Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘åkommor’

Ett tisdagsinlägg om diverse åkommor och annat.


Nä, jag mår inte riktigt bra.
Visserligen vaknade jag utan huvudvärk, men den ligger och lurar hela tiden, liksom illamåendet. Jag känner mig också ganska yr nu igen, särskilt när jag går. Vete tusan vad det är. Gissar på en del stress, en del blodtryck.

Idag skymtade vi solen. Gulliga M undrade om vi skulle ta en lunchpromme och det gjorde vi. Högerfoten skötte sig rätt bra. Jag TROR att jag har lyckats mota hälsporren där till viss del, för jag är ganska duktig på att stretcha. Hälsporre kan man få till exempel om man tränar mycket eller går i högklackat. Eller som jag, dårå, som har extremt korta hälsenor… (Du ska inte försöka föreställa dig mig i högklackat!) Men däremot kände jag av yrseln. När jag går är jag tvungen att fästa blicken rakt fram. Tittar jag åt sidorna snurrar hela jorden märkbart.

På vägen tillbaka köpte jag en sallad och sen åt vi tillsammans i lunchrummet, för omväxlings skull. ”Kökspersonalen” hade inte riktigt skött sitt jobb, så en kollega använde en osthyvel inte bara till ost utan även till smöret…

Brer smör med osthyvel

Hyve(l)ns, kan man säga. Eller man tager vad man haver…


Arbetsdagen var ganska hektisk,
men jag känner att jag får mer och mer koll på saker och ting. Jag gör en nyhetsplanering och pusslar, jag skriver nyheter, texter, hjälper folk via telefon eller rent praktiskt vid deras skrivbord. Och så twittrar jag. Kopplar ihop frågeställare med experter hos oss. Det är roligt, även om en del vill ha det till att jag gör fel ibland. Ja, det är sant. Jag gör fel ibland, men inte idag! Jag frågade faktiskt en kollega från en annan enhet om vem som satt inne med svaret på en viss fråga. Och det var rätt person. HA! Då blir jag lite nöjd. Det lönar sig att fråga en del, medan andra hellre kommer med goda råd efteråt. Inte särskilt hyvens, kan jag tycka.

Mot slutet av dan fick jag ett telefonsamtal som var lite roligt. Jag kunde tipsa och hjälpa med en del webbsaker, dock inte om allt. Men där har jag en kollega som förhoppningsvis kan rycka in. Roligast av allt var att efternamnet på den som ringde lät bekant. Det visade sig att han var son till en Bo som jag har jobbat med i Uppsala. Sonen blev glad och lovade hälsa till sin pappa. En liten värld, är det.

En fattigare värld har det också blivit. Mitt på dan noterade jag att Shirley Temple hade avlidit igår och nu på eftermiddagen hade Alice Babs gått samma väg. Lite lustigt, för Alice Babs är en av de stora stjärnor som Sara Lövestam skriver om i sin bok Hjärta av jazz, en bok jag nyss har läst. Shirley Temple, däremot, vet jag att min mamma har nån sorts antipati emot. När mamma var liten skulle nämligen alla små flickor ha Shirley Temple-utseende, lockar och allt. Hon var den stora barnstjärnan, Shirley, alltså, inte mamma, på 1930-talet.

Den här stjärnan (?) som är jag ska nu trycka i sig en macka och hoppas på att inte må illa. Krukväxterna har fått lite vatten och jag har varit och handlat. Återstår att släpa sig ut till soprummet. Hoppas jag inte yrslar eller hyvlar bort mig. Man kan aldrig så noga veta med en toffla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är redan den 5 september. Dagarna flyger förbi. Nyss ondgjorde sig en del över att september hade anlänt och därmed hösten. Inte jag. Jag älskar hösten. Fast jag inser att jag inte längre har lika mycket tid att vara ute i naturen och fota. Dessutom dras jag ju med en ond häl som handikappar mig något. Förhoppningsvis får jag lite hjälp med hälen nästa vecka.

Jag tror att den är här nu, hösten.


Så i stället för att vara ute och fota i höst
funderar jag på att göra en ny fotobok som skulle heta nåt i stil med ”Året på Jobbet”. Här runt omkring finns många vackra platser och ting att fota – en del roliga också. Nere vid dammen, där jag först arbetade när jag kom hit för ett år sen, händer det att det är dimmigt på höstmorgnarna. Naturen blir nästan… trolsk!

Dimmigt…


Men idag är det inte dimmigt
utan soligt igen. Det tycks vara varannandagsväder här. Och omväxling förnöjer väl. Om jag får välja, föredrar jag nog dagar utan ösregn, trots allt.

Igår kväll rullade Dalkarlarna in på gårdens framsida hemma med sin container och sin lift. Den senare förstörde totalt ena hörnet av gräsmattan. Fönsterbytet börjar närma sig – och sker mitt när jag har några riktigt tuffa dagar på jobbet. Fattas bara att jag får operationstid direkt efter så att jag får leva i ett kaos av omflyttade möbler och renoveringsdamm… Och så en massa främmande folk som springer in och ut i min lägenhet. Nej, jag är inte förtjust, men alla säger att det blir så bra

sen!

Sen! Vadå sen? Det är ju hela tiden nånting… Ja jag vet att jag låter grinig, men jag har fått nej på två jobb hos Uppsala kommun. Förra svängen när jag sökte ett liknande jobb kom jag åtminstone på intervju. Undras på vilket sätt jag gjorde bort mig eller varför jag sållades bort den här gången. Jag har ytterligare några ansökningar ute och planerar att skriva ihop en. Men det är väl så att det är väldigt svårt att få till nånting bra i ansökningsväg, när man trivs där man redan jobbar. Varför jag söker nya jobb? Om du har missat det har jag en tidsbegränsad anställning som har förlängts med mellan två och tre månader i taget. Det är lite tufft att leva så, för en dag kan det ju bara ta slut. Och jag har ju liksom ingen make/maka med lön att fall tillbaka på som en del har. Fästmön har fullt sjå att klara av sitt, så jag kan inte belasta henne.

Att bli arbetssökande igen skulle vara förödande för mig! Jag vill verkligen jobba – till skillnad från en del. När jag läser vilka hitte-på-jobb som finns inom Fas 3, eller vad det nu heter, blir jag både ledsen och förbannad. En del människor vill faktiskt ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte gå till nån lekstuga! Sen finns det andra som har massor av åkommor och krämpor som ska tvingas ut i arbetslivet fast de vissa dar knappt kan stå på benen. Var ligger rättvisan i allt detta??? Nej, som sagt, jag blir både ledsen och förbannad. Det finns ingen rim och reson.

Rättvist tycker jag inte heller att det var igår när vi kollade lite grann på Kristallen. Där delades det ut diverse TV-priser. Naturligtvis fick Filip & Fredrik pris, liksom Gina-Vad-Hon-Nu-Heter, båda ”fenomenen” upphöjda till skyarna.

För vadå?

undrar jag. Filip & Fredrik var lite roliga en gång i tiden, nu kan jag inte se på dem mer än två minuter i taget. Sen tappar jag fokus och undrar vilka multipla diagnoser de har. Och vad det är som är så bra med dem. Det är till exempel inte roligt att se dem fulla på TV. Det har aldrig varit roligt. Vad som är roligt när det gäller Gina-Vad-Hon-Nu-Heter undrar jag också. Vad är det hon gör som är så bra? Jag förstår så mycket som att hon ska vara rolig, men jag skrattar aldrig. Den enda som var väl värd sitt pris var Ingvar Oldsberg, tycker jag. Han har en bredd som TV-man och har gjort det mesta.

Idag är jag visst grinigare än grinigast! Det blir man när det känns som om livet rinner ur en. Tur att jag ska iväg på förmiddagen och över lunchen på ett evenemang arrangerat med anledning av husets ettårsdag. Då får jag lite annat att tänka på än mina egna krämpor.

Till sist, ett grattis till ett annat födelsedagsbarn, (blogg)vännen Inna som fyller några fler år än ett idag! Hoppa in på hennes blogg och gratta henne här! 

Och… ja, just det… Jag blev inte först färdig i morse heller, trots att jag steg upp redan 5.45. Anna vann!


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och som alltid på den här bloggen veckans höjning (fika) respektive sänkning (snika).

Så här är det, enligt mig:

Fika

Snika

Read Full Post »

Så här års är det lätt att vi halkar in på våra krämpor och åkommor – när vi inte halkar på isfläckar. Den gångna veckan undrade därför Tofflan vilken kroppsdel du har ont i. Det var möjligt att klicka i flera svarsalternativ.

De 61 inkomna svaren fördelade sig så här:

19,67 procent (tolv personer) svarade: En arm eller ett ben, hand eller fot, en höft eller två. 

16,39 procent (tio personer) svarade: Ryggen.

13,11 procent (åtta personer) svarade: Huvet. 

13,11 procent (åtta personer) svarade: Magen.

8,2 procent (fem personer) svarade: Jag är kärnfrisk!

6,56 procent (fyra personer) svarade: Halsen eller nacken. 

6,56 procent (fyra personer) svarade: Ett inre organ som hjärtat, gallan, levern, en njure eller så. 

6,56 procent (fyra personer) svarade: Nåt som inte finns med som alternativ.

3,28 procent (två personer) svarade: Ett öga, ett öra eller näsan.

3,28 procent (två personer) svarade: Käften.

3,28 procent (två personer) svarade: Bakstjärten eller framstjärten.

Stort TACK till dig som deltog! Jag hoppas att du tar dig tid till att kolla in den nya frågan som finns här intill i högerspalten.

Men… hur mår du egentligen???

Read Full Post »

Håkan Juholt avgick som sossarnas partiledare. Detta är visserligen ingen politisk blogg, men det är svårt att inte ha nån åsikt i frågan. Därför undrade Tofflan den gångna veckan om det var rätt eller fel. Så här fördelade sig den 28 inkomna svaren:

78,57 procent (22 personer) svarade: Rätt. 

14,29 procent (fyra personer) svarade: Ingen åsikt i frågan. 

7,14 procent (två personer) svarade: Fel. 

TACK till dig som deltog med ett klick! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan i högerspalten och tar dig tid att svara. Guldläge för dig med många åkommor!

Read Full Post »

Det svenska offentliga är snabbt på att kasta sig in i digitala medier på olika sätt. Frågan är bara vad skälen är till detta. För att ”hänga med” räcker inte. Det skriver Sylvia Nylin, VD för Sveriges Informationsförening i en intressant artikel på första sidan på i, ett nyhetsbrev från föreningen. Artikeln behandlar offentlig verksamhets närvaro i sociala och digitala medier såsom Fejan och Twitter och bland annat skälen till detta.

I Sverige är vi kvicka ibland. Och även organisationer som har rykte om sig att vara tröga och byråkratiska tycks ha hoppat på Facebook– och Twitter-tågen. Men det är inte lätt att vara offentlig förvaltning i dessa sammanhang. Sylia Nylin har några frågetecken som det offentliga torde brottas med:

[…] Hur kravställer man […] närvaron på nätet?
Hur motiverar man kostnaderna för satsningen?
Och inte minst, hur kombinerar man de sociala mediernas krav på öppenhet, snabbhet och personlighet med policys, riktlinjer och lagar? […]

Sylva Nylin är tydlig med att hävda att närvaron i sociala medier varken kan eller bör

[…] motiveras med signalvärdet att ‘hänga med’ […]

Hon menar att närvaron måste ha sin grund i en idé om hur den skapar ett värde för medborgarna. Där håller jag fullständigt med! Att bara ”hänga med” räcker inte, det måste finnas nåt som är till nytta för det allmänna! Att finnas på Fejan ger ju ett signalvärde i sig – för den offentliga verksamheten. Men är närvaron där till exempel endast en passiv närvaro får det ju motsatt effekt för det offentliga…

Sylvia Nylin lyfter fram Stockholms läns landsting och dess satsning på Vårdguiden på Facebook. Idén var först att försöka få unga stockholmare att vaccinera sig mot svininfluensan förra hösten. Men kontot lever kvar ett år senare och har idag ungefär 3 700 anhängare. Där kan man ställa frågor om enklare åkommor och svaren kommer snabbt i form av råd och hänvisningar, bland annat. Smidig och obyråkratisk hjälp för allmänheten och för Vårdguiden en insyn i vilka frågor kring hälsa och sjukvård som är på tapeten!

Sylvia Nylin ser många möjligheter med det offentligas närvaro i sociala och digitala medier. Samtidigt inser hon att balansgången är svår. Hur personlig ton kan det offentliga till exempel ha utan att det blir fånigt? Hur förmyndaraktigt kan man ”tala” och fortfarande ha anhängare? Just att ha rätt ton är det svåra, anser hon.

Jag är benägen att hålla med! Rätt tilltal är viktigt. Många politiker är tillika bloggare och i en blogg finns det ju möjlighet att ha en riktigt personlig ton om man så önskar. Men kanske bör det offentliga rannsaka sig självt och bestämma vilka delar som kan vara lämpliga på Facebook och Twitter. Och vilka personer som kan vara lämpliga att sköta sidorna/kontona. Det är ju det, också… Människorna bakom…

Vad tycker du om offentlig verksamhet på till exempel Facebook? Kan man ha nån nytta av det???

Read Full Post »

Det var faktiskt vännen Jerry som först sa smeknamnet på veckans ”lyftare”. Han kallade honom Rubinen och JA! Micael är verkligen en ädelsten bland bloggarna jag följer!


Micael är verkligen en rubin!

                                                                                                                                               Micael jobbar på en ort i ett yrke där han träffar ungdomar som inte direkt har fötts med silverskedar i munnen. Och trots att han själv har en vad jag förstår tämligen kronisk sjukdom och flera andra åkommor är jag alldeles övertygad om att han orkar att möta och bemöta dessa unga med den allra största respekt. Jag minns ett inlägg han skrev på sin förra blogg om en kille som så uppenbarligen sökte kontakt att han började prata om Micaels skägg! Micael var vid det tillfället ganska dålig, men ändå tog han av sin tid och ork och gav en stund till denna uppmärksamhetssökande unge man.

Som med andra riktiga vänner delar vi inte alltid åsikter, men i diskussioner är Micael alltid respektfull trots att han kan vässa till sin ton. Genom det han skriver noterar man ett lysande intellekt och en klokhet och självinsikt och en ödmjukhet som människor besitter! Läs till exempel vad han skriver om Lärande och om Pride

Read Full Post »

Older Posts »