Fredagsbajs

Ett allt annat än fredagsmysigt inlägg.

Min arbetsdag var en blandad kompott. Jag gjorde en del bra prylar idag, trots allt.

Visdomsord på kylen på jobbet.

Jag gjorde en ovanlig sak idag: Jag läste lokalblaskan till morgonfikat. Eftersom jag fick rusa iväg på ett jobb blev jag utan fredags-go-fikat. Min rast blev därför ensam med tidningen närmare klockan halv elva. Passade på att tjabba lite med nån liten tillförordnad chef på blaskan också via Twitter. Likt en politiker undvek chefen att svara på en fråga. Eller också begrep h*n inte. Det var en rätt otrevlig konversation. Jag är glad att jag inte längre betalar för att få läsa blaskan.

Ensam med lokalblaskan och en mugg kaffe.

Det näst bästa jag gjorde var att hjälpa en person att göra lite struktur i internettillvaron. Det allra bästa jag gjorde var att ringa ”Lisbeth”. Ja, du kanske minns ”tokan” på mitt förra jobb, hon som är både klok och rolig och som jag då och då citerade här. Jag ringde helt enkelt för att klaga min nöd och besvikelse över det där nejet som kom idag. Och för att höra om hon vill ses nån gång. Det vill hon, så det ska vi. Men det blir väl i mars, när jag har slutat vara borta från Uppsala tolv timmar om dygnet.

I morse hann jag byta plats på kontoret också innan jag stack iväg på brandkårsutryckning. Nu sitter jag med ansiktet ut mot korridoren, fast med en ”skrivbordsvägg” emellan. Förut satt jag på andra sidan, med ryggen ut mot korridoren. Eftersom gardinen i fönstret bakom inte får vara fördragen, vägrade jag att sitta kvar. Avskyr att ha folk bakom ryggen. Arbetsmiljön på mitt jobb är under all kritik. Alarmerande. Det här är en grej av flera som inte är bra.

Alarmerande arbetsmiljö.

Sista timmarna på jobbet satt vi tre som var på plats idag på det gemensamma kontoret mest och gäspade. Alla var jättetrötta. Vi gjorde allt för att hålla oss vakna. Jag lyckades till och med HTML:a lite.

Nä, inte kom det särskilt mycket snö här. Men kallare blev det och lite halt. Det gick i alla fall bra att köra hemåt. Jag hade ingen lust alls, utan fick tvinga mig själv att stanna till vid Tokerian för att införskaffa… mjölk, fil och vad det nu var. Handlingslappen låg förstås hemma. Medicin, hade jag till exempel behövt… Det blev i alla fall tillfälle att hälsa på en granne som inte hälsade tillbaka. Mest pinsamt för grannen, tyckte jag.

Lägenheten var kolsvart när jag kom hem. Ingen Fästmö. Nej, idag åkte hon hem till Himlen efter jobbet för att vara mamma på heltid i två veckor. Men jag åker förstås ut i morgon och stannar till söndag. Och faktum är att jag tror att hon kommer tillbaka hit nån gång. Hon har lämnat lite prylar efter sig på strategiska platser.

Annas brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. Jag tror bilden är tagen när farmor och farfar har kommit till Sverige. De ser i alla fall väldigt glada ut, kanske för att de är återförenade efter kriget.

Jag har jobbat i slowmotion med att montera ner det sista av julen här hemma. Till och med julgardinen i vardagsrummet åkte ner och den svarta kom på plats. Men den behöver en Annas touch, så jag litar på att hon

rättar till

nästa gång hon kommer hit. Jag har klättrat på stolar och pallar, men jag har baske mig inte aparmar som räcker till att justera gardinkappan. Ibland behöver man vara två.

Nu sitter väl 

alla andra

och ägnar sig åt fredagsmys. Själv har jag vikt den här kvällen åt fredagsbajs. Här ska baske mig inte mysas. Men jag tänker sprätta en bira och kanske hälla upp en prästostbåge eller två i en skål. Och sen tänker jag läsa ut Fjärilseffekten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stryktålig eller En som gillar att ge järnet!

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd!

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.

Till sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.

Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

Stenbeck: Mediemogulen

I kväll var det dags för det andra avsnittet på SvT1 om Jan Stenbeck. Jag tyckte att del ett var ganska seg och eftersom jag var übertrött i kväll kände jag mig nästan tveksam till att titta. Men jag är glad att jag gjorde det, för den andra delen, Stenbeck: Mediemogulen var riktigt intressant.

Jan Stenbeck, mediemogulen. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I del två fick vi tittare inte bara skratta åt fem kilo lätta mobiltelefoner och gräsligt 80-talsmode utan också åt det spel bakom våra ryggar när det gällde TV3 och TV4. Intressant att se hur Jan Stenbeck blev lite av The Bad Guy när TV4:s ledning skulle sparkas – och ansvarig inte hade gjort det. Då är det rätt tufft att sitta i direktsändning och ge den där kicken.

En hel del annat var intressant också, bland annat att få en bakgrund till det politiska spelet när det gäller reklam i svensk TV. Stenbeck lierade sig för övrigt med en sosse (bland annat från tidningen Arbetet nere i Malmö, sedermera kommunalråd…) och fick Calle-Balle Bildt med flera som motståndare.

TV- och mediepersonligheter som Robert Aschberg (med hår!), Siewert Öholm (Livets ordare som jag höll på att köra på härom morgonen när han var ute på stavgång – mitt i gatan!..) och Göran Skytte (totalt självfixerad och otrevlig att ha till bordet under en middag på en taltidningskonferens, numera förkunnare. FÖRKUNNARE!) passerade.

Nej, den här andra delen kändes betydligt vitalare än den första! Högsta Toffelbetyg!

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Oljud och skitsnack – och nånting hjärtegott

Det bara regnar här. Det regnade redan i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Vi har sovit lite dåligt i natt båda två. En orsak är att nattens ljud förstärks så. Jag somnade som en klubbad säl för att sen vakna vid ett-tiden av att nånting lät ungefär

Iiiiiiiiiiiiiihhhaaaiiiiaaaahhhh bzz bzz bzz

Först trodde jag att det var nån som ringde på mobilen. Därpå anklagade jag grannen för att hålla på med nåt skumt. Till sist insåg jag att det var… Anna. För den som inte vet det är Anna lite… sladdstyrd. Hon har en pump med insulin kopplad till sin mage. Och nu var det egentligen pumpen som lät, inte Anna, eftersom innehållet höll på att ta slut. Självklart väckte jag min kära och påtalade detta, för av nån anledning vaknade hon inte själv på grund av larmet.

Efter en del snurrande i sängen somnade jag om. Vaknade då och då av att vissa fingrar hade domnat bort, ett fenomen som jag sluppit ett tag men som nu kommit tillbaka. Ättestupan nästa, eller? Nja, inte riktigt! Jag gick utan kryckor till bilen i morse och jag har varit ute med fyra soppåsar – UTAN att krycka mig till Casa della Garbage! Hälen känns, men det är inte längre som om en kniv körs rakt upp, mer som en liten fil som raspar på ytan. Jag tror bestämt jag överlever! Tillräckligt för att irritera mig på att nån granne IGEN spelade The Bells of  S:t Mary på trappräcket så att det dånade inne i min lägenhet. Föräldrar, var är ni???

Föräldrar, var är ni?

Jag har varit ute i förrådet och klättrat – jajamens, på onda hälen! – och rivit och rafsat efter stakar och stjärnor. Har fått in dem jag funderar på att ha i fönstren, provat att de fungerat och konstaterat att jag behöver inhandla två stycken sladdar med lamphållare och trycke.

Anna jobbar till klockan 14 idag och när hon har skuttat ut från jobbet far vi in till hjärtegoa L för att hämta vår fyraårsförlovningspresent! Jag är förbluffad över att en människa kan vara så snäll som L! Och så snäll mot just MIG som är så elak och snackar så mycket skit om folk på min blogg (har jag fått höra)! Men på bloggen uttrycker jag mina åsikter. Det är bakom ryggen skitsnack sker. Jag kan bara konstatera att vännen K hade så rätt när h*n sa att somliga inte är mottagliga.

Nu är det telefondags till moder för att få höra hur kaffekalaset i onsdags avlöpte och lite annat.

Ha en go lördag och plita gärna ner nån rad i en kommentar och berätta vad du har för dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Östgötska ord och uttryck: Så daaant!

Vi kör lite av  en favorit i repris! Jag har ju tidigare skrivit om att det fantistiska uttrycket

vänna te så daaant

Redan 2009 konstaterade jag alltså följande:

[…] Att vänna te/till så daaant är ett mycket användbart om än negativt uttryck. Det betyder ungefär att stöka till/ställa till oreda/smutsa ner mycket. Ofta används det bakom ryggen på den som vänner te. […]

Men faktum är att man även kan använda

så daaant !

utan vänna te, så att säga. Så daaant! är nämligen ett eget litet användbart kraftuttryck som är värre än

så förskräckligt! 

men ändå mildare än

för jävligt!

Vokalen a i daaant ska vara lång och utdragen, snudd på nasal, nästan ett å. Och så ska man självklart kombinera det hela med att dra ihop ögonbrynen och se überbekymrad ut.

Livet är kort. Och så daaant, dessutom!

Read Full Post »

Söndagstankar från soffan

Det är svårt att veta ibland vad jag ”får” skriva om här på bloggen som inte irriterar eller upprör människor. Om jag skriver om nånting som engagerar mig får jag, bakom ryggen, förstås, höra att jag är

en åsiktsmaskin.

Och skriver jag om mig själv är jag

en egoist som bara tänker på sig själv.

Men nu ska jag tänka på mig själv och högaktningsfullt skita i dessa negativa personer, människor som antagligen bara mår dåligt och har svårt att tåla om andra är glada eller mår bra en liten stund. För inget är för evigt, inte livet, i alla fall. Det lär nog en och annan bli varse om vad det lider. Och så som jag känner just nu hoppas jag att den skämsmössa man står med då är stor och förbannat tung.

Jag hämtade familjens överhuvud med sällskap på en plats i Svartbäcken igår eftermiddag. Då hade jag kämpat med illamåendet länge, men bestämde mig för att försöka dämpa det med en tablett och bara strunta i kallsvetten som rann nerför ansiktet. Det gick ganska bra. De två damerna hade inhandlat en fin sak, en äkta vara, på uppdrag av mig. Fast det hade nog slunkit med lite för egen del i påsen också. Mer om varan kommer senare!

Hemgjord pizza stod på menyn och Anna bakade som febrilt – och nu rann svetten nerför hennes ansikte. Var och en fick önska vad de ville ha på sin del. Eftersom somliga tyckte att jag skapat nåt

groteskt! 

sist, beslöt jag mig för att vara lite måttlig och bara lägga kalkonsalami, champinjoner, tomater, svarta oliver, grön paprika och fetaost på min del. Eh… Toppat med lite béarnaisesås, förstås. Jorå, jag blev mätt och halva pizzan finns kvar – tills nån utsvulten hittar den.

Jag ska erkänna att Jerrys kommentar till ett av mina inlägg här nedan gjorde mig både arg och ledsen. Och om det kan glädja honom blev det lite dämpad stämning. Det är ju inte bara jag som kan läsa och berörs.

Tårar eller inga linser gör tillvaron suddig. 

Vi kunde sitta en stund på ballen* efter middagen, Anna, jag och en av de yngre. Det var ganska varmt, så det dröjde en stund innan Anna var söt och hämtade tröjor åt oss.

Senare på kvällen blev det slötitt på TV, en film som heter Tvivel med bland andra Meryl Streep, min favoritskådis. Tyvärr orkade vi inte se färdigt den, det var ju ingen actionfilm, så ögonlocken blev tunga. Men nån gång vill jag se den, för den hade ett intressant tema: pedofili inom kyrkan.

En nunnas kamp mot en populär präst i Tvivel.

Idag hade vi tänkt åka och titta om det finns några positionsstolar till ballen till bra pris, men vädret är allt annat än lockande – det vräker ner. Så det blir nog bara en tur till ICA Solen för att få hem lite förnödenheter till veckan.

Huvudvärken och illamåendet vill inte ge med sig och idag har jag fått kämpa för att inte kräkas. Buken är stinn, men alien har hållit sig lugn och jag har inte haft nån mer blödning sen igår förmiddag. Jag bekämpar eländet, med alla krafter jag har och tänker inte låta energitjuvar ta sig in i mitt hjärta idag.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Upplevelsen är min

Uppdaterat: Och mitt gamla X skriver att hon inte förstår vad hon har gjort… Nej, mycket till självlinsikt finns inte där. Hur som helst, jag vill inte ha besök av detta gamla X på min blogg. Försvinn ur mitt liv! Det är inte svårare än så.

 

Nej det var dumt att tro att det skulle hjälpa att vädja. Besöken från Bitten och AK fortsätter. Jag gissar att syftet är att knäcka mig och jag kan tala om att ni lyckas en bit för varje besök. Jag förstår inte vad det är ni annars vill uppnå? Och så undrar jag om ni blir jätteglada sen när ni lyckas? Min upplevelse är att ni är sjuka som gör så här. Jag känner mig förföljd. Det är som sagt min upplevelse. Att jag är stalkad.

Som vanligt kommer så gott som inget stöd från andra läsare. Nej, det är ju farligt att ta ställning, att uttrycka sympati etc. Jag känner igen det så väl från min förra arbetsplats och bland före detta vänner. Bakom ryggen går det att snacka och spekulera och tycka synd om, rentav. Men ingen, ingen, tog eller tar min sida öppet.

Det är äntligen vardag och även om jag har semester kan jag inte sova. I natt har jag emellertid sovit cirka fem timmar och det är mycket! Jag är ledig den här veckan också och jag ska väl hitta på nåt som roar min mamma. Men det som roar henne mest är shopping och jag verkligen får  kämpa för att orka ens gå in på Tokerian eller Heidan, bland folk. Så jag får se det som träning… Det är ju inte mycket bättre att sitta hemma och känna sig förföljd av två… gamla tanter som borde ha bättre vett än att ägna sig åt detta…

Går ni förföljare igång på att äntligen få känna makt???

 

På fredag blir det eventuellt en mini-släktträff i Luthagen med Sysslingen, E-L och barnen, kanske,  samt mammakusinen B och A. Jag har ju nyss läst Sysslingens avhandling och är mycket spänd på att höra om hans pjäs om påskupproret i Uppsala, en pjäs som har urpremiär den 12 februari på Uppsala Stadsteater och en pjäs som verkligen handlar om förföljelse och stalkning i en mycket större omfattning än den jag är drabbad av…

Jag är trött. Blåsten avtog under natten, men jag tror att det fortfarande är varmt ute. Huset är ovanligt tyst, kanske fler än jag har insett att julefrid faktiskt kan råda även efter jul när man har ledigt. Det är rätt skönt…

Read Full Post »

Torsdag har blivit en bra dag den också!

Det är bara att inse: även torsdag har blivit en bra dag! I ett av mina förra liv hade jag svårt för tisdagar och torsdagar. Tisdagar antagligen för att det var så långt kvar till helgen; torsdagar för att jag var så himla trött och slutkörd. Idag är jag också trött och känner att arbetsveckan går mot sitt slut. MEN… jag är inte slut och tycker inte att ”jobbet” bara är skit och pest och chefen knäpp: ”jobbet”  är kul och stimulerande och chefen vågar vara chef och är dessutom trevlig. Jag ser inga psykopatdrag alls!

Jag har nu lämnat in 2 x 33 sidor forskartexter till fru Chef för granskning. Det gjorde jag redan igår. Vi får se hur lång tid det tar för henne att läsa igenom och kommentera. Jag är beredd! Gissningsvis blir det ändringar, men faktum är att jag inte skulle känna det som kritik mot utfört arbete utan kvalitetssäkring.

Efter morgonmötet idag växlade jag ett par ord med fru Chef #2. Jag känner mig mer hoppfull vad gäller mina framtida korttidsmål, för att uttrycka mig på byråkratiska. Mer än så finns egentligen inte att berätta.

Fästmön och jag har jobbat kors igår och idag. Det innebär att vi nästan inte ses utan det är lappsystem och sms som gäller. Idag slog jag faktiskt en liten signal till henne också för att berätta kort om ordväxlingen med fru Chef #2. Jag var bara tvungen!

Häromdan fick jag ett nytt uppdrag av fru Chef och i eftermiddag hade jag och berörd person, S, ett möte om detta. Det är utbildningssidor som nu ska ”fixas” till. Sidorna befinner sig i ett ganska bedrövligt skick, de är röriga och har olika lay out. Och så kan man ju inte ha det!

Om det är rörigt måste man städa.

                                                                                                                                                             Nästa vecka är det sammanträdesdags och det innebär för min del att producera mitt andra nyhetsbrev. Bara det att jag inte har Carl bakom ryggen den här gången… Och så hänger det ju lite på andra saker också, eftersom jag faktiskt slutar den 31 oktober. Underbart är kort, eller..?

Read Full Post »

Pride är slut – in i garderoben igen, eller?

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.

Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »