Ja de e… ostbollarnas fel…

Ett ont inlägg, men även fyllt av gosiga katter.

---

 

Det är dessas fel!

Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service! Tack båda!

Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.

Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.

Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inte om att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna lagade god mat på lördagskvällen. Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som vanligt avslutar jag med några bilder på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En grekisk afton

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.

---

 

Det blev grekisk inramning på Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.

Vi var liksom inte ensamma hungriga igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katter är sötare än jag

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?

Annars har det varit tyst här. De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Så här tomma glada var Anna och jag igår.

Det är Kulturnatt här i Uppsala idag. Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hösten äntligen här?

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.

---

 

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem sa att tillvaron var händelselös..?

Ett rätt späckat inlägg.

---

 

Att hitta glädje i skrivandet – läst och recenserad!

Det blev lite sent igår kväll. Men det var väldigt skönt att både ha läst ut boken om glädje i skrivandet OCH att ha recenserat den. Min recension finns att läsa här på bloggen, men även på Goodreads (man måste vara medlem för att kunna läsa), Boktipset och hos Bokus. Bokus behövde natten och morgonen på sig att ”godkänna” recensioner. Det känns ärligt talat… rätt märkligt. Som att man inte får tycka vad man vill, riktigt, om böcker de säljer…

Dödlig åtrå är påbörjad.

I morse, medan jag gjorde annat som man inte ska tala så högt om, läste jag första kapitlet ur nästa bok som ska recenseras. Det är en helt annan genre, erotisk deckare, och jag misstänkte att jag skulle bli generad. Ett par sidor in, sen satt jag i min ensamhet och rodnade. Oavsett min prydhet verkar även denna bok vara välskriven. Jag ser fram emot läsupplevelsen jag är övertygad om att den ger!

I eftermiddag blir det kanske inte så mycket läst, för precis som igår har jag annat för mig. L hade verkligen rätt igår kväll när han ringde och undrade om jag kunde komma och vara lite tekniskt behjälplig idag. Den soliga och heta dan vi hade igår gjorde att jag undrade om de inte skulle vara ute i stugan. Men nej då, det skulle ju bli dåligt väder idag. Och det är det! Molnen är gråa, det är fuktigt regnar och jag misstänker starkt att vi får åska. Att få var efterfrågad och känna sig behövd en stund är nog extra viktigt när man befinner sig i min situation. Dessutom hjälper jag så gärna L och Annas snälla mamma, för de är alltid så hjälpsamma i sin tur. Det är liksom ytterst sällan man får göra/ge nåt tillbaka. Så eftermiddagens IT-konsulteri gör jag med glädje – och förhoppningsvis kompetens…

Titta så gott!

På hemvägen hoppar jag nog in på ICA Heidan och köper nåt till middag. ICA-kortet är påfyllt med tusen matkassekronor och jag är hungrig redan nu. Jag försöker ju sen i söndags undvika vissa godsaker och hålla nere konsumtionen av mat – åtminstone portionerna. Det är svårt, men går faktiskt lättare än vad jag trodde. Förhoppningsvis ger det resultat också. Jag borde egentligen promenera till L och Annas snälla mamma idag, men det känns inte så lockande om det ska åska. Synd det, för då hade jag kanske kunnat promenera bort en chokladkaka ur kroppen. Hum… Inte för att jag äter såna numera, men om jag skulle vilja äta nån, menar jag. Eh… ja… Vi får se hur det går med tanke på karaktären, som uppenbarligen kan svikta ganska bra… Men det finns flera skäl – inte bara vikten – att se upp med sötsaker. I Malmö var det en bussig (?) som bjöd sina kompisar på kladdkaka med cannabis i. De mådde inte så bra efter det. Vilket påhitt!

Typiskt väder den här sommaren – sol OCH regn. Samtidigt.

Med ett halvt öga läser jag tidningar på webben samtidigt som jag skriver. Vad 17 är det som händer i Oslo i skrivande stund egentligen? En vakt är skjuten, det kan finnas en bomb och polisen jagar en misstänkt. Läskigt och väldigt nära trygga Sverige, där vi blott ägnar oss åt att riva ner reklam vi inte gillar, klaga på regnet och förundras över att somliga inte vill förstå vad en puff för en text är och att dialog bäst förs i rätt forum… (Det senaste är det jag som förundras över. Jag har inte rivit ner reklam eller klagat på regnet, jag bara önskar att man tänkte efter före vad gäller reklamens vara eller inte vara. Och vädret kan man inte göra nåt åt – om man bara envist fortsätter att blunda för växthuseffekten…)

Vidare läser jag om en bordtennisspelare, som själv kallar sig

queer,

och vars foton retuscherats av vissa tävlingsarrangörer för att se mer kvinnlig ut. Man tror inte att det är sant, men det är det troligen. Maj gadd… Då var det betydligt roligare att läsa om kvinnan i Skärholmen som för ett par år sen hittade en massa pengar i ett soprum. Kvinnan lämnade in pengarna till polisen, som försökte spåra ägaren utan framgång. Detta innebär att upphitterskan får behålla de 85 000 kronorna… Inte dåligt!

Dryga böter blev det för de tre damerna som klottrade.

I samma webbtidning hittar jag en nyhet som jag inte kan låta bli att skratta gott åt: tre äldre damer har dömts för ha klottrat slagord på ett byggplank vid Slussen. Damerna är i åldrarna 65 – 80 år. Nu får de betala 4 000 kronor var i böter samt ytterligare 3 900, som var det det kostade att måla om väggarna. Nä, de hade väl inte nåt tillstånd från nåt kommunalt resebolag i fickan, precis…

Och från det ena till det andra… Om stora tidningsdrakar sätter gränser för hur många nyheter en får läsa på deras webbplatser utan att betala prenumerationsavgifter förlorar de läsare till gratistidningarna på webben också och inte bara till pappersvarianterna. Så småningom lär även annonsintäkterna försvinna med oss läsare. (Det råder för övrigt fortfarande nyhetstorka, så det är därför vissa udda nyheter når fram. En del är riktigt ”bra”, andra inte.)

Nä, nu ska jag fixa frukost och sätta mig med lokalblaskan i pappersform. Idag är det sista dan jag har tillgång till den, för i kväll kommer min vän med familj hem.I kväll måste jag, by the way, ta tag i strykning och packning av resväska – snart ska Fästmön och jag ut och resa igen…

Vad händer hos DIG, dårå??? Skriv några rader och berätta, för nyfiken lär jag fortsätta vara!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hallå från hörnet/skamvrån?

Ett inlägg om känslan av att befinna sig i ett hörn. Eller vara ställd i skamvrån. 

---

 

Känner mig som den här katten. Den är emellertid finare än jag och har en roll som bokstöd. På Chilli kostar den 299 kronor. Jag har ingen roll alls och är gratis.

Det är måndag morgon. Medan

alla andra 

har gått till jobbet, tvättar jag min morgonrock som luktade stekos, av nån anledning. (Jag lagar inte mat i nattkläderna, men…) Detta att inte gå/åka nånstans varje dag för att göra rätt för sig är oerhört tärande. Jag får förnimmelsen av att stå i ett hörn och stånga pannan blodig. Eller att ha blivit ställd i skamvrån på obestämd tid. Här snackar vi inget tidsbestämt straff, inte. Ibland känns det som om jag får stå här för evigt.

Natten har varit tuff och lång och fylld av sömnuppehåll. Jag somnade runt midnatt bara för att vakna tre timmar senare. Sen dess har jag slumrat och vaknat, slumrat och vaknat tills jag klev ur sängen vid sjutiden och startade tvättmaskinen och perkolatorn. Det fanns inget särskilt skäl till den dåliga natten, det var bara oro av den vanliga och allmänna sorten.

Isoleringen blir allt mer omfattande, trots att jag kämpar mot den eftersom jag vet att den inte är bra för mig. Igår blev den enda utflykten bilresan Fästmöns jobb-ICA Solen-Himlen-Hem till New Village igen. Jag är så glad att jag än så länge kan ha bilen kvar – den är min räddningsplanka på många sätt! Och så har jag vänner!

Man kan visst rapportera mobilt. Genom copy and paste varje dag slipper jag sitta en timme när rapporten sen ska sändas in.

Min torsdagsvän, Elliots mormor, berättade att man visst kan rapportera mobilt – tvärt emot vad min handläggare har sagt mig. (Dum som jag var litade jag på handläggaren och testade aldrig.) Det är praktiskt, för jag gör det jag ska och sen lägger jag in i ett formulär för en kommande rapportering. Då slipper jag sitta nästan en timme och copy and paste nästa gång det är dags att skicka in rapport!

Härom kvällen fick jag ett sms från en annan vän som undrade om jag kunde tipsa om nåt sommarjobb för vännens omyndiga tonåring. Jag svarade att jag ju själv söker jobb – vad som helst – men gav ändå ett par förslag till tonåringen. Problemet är att det är lite sent. Sommarjobb ska ungdomarna helst ordna redan i februari, typ.

Nu drar det mot sommarlov här i Uppsala. Yngsta bonussonen har skolavslutning i morgon kväll och jag har frågat om jag får följa med. (Vem vet hur länge han vill ha mamma, pappa och Toffelmammisen med på skolavslutning?!) Han börjar bli så stor och i sommar blir Anna tonårsmamma igen för några år framöver.

Snart är det sommarlov…

Skolavslutningen i morgon kväll är min veckas enda inbokning. Jag måste se till att det blir fler så jag kan lämna hörnet lite tillfälligt, åtminstone!

Vad händer hos DIG den här veckan??? Skriv gärna några rader och berätta, så kanske jag själv får några idéer som kan minska min isolering!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgbilder

Ett helginlägg.

---

 

Jag fick en födelsedagspresent igår!

Nu har det varit så många helgdagar och aftnar att även en sån som jag blir lite veckovill. Men för mig är det måndag till och med fredag som gäller för jobbsökeriet. Sen verkar ju inte arbetsgivare alltid jobba likadant. Ibland kommer det svar på kvällar, ibland helger, men för det mesta autosvar eller total tystnad. Det sistnämnda är förstås värst. Man lär sig snart vilka företag och organisationer man ska undvika – och vilka man jättegärna skulle vilja jobba i.

Vi kom ut ganska sent till Förorten i fredags, men vi hämtade yngste bonussonen och hans packning på Morgonen och fick tillfälle att säga hej till yngsta bonusdottern med boyfriend. Det blev ett kort stopp på ICA Solen på väg till Himlen. Vi beundrade affärens nya salladsbar. På nåt sätt kändes affären mera luftig och det verkade som om man hade stuvat om lite bland diskar och hyllor – till det bättre!

Jag hade fått tag i billig varmrökt, hel lax på Tokerian. Det blev en jättegod fredagsmiddag tillsammans med ris och sås. En hel del ben var det i firren, förstås, men den var ju som sagt var hel, inte filéad.

Fästmön fick för sig att försöka få ordning på TV-boxen. Det var sladdar och grejs överallt och inte funkade det. Vi tittade på vanligt sätt – det funkar ett tag till. På lördagsförmiddagen var krafterna förnyade och Anna fick det hela att fungera. Det här är tyvärr ingen lyxpryl som hon har skaffat sig utan ett nödvändigt ont (?) eftersom hyresvärden installerat fiber. Billigaste alternativet blir en box med nån sorts standardutbud för ett par tior i månaden.

Mitt bidrag till det hela var mest att vara i vägen, så jag tog itu med att rengöra Annas bästefåtölj, den hon fyndade för en hundring strax innan vi blev sjuka. Jag rengjorde den först och fettade sedan in den och polerade upp den. Eventuella fläckar och annat får ses som… patina. Belöningen fick jag sen i form av zookex, varav en del med funktionshinder.

På eftermiddagen kom yngsta bonusdottern med boyfriend till Himlen. Anna och jag fick var sitt paket eftersom vi hade fyllt år. Och det var var sin tischa som var så på pricken passande. Annas är vit med svart spets upptill, min svart med texten

Fuck Google ask me

Tänk att Frida känner sin besserwissermammis så väl!

Anna rörde ihop en chicken tikka masala som vi åt med naan och ris. Till dessert fanns gammaldags vaniljglass med tre sorters bär och kaffe. Sen var vi nog alla ganska mätta…

Det var så roligt att få prata lite med Frida och höra om hennes ”nya” liv. Det verkar gå så bra för henne och hon verkar må bra på alla sätt och vis. Det värmer ett mammishjärta mycket!

På söndagsmorgonen hade jag svårt att sova, så när jag sen klev ur sängen fick jag goda bär till frukost av Anna. Och så gjorde jag en beställning från Bokus genom att utnyttja julklappen från Åsa i Eskilstuna. TACK – det blev fyra böcker (With child och Art of detection av Laurie R King samt De utstötta av Elly Griffiths och Kvinnan i svart av Susan Hill).

Vad har DU gjort i helgen, dårå??? Skriv gärna några rader och berätta!!!

Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en film.

---

 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.

Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning

Ett väldigt blandat inlägg.

---

 

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trött och frusen

Ett inlägg om måndagskvällen.

Fy te rackarns så slut jag var igår kväll! Jag fattar inte! När jag sent omsider (rätt så sent, i alla fall) kom hem, blev det några rostade mackor. Betalade en räkning innan jag telefonerade med Fästmön en stund.

Jag gick min sedvanliga runda bland mina Kickor & Pluttar, men inser att jag nog måste rensa i det gänget. Skälet är att jag har begränsat med tid och personer som ytterst sällan uppdaterar och inte heller svarar på kommentarer – eller kommenterar här hos mig, för den delen – de lär nog rensas bort. I kväll, kanske. Det tar för lång tid att surfa runt för ingenting, liksom. Nej då är det roligare med aktiva bloggare.

För egen del blev det bara två korta inlägg igår. Jag var för trött. Slängde ner mig i bäste fåtöljen i stället med Nyckeln. Det är en ganska tung bok, så man måste sitta bra. Slöglodde samtidigt lite på Guldbaggegalan. Det var ganska kul – understundom. Sen satte jag mig en stund vid datorn och såg hur mycket folk twittrade om den. Ibland är det rätt sjukt. Varför twittrar folk hela tiden under ett TV-program i stället för att titta? Den som råkar glo på Twitter känner att den inte behöver se på programmet, allt har ju redan rapporterats… Ifall man hade tänkt se programmet senare, vill säga. Det går inte att värja sig. Jag bloggar om TV-program ibland, men då ser man ju det av rubriken och kan välja om man vill läsa eller inte. För ibland vill man ju se programmet, inte läsa nåns åsikter om det – eller läsa nån spoiler. Folk har dessutom en tendens att berätta allt när de ska skriva om ett program, en film, en bok eller så. Trist.

Man ska inte avslöja för mycket av ett TV-program i sociala medier, tycker jag.

Frusen var jag igår, så trots ett spännande säsongspremiäravsnitt av Criminal Minds blev det sängen och duntäcket. Och det tog inte lång tid innan jag somnade… Det är lite så jag önskar mig Döden. Den ska bara komma och jag ska bara somna in. Inte ha ont eller ångest… Wishful thinking…

Idag blir det en arbetsdag som vanligt. På hemvägen måste jag handla. Inget spännande alls.

Hur blir din dag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »