammas trädgård i vinterskrud.

                                                                                                                                                           Men jag kände snart rastlösheten krypa i kroppen och låg väl högst en halvtimma. Skuttade upp igen och startade datorn. Hittade ett mejl från en kär vän, ett mejl som jag läste med en bekymrad rynka i pannan. Vem sa att livet skulle vara enkelt? Skrev ihop ett svar och skickade iväg innan jag besvarade kommentarer som ramlat in sent igår kväll på bloggen.

En trio vinterträd.

                                                                                                                                                         Idag finns i vart fall en ljuspunkt! Den Mest Älskade kommer hit! Eller rättare sagt, jag ska agera sjuktransport och åka och hämta henne. Vi har varit ifrån varandra sen i söndags kväll och det är både konstigt och ovanligt. Men det blir så ibland när man har lite olika saker för sig. Anna är ju krasslig och jag har haft en del uppdrag samt genomgått en prövning med vissa förberedelser. Jag väntar förstås med spänning på svar. Har jag pest eller har jag kolera?

Det här trädet har varken pest eller kolera, bara snö i sin krona.

                                                                                                                                                        Det ska bli roligt att få nån att laga mat till idag. Annars känns den här dan än så länge inte särskilt rolig. Så då utgår jag ifrån att den blir bättre..?

Read Full Post »

Ibland förstår jag mig inte på folk…

Ibland har jag riktigt svårt att förstå mig på folk. Är det jag som är knäpp eller vad? Här kommer några exempel:

• Om man kommer överens om att ses eller höras en viss tidpunkt, ett visst datum, är det då OK att utan ett pip utebli/inte svara i telefonen/inte lämna nåt som helst besked, bara tiga?
• Om man berättar i generella drag, utan att ange person, om nåns åkommor, är det OK att snea till för att jag inte berättar ”allt”? (Skälet till att jag sa nåt överhuvudtaget var att jag behövde ventilera för att kunna ta ställning. Men det gick inte att identifiera vem det gällde.)
• Om man säger att man lever efter vissa spelregler och handlar efter helt andra spelregler, nåt som drabbar ”oskyldiga” på flera sätt än ett, är man en bra människa då?
• Om nån man känner är svårt sjuk, varför är uppträder somliga som om personen ifråga har pesten och undviker h*n?

Igen och igen och igen blir jag så besviken på människor! Vem kan man lita på?

Svaret på frågan blir: mig själv.

Read Full Post »