Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘härma’

Ett kommenterande inlägg.


 

Mamma Katt och jag

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Selfie 27 juli 2015

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?


Annars har det varit tyst här.
De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Två glada plastburkar

Så här tomma glada var Anna och jag igår.


Det är Kulturnatt här i Uppsala idag.
Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett passionerat, inte pensionerat, inlägg.


 

För ett tag sen blev jag rätt ilsk när jag stegade in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala för att boka tid för ett personligt möte. Att svara en kund som vill boka ett personligt möte med en pensionsexpert

Dom vill helst inte det

är anmärkningsvärt. Men Pensionsmyndigheten är en bra myndighet och man putsade på sin image en del. Häromdan blev jag uppringd och ett personligt möte inbokat. Det mötet har jag varit på idag.

Jag träffade en trevlig, duktig och serviceinriktad handläggare från Gävle som rest in till Uppsala för att träffa mig. Nästan alla mina frågetecken rätades ut. Det enda som var mindre bra var att webbplatsen låg nere när jag var där, så vi kunde inte logga in och kika på mina uppgifter. Men van vid hängslen och livrem hade jag tagit med vissa papper. Papper är bra ibland.

Pensionsmyndigheten visitkort o penna

Jag fick en ursnigg penna, en folder och ett visitkort med kontaktuppgifter – allt i Pensionsmyndighetens profilfärg orange.

 


Fast bäst av allt är personliga möten.
Jag fick nu tillfälle att ställa alla dumma frågor om allmän pension och vilka inkomster den grundar sig på, tjänstepension, efterlevandeskydd, återbetalningsskydd etc. Jag fick bra råd vad gäller fondavgifter och hur jag kan göra med tjänstepensioner som är väldigt låga (när man hoppar runt bland arbetsgivare på visstidsanställningar blir det små ”öar” av pensioner här och var).

När jag lämnade servicekontoret var mina steg betydligt lättare än innan. Jag fick god hjälp och konkreta svar på mina frågor.

Så mitt oombedda råd till dig är att härma mig: kolla om Pensionsmyndigheten har nåt servicekontor där du bor eller i närheten, boka en tid och ställ dina dumma frågor. Det är nämligen betydligt bättre att ställa dumma frågor än att gå och fantisera, gissa och oroa sig – i onödan!

Läs mer på Pensionsmyndighetens webbplats!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lyckliggörande inlägg.


 

Skrattande tjej

Bli lyckligare!

Det verkar som om många påverkas negativt av höstmörkret. Själv tycker jag att dagarna är soliga och ljusa – och framför allt färggranna. Men det är kallt. Och kyla gillar jag inte.

Idag läste jag i DN om hur man via sju sätt och en app kan bli lyckligare i höstmörkret. En lyckoforskare (!) vid Umeå universitet menar att det enklaste sättet att bli lycklig är fysisk träning. Det vete tusan om jag tror på! Träning… då kan man ju råka ut för idrottsskador… Men ljus och frisk luft, däremot, det är gratis för den som kan och har möjlighet att ta sig på dagtid. Detta vet jag av egen erfarenhet, trots att jag inte är lyckoforskare.

Enligt artikeln definieras lyckoforskning så här:

[…] Lyckoforskning har blivit ett begrepp inom psykologin på senare år och den har visat att lycka är något vi alla kan uppnå, oavsett miljö eller genetik. Vetenskapen konstaterar att människor som är lyckliga lever längre och har ett friskare liv. […]

Men kan man träna upp lycka verkligen? Vissa människor är ju faktiskt stabilare än andra. De som är mer neurotiska har lättare att tänka negativt, enligt lyckoforskaren Filip Fors. Vi svenskar är ett gnällande folk. Trots det ligger vi på åttonde plats på lyckoligan i världen, enligt Filip Fors. Ett sätt att träna bort gnället är att skriva tacksamhetsdagbok, menar han. Då fokuserar man på det positiva. Annat som är viktigt är att sätta upp mål och, inte helt oväntat, att skratta. (Får jag doktorshatt och -ring nu?)

  • Nu till tipsen! Här är sju tips som enligt artikeln ökar ditt välbefinnande – mina kommentarer i direkt anslutning:
  1. Ändra attityd – lev längre. Bli optimist, helt enkelt!
  2. Härma optimisterna. Om du inte kan bli optimist, härma dem!
  3. Arbeta mindre. Eh… ja. Personligen skulle jag bli lyckligare om jag fick arbeta.
  4. Fokusera på upplevelser, inte på saker. Känn dig mer levande, liksom!
  5. Bygg upp ditt sociala nätverk. Jorå, men om man ingår i väldigt få sociala sammanhang kan det vara riktigt svårt.
  6. Arbeta ideellt. Det gör jag och det skänker mig viss tillfredsställelse. Men det betalar inga räkningar.
  7. Skratta mera. Absolut viktigt och rätt tips! Humor är förlösande!
  • Och så en app:

Feelyapp finns för både iPhone och Android, än så länge bara som testversion. Filip Fors är en av upphovsmännen bakom den. Via appen gör du olika lyckoövningar och så kan du följa din väg till ett lyckligare liv. Läs mer här!

  • Slutligen Toffeltipset:

Har du koll på grannarna i väst? Gör Norgequizet genom att klicka här! Jag hade sköj* en liten stund och fick hela åtta rätt av tio!

Norsk kudde

Norskt kan vara sköj – till och med på extrapris!

*sköj är östgötska och betyder skoj(igt)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om reklamfilmer på TV.


Som bekant har jag en liten herre på besök.
Ibland vill den lille herrn sitta ifred och skajpa (eller LAN:a…) med sin kompisar. Då blir jag förvisad ur arbetsrummet som ligger vägg i vägg med lille herrns rum gästrummet. För grejen är att det är ett stort, öppet valv mellan rummen och jag kan ju råka höra eventuella hemligheter.

Förvisningen innebär att jag sitter i vardagsrummet, med laptopen på magen och TV:n påslagen. Det är inget jag vill se på TV, men den måste vara på så att jag inte hör vad som sägs mellan skajparna. Gästrummet har nämligen ingen dörr, bara ett draperi. Det är fördraget. JA, JAG ÄR SKITNYFIKEN, MEN… INTEGRITET, TOFFLAN, INTEGRITET FINNS DET NÅT SOM HETER!!!

Jag sitter med datorn och jag sitter och läser och jag hör TV:n och ibland tittar jag till. Värre än lördagskvällens program är faktiskt reklamfilmerna. Fy te rackarns, betalar företagen för vissa filmer??? Man kan ju undra…

Finns det nån som tycker att reklamfilmerna med den där överaktive killen med överbett är bra? Jag går nästan upp i limningen bara jag hör introt!.. En film jag däremot skrattar åt är den tecknade tjocke mannen i randiga byxor och hög hatt som tittar på TV typ jämt. Fast… jag har ingen aaaning om vad filmen gör reklam för…

Bland de värsta filmerna tycker jag att den sen länge uttjatade filmen med tandläkartanten är. Du vet, hon som gör reklam för en tandkräm som ska ge rena och hela, infektionsfria tänder. Hon låter som om hon har en ENORM infektion i hela förbannade käften när hon pratar! Jag blir… så irriterad att jag blir arg!

De två tjocka tanterna med orange peruker, de som ska föreställa tvillingar, men som pratar olika dialekter, var roliga typ en gång. Sen tröttnade jag. Och hur många år har den ”följetongen” gått? Det hjälper inte att tanterna gör olika saker, de är inte roliga. Punkt.

Är det nån reklamfilm som jag saknar så är det filmerna om den där lille mannen med blå lemmar. Den lille sjungande mannen. Han som är påträngande och överallt. Jag skrattade alltid åt filmerna, vad han är gjorde. Men nu görs det bara urtrist reklam för den tabletten…

iprenmannen

He rules!


Det var verkligen en miss
av det företaget att sluta använda den blålemmade mannen. Jag köpte faktiskt enbart den tabletten på grund av reklamfilmerna!

Annars är jag rätt trött på följetongsreklamfilmer som typ Falska Tvillingtanterna. Och den där livsmedelsaffären som har kört sin såpa i över tio år… Det är kanske möjligen dags att byta spår nu, eller? Till och med jag handlar i olika affärer, liksom (tänkte det skulle inspirera till nytänkande…) När då en annan livsmedelskedja gör nån sorts försök att härma blir det bara… pinsamt. Kräkstrist…

Har du nån hatreklamfilm eller nån reklamfilm som du verkligen gillar??? Skriv och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Urp! Jag sitter och fredagsmyser för mig själv. I Plastinge. De flesta av mina möbler är inplastade på grund av fönsterbytet nästa vecka. När jag ser mig omkring undrar jag först ett tag om jag har fått väldigt dålig och oskarp synskärpa. Sen inser jag att det är plasthelveteten.

Jag hatar att bo i ett kaos!

Så. Nu var det sagt. Nu har jag beklagat mig tillräckligt om detta.

Fredagsmyser, alltså, i min ensamhet. Fästmön fick hem barnena idag, men i morgon ses vi allihop. Jag har lagat mat. Det krävde först att jag gick ut i lägenhetsförrådet och krälade. Krälade på mage, med röven i vädret. Vilken syn!.. Och nej, det blir ingen bild på det, hur ska jag kunna fota min egen bakdel, liksom?! Framför ölplattan – öl var nämligen en huvudingrediens i kvällens middag – stod fem av de sex antika och astunga ekstolarna till matsalsbordet. Gick inte att rubba. Tofflan fick helt enkelt lägga sig ner och kräla. Krypa under stolarna och sträcka ut ena armen. Det gäller att ha aparmar, men att definitivt inte ha klaustrofobi…

Först telefonerade jag med mamma när jag kom in med alla lemmar i behåll samt ett par öl. Vi avhandlade krämpor och läkarbesök och fönster och tappade prylar och frissan och hejåhå. Sen lagade jag mat. Visst ser den… plastad ut..?

Min middag, oskarp som om den vore plastad som allting annat här hemma…


Ska strax slänga mig
i bäste fåtöljen, den som brukar tappa en skruv då och då (skrivbordsstolen har börjat härma den – dags för somliga tjockisar att banta, månntro?). Tänkte nog läsa så att jag snart får byta bok från Berit Hård-tvåan (tro inte Bokus genrebestämning av boken till deckare – detta är en… modern pikareskroman, skulle jag vilja säga!) till Tusen klassiker.

Lite TV kan det kanske också bli vad det lider i afton. Jag somnar ju så bra då… Men innan jag dess gick jag in och proteströstade i lokalblaskans sommarbildstävling! Av tio bilder bestod 50 procent av bilder på barn – SÅ TRÅÅÅKIGT! Så jag röstade på en svartvit bild på två kossor som bråkar. Bara för att… bilden var läcker och ovanlig och för att sommar inte är lika med barn för min del…


Livet är kort.

Read Full Post »

Många svenskar som har varit utomlands ett tag får ofta frågan om vad den svenske kocken i Mupparna säger. Men nu har svenska experter uttalat sig i tidskriften Slate och sagt att han faktiskt är norsk.

Norsk?


Jeremy Stahl har skrivit om saken i en artikel i Slate.
Han är gift med en svenska och en av de första frågorna han ställde till henne var vad hon tyckte om svenske kocken i Mupparna. Hon blev irriterad. För ingen med svenskt påbrå tycker väl att han pratar svenska? Jeremy Stahl har insett att kockens babbel bara är förvirrat och, som sagt irriterande. Dessutom tycker många, även jag, att det låter mera… som norska. En del tycker att babblet låter som.. dalmål…

Men varifrån kom det hela? Enligt vissa källor handlar det om att Mupparnas skapare Jim Henson hade lyssnat på en snabbkurs i svenska medan han jobbpendlade. Sen hade han härmat ljuden tills han fick fram nån sorts ”roligt” babbel.

Roligt och roligt… Nej, jag tillhör nog dem som blir irriterade, för jag tycker inte att det låter som svenska. Men Swedish Chef var nånting jag ofta fick frågor om när jag själv bodde i England.

Mupparna är emellertid gamla favoriter för mig! Det finns många jag har liknat vid Miss Piggy. Men mina favoriter är Waldorf & Statler, de två kommenterande gubbarna i logen. Fast den mupp jag gillar allra bäst är förstås Beaker! Han pratar inte, men piper, ofta i falsett eftersom han ju alltid blir utsatt för experiment. Dessutom har han på senare tid fått en viss look-alike i verkligheten – men vem DET är sparar jag för mig själv! (Och skrattar tyst…)

Har DU nån favoritmupp och vilken mupp är det???

Här kommer ett smakprov på både min favorit Beaker och Swedish Chef!


Livet är kort!

Read Full Post »

Uppdaterat: Precis när jag hade postat det här inlägget började grannarna spika, mamma vrålade och tystnaden lägrade sig igen… Tillfälligt i alla fall…


Idag fick jag sovmorgon!
Det verkar som om de hamrande och spikande grannarna ovanpå har dragit till Blåkulla eller nåt tillsammans med sina barn som verkade hoppa studsmatta inomhus. Härligt! Jag sov ända till klockan åtta! Igår blev vi väckta ungefär halv sju av att det spikades (!) i lägenheten ovanpå. Mamma blev skitförbannad och vrålade från sängen

TYST!!!

Och det blev det. Det blev tvärtyst. Sen var det lite hallå igen senare på förmiddagen. Det lät som en man som pratade extremt högt i sin mobil. Och eftersom vi, mamma och jag, är elaka, höjde vi rösterna och härmade mannen. Då blev det tyst igen. Och så har det varit sen dess. Eller det har hörts normala ljud, inte spikande, mobilprat i megafon eller studsmatta.

Hammaren fick påskledigt.


Jag kan förstå att det är lite svårt
från att avhålla morgonpigga ungar från att stoja, men att hoppa studsmatta borde man klara av att låta bli. Och spika en långfredagsmorgon. Det här med mobilpratare med megafonröster har jag extremt svårt med vilka tider som helst på dygnet. Jag är liksom inte intresserad av att höra andras privata mobilkonversationer. Punkt!

Mobilfritt kan vara skönt ibland.


Det verkar som om snöblasket har upphört!
Jag har glipat lite på persiennerna och noterar lite sol samt att det verkar vara en vinterdag ute. Typ minusgrader. Dunjackan hänger hemma, men jag har min skitfula fodrade fleecejacka med mig. Den är hyfsat varm. Den tunna vårjackan lär få hänga där den hänger tills jag åker. Nej, detta var verkligen ett väderligt bakslag! Kanske blir det ändå en promme längs sjön om det inte är för kallt och halt. Jag ska också åka ett par ärenden åt mamma, för i morgon hinns det inte. Först är vi bjudna till faster E på kaffe klockan 13 och två timmar senare ska jag träffa FEM.

Och efter påskdagen kommer annandagen och då ska jag och alla andra åka hem. Det lär bli trångt på vägarna… Hoppas vädret är bra så blir det i alla fall lättare att köra.

Jag undrar om min älskling sover… Det har varit några kvällspass för henne, men jag vet att det kan vara svårt att sova lite längre ändå. Jag tror att jag var lite jobbig igår kväll, för jag messade rätt mycket. Saknar…

Read Full Post »

Older Posts »