Ibland har jag riktigt svårt att förstå mig på folk. Är det jag som är knäpp eller vad? Här kommer några exempel:
- Om man kommer överens om att ses eller höras en viss tidpunkt, ett visst datum, är det då OK att utan ett pip utebli/inte svara i telefonen/inte lämna nåt som helst besked, bara tiga?
- Om man berättar i generella drag, utan att ange person, om nåns åkommor, är det OK att snea till för att jag inte berättar ”allt”? (Skälet till att jag sa nåt överhuvudtaget var att jag behövde ventilera för att kunna ta ställning. Men det gick inte att identifiera vem det gällde.)
- Om man säger att man lever efter vissa spelregler och handlar efter helt andra spelregler, nåt som drabbar ”oskyldiga” på flera sätt än ett, är man en bra människa då?
- Om nån man känner är svårt sjuk, varför är uppträder somliga som om personen ifråga har pesten och undviker h*n?
Igen och igen och igen blir jag så besviken på människor! Vem kan man lita på?
Svaret på frågan blir: mig själv.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
”Fegheten” är väl en konstig försvarsmekanism som vi människor tyvärr plockar fram allt för ofta och.. Ja, i slutändan så kan man nog bara lita på sig själv tyvärr..
/
Din positiva skeptiker Pjoltas
Kära positiva skeptiker, jag tror baske mig du har rätt! 😀
det är ju inte alltid man kan lita på sig själv ens!!
kram
Fast om man inte kan lära sig att göra det då har man stora problem. Du själv är den enda du VET att du ska leva med resten av livet…
”Så kommer Halta Lotta fram och häver sig på tå och säger vem kan man lita på”
Det kanske är den enda som man kan lita på
Jaaaa…
Men jag brukar säga att jag är typ på personalfest vilket jag var 🙂 Sen så har jag nästan aldrig mobilen på då jag är hemma .
Kram
Jag ringer aldrig folk på deras mobiler för är de hemma kan man nå dem på vanliga telefonen. Och är de INTE hemma och det gäller ett social-prat då är det ju ingen idé att ringa för då gör ju folk uppenbarligen annat.
Kram!
”Om nån man känner är svårt sjuk, varför är uppträder somliga som om personen ifråga har pesten och undviker h*n?”
Det där undrar jag också. Samt varför folk tolkar någons sjukdom som att personen måste har gjort något dumt eller vara korkad annars skulle h*n inte bli eller förbli sjuk. Eller ser personen som allmänt misslyckad.
Sånt är tråkigt och kan leda till isolering om man inte har tur att ha några vettiga, snälla människor omkring sig…
Jag tror kanske mer att folk blir osäkra. De vet inte vad de ska säga eller hur de ska agera om de till exempel möter nån som är döende. Men även såna människor behöver ju känna att nån bryr sig och det gör mig jätteont när folk låter sin osäkerhet ”vinna”…
Ja, det kan mycket väl vara så att folk blir osäkra. Jag kan förstå att folk blir rädda av att möta en döende.
Men det förklarar inte varför de beter sig lika konstigt när någon har en sjukdom som är varken smittsam eller dödlig.
Det känns att det är helt enkelt skamligt att vara sjuk. Jag förstår inte varifrån sånt kommer, kan det vara någon sorts försvarsmekanism? Lite att de starka ska överleva och att det är naturens lag eller något… Att har man blivit sjuk då är det mer eller mindre kört och inget att bryr sig om?
Jag menar inte att folk tänker så medvetet utan att det skulle vara något som ligger djupt inrotat.
Jag vet inte, jag bara tänker högt…
Kanske rädsla att själv drabbas? Rädsla att se att sjukdom kan drabba vem som helst – kanske till och med mig?
Alltså, jag FÖRSVARAR inte sånt beteende, tänker också högt och letar förklaringar…