Ett inlägg om ingenting särskilt.
Igår var det full rulle tamejtusan hela dan. Dagen idag verkar inte bli bättre. Jag vill bara sitta ner med min bok på gång, men det tycks vara omöjligt. Måndagen innebar shopping, artikelproduktion, medicininköp, matlagning, tvätt, presentinslagning, telefonering och sånt. Idag ska jag försöka orka gå ut med sopor och slänga min gamla dörrmatta.
Det går åt en massa medicin just nu. Och för att du som är nyfiken och inte vet vad Omeprazol används mot kan jag berätta att jag äter det mot mitt bråck på magmunnen. Utan Omeprazol kräks jag hela tiden. Nöjd?
Ett jävla liv var det här tidigt i morse. Jag fick för mig att nån höll på att flytta, men det var två unga tjejer som städade i trappuppgångarna. Eller de körde nån sorts poleringsmaskin. Maskinen i sig lät ingenting, det var tjejerna som lät. Är alla unga människor hörselskadade nu för tiden? Jag bara undrar eftersom alla samtal tycks föras skrikande. Kulmen nåddes när den ena tjejen stod utanför trappuppgången och skrek i sin mobil om hur poleringsmaskinen krånglade.
Det var solsidan, det. På skuggsidan regerar ju andra som inte drar sig för att flytta tunga saker före klockan åtta. Eller låta sina barn vara ute och leka då. Små barn. Små barn som tar efter sina föräldrar. Men det vågar fan säga nånting, för då springs det väl med listor här i hemmen (vissa utvalda, som alltid) igen. Vännen K berättade att h*n gjorde misstaget att säga ifrån åt en mamma. Jisses så h*n fick sina fiskar varma! Mamma sa att h*n
[…] förstörde barnens glädje […]
för att h*n påpekade att de förde liv, klängde högt och lågt och mest i späda trädgrenar, ritade på marken och på riktigt förstörde utemiljön som h*n som bostadsrättsinnehavare varit med om att betala via sin månadsavgift. Det är inte ens troligt att Sura Mamman med tillhörande vildbasare bor i föreningen. Men stick då! Pucko!
Prefekt 2 har ännu inte svarat på mitt mejl, så jag vet fortfarande inte om jag måste åka och skriva på nåt papper eller om jag får det hemskickat. Jag misstänker starkt att han inte ens har orkat läsa mejlet. Han är nämligen känd för att bara läsa första meningen. Därför har det varit av yttersta vikt att man har en bra rubrik och en lockande inledning när man har mejlat honom. Gissningsvis hade jag inte det när jag skrev i söndags förmiddag.
Jag har börjat packa. Jag ska fortsätta med det. Sen tar jag soporna och kanske en ny tur till apoteket. Glömde ju en sak igår!
I kväll ska vi dela en kulinarisk upplevelse, Fästmön och jag. Vi har reserverat bord på Restaurang Messob och förväntningarna är höga. Jag menar, ett ställe som serverar Den glada giraffen som dessert…
Livet är kort. Och just nu skiter jag i allt. Eller nej. Det mesta. Men det skiter jag i.
Gå till Toffelprofilen
Hej Tofflan! Det är väldigt farligt att säga något till andras barn. Att just påpeka något som tex ett mänskligt hyfs eller att man tackar för något som man fått, kan leda till stora bekymmer numera. Jag hoppas verkligen att du får ett mejl från 2 och att det är positivt.
Jag önskar dig och din fästmö en trevlig kväll med god mat och en fantastisk dessert.
Ps. När allt känns hopplöst så finns ändå hoppet kvar. En vän eller fler, en flick/pojkvän och kanske familjemedlemmar.
Ha det bäst och Never give up!
Ja det är livsfarligt.
Jag har fått ett mejl och ingenting har förändrats sen i torsdags. Men jag kan ha semester med gott samvete i 25 dagar.
Nej, jag har gett upp hoppet nu.