Posted in Böcker, Familj, Personligt, Trams, Vänner, tagged aptitlig, arbeta, arbetsinsats, arbetsplast, arbetsuppgift, arbetsvecka, ärenden, överleva, översättning, Barn 44, bästefåtölj, berätta, beröm, blad, blå, blogg, blomma, bröstdemonstration, broccoli, bullar, chef, Dalarna, dammsugare, dofta, eftermiddag, en flaska, en liten kulle, engångsföreteelse, engelska, ett berg, ett stort stöd, fönster, förväg, fika, filter, Findus, fira, firande, Flatenberg, fredag, fylla på, gödning, gilla, glömma, gnida, gofika, grå, ha det bra och trivs, hälsa, himmel, humor, ICA Supermarket SAMköp, inspektion, Instagram, italienskt rödvin, jättesjuk, jobba, Kanelbullens Dag, kardemummablomma, knoppar, konsultchef, korrekturläsa, kranvatten, krukväxter, kyckling, kyl, lä, läsa, läsa min blogg, leende, liggvägg, lunch, lustiga namn, lyhörd, lyssnar inte, mamma, mat, Mayfair, megarapport, mejeriprodukter, mobilkamera, mobiltelefoni, morgon, nåt gott, nyheter, nytt jobb, pasta, platser, praktiska frågor, pratigt, presentkort, röd novemberkaktus, rena kläder, respektfull, rester, restuarang, S:t Paulia, sällskap, Sexberget, skrivbord, slumra till, slut, smaka, snabeldrake, strykning, svartpeppar, svenska, Tandvärksgruvorna, tar inte in, telefoni, text- och språkgranska, trött, trevlig, trivas, tvättmaskin, två lediga dar, utomhus, väl mottagen, välkommen, vänlig, våga vara chef, webbsida on 02 oktober 2015|
8 Comments »
Ett som vanligt ganska pratigt inlägg.
Jag slumrade över boken igår kväll, men det var ljuvligt att få sätta upp fötterna!
Det är fredag och min första, hela arbetsvecka är slut. Igår på torsdagskvällen var jag så trött att jag höll på att somna när jag satte mig i bästefåtöljen för att läsa min bok på gång. Det har inte blivit så mycket läsning den här veckan, dels för att jag har haft en del annat att göra på kvällarna, dels har jag varit för trött. Men igår blev det en stund över. Och då slumrade jag nästan när mamma väckte mig per telefon. Det var inte bra nyheter alls igår från hennes håll, så möjligheten för mig att berätta om mitt nya jobb var noll, i princip. Jag försökte ett par gånger, men märkte att hon inte tog in, inte lyssnade. Därför berättar jag lite här på bloggen i stället.
Jag tror aldrig att jag har kommit till en ny arbetsplats och blivit så väl mottagen som här. Alla ”i huset” är vänliga, trevliga, respektfulla och hälsar med leenden. Att nån dessutom kom fram till mig igår och gav mig beröm för min allra första arbetsinsats lär jag aldrig glömma! Vidare kan jag också säga att jag har en chef på plats som både vågar vara chef och som är lyhörd – och detta skriver jag inte för att jag tror att chefen läser min blogg – det var nog en engångsföreteelse häromdan! Min närmaste kollega har varit ett stort stöd både i arbetet och att föra in mig på arbetsplatsen. H*n frågar till exempel alltid om jag ska med till fika, lunch etc och h*n har varit mycket behjälplig i såväl prakiska frågor som i frågor som rör rena arbetsuppgifter. Jag har känt – och känner mig SÅ välkommen!
Men jag tänker fortfarande inte berätta var jag jobbar, för det borde inte spela nån roll för dig som läser. Om du läser min blogg för att du bryr dig om mig och det jag gör räcker det med att du vet att jag har det bra och trivs. Och att jag text- och språkgranskar rapporter av olika slag samt kanske även ska jobba med översättning från svenska till engelska av webbsidor. Jag tar in och lär mig och, som sagt, megarapporten jag håller på med nu (det återstår nånstans mellan 200 och 300 sidor att korra) har fört mig till Dalarna, där det finns många platser med lustiga namn. Idag stötte jag till exempel på både Flatenberg och Tandvärksgruvorna, för att inte tala om Sexberget! Och vad en liggvägg är, vet du det???
Men det är inte bara jag som trivs på mitt nya jobb. De fina växterna, som jag köpte för presentkortet från Elliot, trivs alldeles utmärkt på mitt skrivbord ut mot fönstret. S:t Paulian är tät och full av knoppar och den röda novemberkaktusens blommor har börjat slå ut. Kardemummablomman doftar ljuvligt – fast inte kardemumma! – när man gnider dess blad.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Att växterna trivs kanske beror på att jag vattnar dem med en flaska som en gång har innehållit italienskt rödvin. Nu rymmer den enbart kranvatten, men eventuella vinrester fungerar möjligen som gödning…
En upphittad vinflaska får tjäna som vattenkanna till mina växter på jobbet.
Morgonen började grått. Framåt lunch var himlen alldeles blå och några satt faktiskt utomhus, i lä, och intog sin lunch. Jag snaskade på en pastarätt med kyckling och broccoli. Findus var kocken. Faktum är att maten smakade helt OK efter att jag pepprat den rejält. Genom att använda filtret Mayfair på Instagram såg maten även aptitlig ut genom mobilkameralinsen.
Findus pastarätt med kyckling och broccoli smakade helt OK med svartpeppar på till lunch. Och med filtret Mayfair från Instagram ser maten till och med aptitlig ut.
Min eftermiddag förflöt med, förutom megarapportgranskning också inspektion av chefen (!), samtal med en jättesjuk konsultchef och gofika. Vi firade Kanelbullens dag ett par dar i förväg. Det var uppdukat ett berg med bullar i restaurangen. När vi gick tillbaka upp för att jobba ett par timmar till hade berget minskat till en liten kulle.
Ett berg med bullar minskade snabbt.
På tal om kullar… På vägen hem passerade jag inte bröstdemonstrationen. Jag stannade emellertid vid ICA Heidan för att fylla på kylen hemma med mejeriprodukter, mat till i kväll /(lunchen var ju inte så mäktig) och nåt gott. Jag fixade strykningen igår kväll, men snabeldraken blir mitt sällskap den här kvällen. Och tvättmaskinen. En måste ju ha rena kläder när en jobbar.
Arbetsveckan är slut och jag har två lediga dar framför mig, två dar som jag hoppas få tillbringa med min kära. Vi måste göra några ärenden under morgondagen. Till kvällen hoppas jag att vi kan hitta på nåt firande av nåt slag. Ja, inte av Kanelbullens dag, dårå, utan att jag har arbetat min första hela vecka på ett år och tre månader. Och inte bara överlevt, jag gillar det!!!
*snabeldraken = dammsugaren
Livet är kort.
Read Full Post »
Min mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.
Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 