Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rimlig’

Ett inlägg om en artikel om näthatare.


Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!


I morse läste jag 
en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Alldeles väldigt inspirerad av dagens webinar ska jag försöka sammanfatta mina tankar kring denna föreläsning om ledarskap på distans. Hur är det liksom möjligt att ett ledarskap långt borta kan kännas… närmare..?

Webinaret började emellertid mindre bra för Eva Fors, marknadsansvarig på Microsoft. För några av oss försökte följa webinaret via Microsofts webbläsare Explorer – och hade inget ljud… Jag bytte till konkurrentens webbläsare – då fungerade allt utmärkt. Och det var tur, för när sen Eva Fors startade sin föreläsning blev det synnerligen intressant.

Att arbeta på distans blir allt vanligare. Distansarbete kan ju innebära att man jobbar hemma, men också att man jobbar i en helt annan miljö, kanske på ett kafé. Det hela bygger förstås på förtroende. Att den som är chef ser på resultaten, snarare än att klockan ska visa nånstans mellan nio och 17. På stenåldern, när jag började jobba, hade alla en fysisk arbetsplats. Man var på jobbet och jobbade. Idag är det fortfarande så att en del yrken måste utföras på en särskild arbetsplats – alla kan inte jobba på distans – men distansarbete blir allt vanligare. Det ställer andra krav än tidigare –  på både ledare och medarbetare.

Utsikt från mötesrum

En viss distans… (Utsikt från ett mötesrum på våning fyra där jag jobbar.)


Eva Fors sätt att leda en grupp
på distans känns väldigt nutid! Inledningsvis är det one-to-one med alla medarbetare och däremellan gruppmöten. Det är nämligen viktigt att träffas IRL också, menade Eva Fors och jag är den första att sekundera det! Faktum är att jag själv mer och mer i jobbet lyfter fram IRL-mötet, trots att vi har så avancerad teknik och att de flesta av oss mejlar hur mycket som helst under en arbetsdag… Men vissa saker kan man inte ta via e-post. Negativa budskap lämpar sig till exempel inte, anser Eva Fors. Samtidigt är det ju så att medarbetare ibland finns på stora avstånd, kanske till och med utomlands. Då är det inte alltid möjligt med IRL-möten.

I allt distansarbete gäller emellertid att ledningen har tydliga mål och att det är resultatet som är det viktigaste, inte vägen dit. Fysiska möten ger en bra start, men det viktiga därefter är regelbundenhet, flexibilitet, tillgänglighet och förtroende i kontakterna ledare – medarbetare. När det gäller tillgängligheten är det naturligtvis inte så att varken ledare eller medarbetare förväntas vara tillgängliga för jobb 24-7. Men det är väsentligt att tydliggöra tillgängligheten, det vill säga berätta när man är tillgänglig för telefonsamtal, chatt, mejldialog etc – och att vara det så mycket som är rimligt.

Och det som genomsyrar allt i såväl ledarskap som arbete på distans är… kommunikation. Det kan inte sägas nog många gånger!

Fasen, ju mer jag tänker på vad jag just har lyssnat till, desto mer sugen blir jag på att… jobba för Microsoft! Ja, för Eva Fors korta föreläsning utgick ju naturligtvis från hennes arbetssituation idag. Men ett tag till sitter jag här, klistrad vid min dator, knaprandes på min skrivbordslunch, funderandes över väldigt intressanta kommunikationsproblem som ska lösas på nära håll…

skrivbordslunch

Dagens skrivbordslunch.


Här kan du lyssna och kolla på webinaret i efterhand!
 
(Cirka en timma.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Läser om en ny TNS-SIFO-undersökning som visar att den så kallade Generation Y inte vill bli chefer i svenska företag. Skälet: det tar för lång tid att klättra!

Undersökningen är gjord av Wiminvest som menar att de svenska företagen måste börja lyssna på de unga talangerna. Annars drar de vidare. Det är strukturen i företagen som innebär problem, enligt Generation Y. Det tar för lång tid att klättra.

Generation Y vill i stället bli behandlad så här:

  • Företagen måste tala om sina talanger och göra dem synliga med talangscouter som också hjälper till att marknadsföra dem inom företaget.
  • Talangprogram ska lära Generation Y hur de kan finslipa och komunicera sin talang.
  • Större ansvar tidigt!
  • Snabbare och tätare belöningar för goda prestationer.
  • Föräldraskap ska ses som kompetensutveckling.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser detta! Det är ju varken måttliga – eller särskilt rimliga krav – Generation Y kommer med. Generation Y, som också kallas Den Naiva Generationen, ett mer passande namn.

Att drömma och att önska hur man vill ha det i arbetslivet är inte fel. Många drömmar blir sen till mål som faktiskt förverkligas. Men ändå känns det som att denna Generation Y vill bli företagsledare bums. Och så funkar det ju inte riktigt… Många är helt enkelt inte mogna i den rollen när de är 25 utan behöver skaffa sig erfarenhet och växa in i rollen. En del är säkert redo att leda ett företag tidigare, åtminstone ett företag man själv har startat.

Men om man är så naiv och tror att man ska få all den hjälp som önskas i punktlistan ovan, då anser nog jag att man inte riktigt är mogen att klättra i företaget. Varför ska ANDRA göra jobbet åt den som vill göra karriär, liksom?

Nej, väx upp och arbeta lite så visar det sig snart vem som passar att bli chef och vem som inte passar för den rollen. Tycker jag, dårå.

Undersökningen gjordes på 1 400 personer i åldern 25 – 35 år.

Read Full Post »