Ett tisdagsinlägg om diverse åkommor och annat.
Nä, jag mår inte riktigt bra. Visserligen vaknade jag utan huvudvärk, men den ligger och lurar hela tiden, liksom illamåendet. Jag känner mig också ganska yr nu igen, särskilt när jag går. Vete tusan vad det är. Gissar på en del stress, en del blodtryck.
Idag skymtade vi solen. Gulliga M undrade om vi skulle ta en lunchpromme och det gjorde vi. Högerfoten skötte sig rätt bra. Jag TROR att jag har lyckats mota hälsporren där till viss del, för jag är ganska duktig på att stretcha. Hälsporre kan man få till exempel om man tränar mycket eller går i högklackat. Eller som jag, dårå, som har extremt korta hälsenor… (Du ska inte försöka föreställa dig mig i högklackat!) Men däremot kände jag av yrseln. När jag går är jag tvungen att fästa blicken rakt fram. Tittar jag åt sidorna snurrar hela jorden märkbart.
På vägen tillbaka köpte jag en sallad och sen åt vi tillsammans i lunchrummet, för omväxlings skull. ”Kökspersonalen” hade inte riktigt skött sitt jobb, så en kollega använde en osthyvel inte bara till ost utan även till smöret…
Hyve(l)ns, kan man säga. Eller man tager vad man haver…
Arbetsdagen var ganska hektisk, men jag känner att jag får mer och mer koll på saker och ting. Jag gör en nyhetsplanering och pusslar, jag skriver nyheter, texter, hjälper folk via telefon eller rent praktiskt vid deras skrivbord. Och så twittrar jag. Kopplar ihop frågeställare med experter hos oss. Det är roligt, även om en del vill ha det till att jag gör fel ibland. Ja, det är sant. Jag gör fel ibland, men inte idag! Jag frågade faktiskt en kollega från en annan enhet om vem som satt inne med svaret på en viss fråga. Och det var rätt person. HA! Då blir jag lite nöjd. Det lönar sig att fråga en del, medan andra hellre kommer med goda råd efteråt. Inte särskilt hyvens, kan jag tycka.
Mot slutet av dan fick jag ett telefonsamtal som var lite roligt. Jag kunde tipsa och hjälpa med en del webbsaker, dock inte om allt. Men där har jag en kollega som förhoppningsvis kan rycka in. Roligast av allt var att efternamnet på den som ringde lät bekant. Det visade sig att han var son till en Bo som jag har jobbat med i Uppsala. Sonen blev glad och lovade hälsa till sin pappa. En liten värld, är det.
En fattigare värld har det också blivit. Mitt på dan noterade jag att Shirley Temple hade avlidit igår och nu på eftermiddagen hade Alice Babs gått samma väg. Lite lustigt, för Alice Babs är en av de stora stjärnor som Sara Lövestam skriver om i sin bok Hjärta av jazz, en bok jag nyss har läst. Shirley Temple, däremot, vet jag att min mamma har nån sorts antipati emot. När mamma var liten skulle nämligen alla små flickor ha Shirley Temple-utseende, lockar och allt. Hon var den stora barnstjärnan, Shirley, alltså, inte mamma, på 1930-talet.
Den här stjärnan (?) som är jag ska nu trycka i sig en macka och hoppas på att inte må illa. Krukväxterna har fått lite vatten och jag har varit och handlat. Återstår att släpa sig ut till soprummet. Hoppas jag inte yrslar eller hyvlar bort mig. Man kan aldrig så noga veta med en toffla.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 