Gottsaker

Ett inlägg om den första dagen i mars 2016.

---

 

Min fotokalender visar en spektakulär marshimmel som jag fotade för ett par år sen.

I morse var det dags att vända blad i min fotokalender. Mars månad har en spektakulär orangegul himmel i min kalender. Jag tog bilden nån gång i mars, fast ett annat år, förstås. Mars 2016 började ju idag. Förutom att jag har glädjen att få jobba i mars noterar jag två andra evenemang. Ett av dem är att gå till tandläkaren. Det känns ju… sisådär. Nervöst eftersom det troligen blir dyrt. Men en kontroll med röntgen kan jag ju alltid göra. Sen får vi se.

Det är kyliga morgnar fortfarande, så jag lufsar iväg till garaget i min dunjacka. Clark Kent* skulle behöva en megasuperlyxtvätt, men väderappen i mobilen aviserar förutom kyla även snö framöver. Tvagningen får därför vänta ett tag till. När jag kom hem i kväll låg det en lapp från PutsarKungen. Han vill ha 550 kronor för att putsa fönstren till mitt hem och då påstår han att rutavdraget ger mig 50 procents rabatt. Frågan är om Kungen menar 50 procent av 550 kronor eller om rabatten är avdragen. Kommunikation är svårt och eftersom jag inte finns på Facebook kan jag inte gilla hans Facebooksida, vilket skulle ge mig ytterligare tio procents rabatt – och kanske mer information. Jag är hopplöst stenålders. Eller jag gillar ju Instagram och jag gillar att skriva-blogga. Twitter är jag så less på att jag överväger att gå ur. Det är nästan bara knäppisar där. Eller företag(are) som vill lura på en varor och tjänster. Orka…

Pizzaslicerna var tunna och goda. Jag kompletterade med majs och pfeferoni.

Min arbetsdag har jag bland annat ägnat åt en ny textgranskning. Jag har också skrivit på papper som innebär vissa arbetsmässiga förändringar från och med idag. Men spara på gratulationerna, för du vet antagligen inte hälften. Jag glädjer jag mig åt att få vara kvar en stund bland alla dessa fina kollegor. Så sent som i eftermiddags kom vänlige Manne Fågel och knackade på försynt. Manne Fågel, som har människor som målgrupp. Han skakade på huvudet och uttryckte att det finns vissa behov.

Även om skillnaden mellan igår och idag är liten, innebär den förändringar. Det gjorde att NK** och jag lyxade idag. Vi tog en promenad på lunchen och mitt i den stannade vi vid en pizzeria och åt pizzaslicer. Det kändes otroligt lyxigt. Särskilt nyttigt är det däremot inte, men det må så vara. Dagens lunch var ett undantag. I morgon är det back to Findus eller Dafgård igen.

Nu ska jag göra en summering av februari månads bokmål för att se om jag nådde upp till det. Ett inlägg om detta kommer senare!

I statens tjänst igen…

*Clark Kent = min smutsige lille bilman
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Isrosor, terminalbrillor och kärleksmums

Ett som vanligt rätt spretigt inlägg.

---

 

Det är inte bara is på gång- och vägbanor. Jag har is på mitt köksfönster också. Jag dokumenterar ALLT för att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen.

Inte trodde jag att jag skulle säga detta, men… TGIF*! Vi har haft några dar med skitkallt väder och det är inte varmt inomhus heller, vare sig på jobbet eller hemma. I morse var det -22 grader. Jag var lite beredd på det, men ändå. En kan inte säga att jag vänjer mig vid kylan. Glad är jag i vart fall att jag äger en varm dunjacka och att Clark Kent** alltid startar – ta i trä!

I köket var det så kallt i morse att jag hade fått isrosor på fönstret. Spisrosor har en ju hört talas om, men här var det is. Jag fotade eftersom jag dokumenterar ALLT för att sen ha bildbevis att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen. Det kan nämligen inte vara möjligt att jag har 21 grader i min lägenhet.

I morse var det -22 grader ute, men det ska visst bli lite varmare redan i helgen. Fast fan tro’t!..

Det är ganska halt ute och på sina håll ren is på såväl gångbanor som vägbanor. De flesta av oss tar det därför försiktigt. Men det finns som vanligt puckon överallt och den här veckan har majoriteten av dessa suttit bakom en ratt. Somliga kanske lever i villfarelsen att de har nio liv. De allra flesta av oss har ett enda. Många av oss är rädda om det.

Min arbetsvecka började segt och långsamt, men slutade desto fullare. Jag känner ändå att jag har uppnått mina egna mål för veckan. Och även om jag avskyr att lay outa och tycker att InDesign är skitsvårt lyckas jag ändå få till nånting. Det är jag trots allt lite nöjd med. Idag gjorde jag det sista på en beskrivning samt gick igenom ett par korrektur som kommit tillbaka från författare.

Vidare fick jag ett samtal från min chef på distans och passade då på att kolla möjligheten till terminalglasögon. Det är nämligen inte bara mina dumma leder (främst armbågar, handleder och ett knä) som har värkt i veckan. Huvudet har gjort sig påmint om att det finns. Och jag har insett att det inte funkar i längden med linser, som jag ser bra med på långt håll, och billiga läsglasögon vid jobbdatorn. Efter lunch fyllde jag sen i en beställning samt ringde och bokade tid. Nästa fredag efter jobbet ska jag till Synsam igen, denna gång för terminalbrillor. Arbetsgivaren står för synundersökningen, glasen samt 390 spänn till bågar. Gentilt, tycker jag.

Något varmare hade det blivit till kvällen, men likväl var det skitkallt när vi tuffade hemåt, jag och Clark. Jag stannade vid Tokerian för att köpa mjölk och smör och yoghurt och en påse parmesanostringar. Kvällens middag blir nog emellertid inte italienska ostringar utan ost och kex och vin, rester från söndagsmiddagen.

Under morgondagen hade jag först tänkt att ta en loppistur, men jag har ingen lust i kylan. Dessutom behöver jag både städa och tvätta. Därför blir det troligen hemkörningspizza till lördagskvällen. Det var verkligen länge sen jag åt pizza! Sen jag började jobba försöker jag att äta lite mindre onyttig mat (vinterns storhelger undantagna!). I veckorna äter jag inte godis, knappt ens på lördag-söndag heller. Och det enda fikabröd jag äter är det som serveras på gofikat på jobbet på fredagarna. Idag fick vi… Kärleksmums. Men du… När jag var barn sa vi minsann inte Kärleksmums utan chokladrutor med kokos, rätt och slätt. Vad kallade/kallar DU dessa kakor? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Kärleksmums eller bara chokladrutor med kokos på, rätt och slätt?

*TGIF = Thank God It’s Friday (tack, Agneta, för att du har utbildat en obildad!
**Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skryt eller bara fakta

Ett skrytigt inlägg eller bara ett som redovisar fakta.

---

 

Jag slutade på en åttondeplats bland de privata bloggarna i Uppsala på Bloggportalen.

En del är så känsliga för när andra människor berättar vad de har åstadkommit. De säger att en skryter. Noterar jag en gnutta avundsjuka, kanske? Jag brukar själv inte tala om hur bra jag är eller visa upp det. Nu ska jag göra ett undantag. Men undantaget handlar egentligen inte om hur bra jag är utan mest om hur bra andra är.

Vad jag förstår stängde Bloggportalen i fredags. Det har varit en samlingsplats för många svenska bloggar. För min del har den gett en signal om hur jag uppfattas i bloggvärlden. Jag slutade på en åttondeplats på listan över mest besökta privata bloggar i Uppsala. Innan Bloggportalen stängde var 1 502 bloggar registrerade i Uppsala. Hur många av dem som var privata och inte professionella vet jag inte. Men att sluta bland topp tio tyckte jag var roligt. Tack till alla besökare, för det är er förtjänst!

 

 

 

 

 

Jag recenserar böcker här ibland, som du kanske har noterat. Det var extra roligt att bli nämnd av Marielunds vänner för min recension av boken Marielund – en sommardröm från i somras. Fast att jag är en av Sveriges större bloggare är nog att ta i… Boken, däremot, är både underbart vacker och lärorik för en inflyttad Uppsalabo.

Marielunds vänner kallar mig ”En av Sveriges större bloggare”…

 

En annan bok jag har recenserat både här på bloggen och hos UppsalaNyheter är Vredens dag av Magnus Alkarp. Det är en bok i en helt annan genre än den om sommaridyllen Marielund. Likväl är det spännande läsning – det är ju en thriller med historiska inslag. Kul att min recension nämns under pressröster på förlaget Historiska Medias sidas om boken!

Jag är citerad hos Historiska Media för min recension i UppsalaNyheter.

Så. Färdigskrutet. Fast… böckerna tycker jag att du ska läsa. Det är verkligen författarna och fotograferna bakom dem som är berömvärda, inte recensenten Tofflan.

Som bonus fick jag igår en bok av min vän F. Men det är en bok som jag inte ska recensera, bara läsa och njuta av. För den handlar om Den Bästa Arbetsplatsen.

En bok om Den Bästa Arbetsplatsen fick jag i kväll av min vän Farid.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mindre syn, mer hår

Ett inlägg om det kroppsliga.

---

 

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

När män blir äldre förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Consumer Scan – ett Minisverige

Ett scannat inlägg.

---

 

Idag har jag blivit en modern husmoder!

Idag kom ett kuvert med informationsmaterial och en liten manual (som inte är gjord av nån kommunikatör). Det tog ett tag, men sen lyckades jag ladda ner appen jag behövde, scanna mitt inköp och registrera det via datorn. Jag har gått med i Consumer Scan, en konsumentpanel hos GfK, för att vara med och ge svar på frågor om vem som handlar, vad en handlar och när en handlar. Syftet är från företagets sida att analysera konsumentbeteenden och trender på den svenska marknaden. Totalt är vi 3 000 hushåll som rapporterar våra inköp av dagligvaror (även alkohol och tobak). Jag vill vara en modern husmoder, minsann!

Inte har jag nåt att dölja vad gäller mitt hushålls inköp. Däremot är det intressant för mig själv att se vad det är jag handlar och om det finns nåt jag kan dra ner på/borde sluta handla. Sen får mina inköp gärna användas för att kolla hur en handlar och vad det finns för trender, jag bryr mig inte. Det här ger mig nåt att göra och det tar inte särskilt lång tid när en väl kommit igång. Känner jag att det blir betungande på nåt sätt är det bara att jag avregistrerar mig.

Jag är del av ett Minisverige och berättar vad jag handlar.

Idag scannade jag och registrerade en vara för första gången. Det var inte svårare att scanna än det är i en affär, bara det att jag scannade med min mobil via en app. Jag skulle till apoteket för att kolla om mitt e-recept hade kommit in, det jag ringde om i onsdags. Det hade det inte. (Värst vilken lång tid det ska behöva ta i denna digitala tidsålder. Tyvärr behöver jag ha just den medicinen om jag inte vill kräkas hela tiden, så jag får väl göra ett nytt försök i morgon. Finns det inget recept då heller går jag i taket. Lindrigt uttryckt…) Men… eftersom jag ändå var på apoteket köpte jag fluor. Och det är en typisk vara som ska scannas och registreras i den här panelen! Det var kanon att prova på en enda vara. Hade det varit för krångligt skulle jag ha avregistrerat mig direkt.

Vad får jag för det här då? Tja, det är tur att jag inte handlar så ofta och så många saker, för jag får inte särskilt mycket. Jag får poäng som jag kan handla saker för i en premiebutik som är öppen fyra gånger om året, ett par veckor åt gången. Där kan jag byta poängen mot husgeråd, kökshanddukar, presentkort, tidningsprenumerationer, elektroniska varor, biobiljetter etc eller skänka poängen till forskning inom vissa sjukdomsgrupper eller miljö. Så nej. Jag gör det inte för några pengar och jag lär inte få ihop poäng som skulle kunna ge nåt av större värde – jag gör det för min egen skull samtidigt som jag bidrar till konsument- och trendspaning.

(Hade jag haft nån att värva, genom att till exempel uppmana läsare att lämna en kommentar här, skulle jag ha kunnat få extra poäng. Men nu ägnar jag mig ju inte åt detta ganska själsutmattande sätt att kommunicera längre. Det är bara vid bokinlägg som läsare kan kommentera numera.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex timmar och ett kryss

Ett inlägg om a-kassans detaljpetande, men ändå vänliga bemötande idag (kors i taket).

---

 

Idag fick jag ett meddelande från min a-kassa, Akassan Vision. De hade fått ett felaktigt – eller snarare inkomplett – intyg från min så kallade arbetsgivare. Ja, a-kassan och jag har ju lite olika syn på det där med mitt så kallade deltidsarbete. Jag anser nämligen att sex timmars arbete under åtta månader inte är nåt deltidsarbete. Men a-kassan tycker att det är ett deltidsarbete.

Jag försöker vara ärlig i alla lägen, allra helst i mina kontakter med a-kassan. Varannan vecka ska jag redovisa om jag har arbetat, varit arbetslös, varit sjuk, haft semester etc till a-kassan. Jag har noga angett en timmes arbete när jag har skrivit ett blogginlägg mot betalning – även om det bara har tagit mig 20 minuter att skriva. I övrigt har jag kryssat i arbetslös. Varannan vecka, som sagt, gör jag detta.

Ändå kräver a-kassan in arbetsgivarintyg där varje timmes arbete ska redovisas igen, denna gång av min arbetsgivare. HA! Det min så kallade arbetsgivare gör är skriver ut och skriver under blanketten och skickar den med snigelpost till min a-kassa. Jag får göra själva ifyllandet – annars blir det inte gjort, misstänker jag. Jag försökte så sent som idag förklara för min så kallade arbetsgivare att eftersom det nu är så att h*n anses vara min arbetsgivare så är det h*n som ska fylla i blanketten. Till svar fick jag tystnad. Så nu har jag gjort om – och förhoppningsvis gjort rätt – och mejlat till min s k arbetsgivare. Förutom att jag mobiltelefonerat med min s k arbetsgivare har jag också gjort det med min a-kassa. Det tog mig runt en och en halv timme att göra detta plus att jag fick magknip. Men nu är det fixat – från min sida.

Varför bakläxa? Jo, min så kallade arbetsgivare (alltså jag, eftersom jag gick in i den så kallade arbetsgivarens ställe) hade glömt ett kryss på blanketten när h*n skickade in den för ungefär en månad sen. Och om det blir fel hotas jag (inte min så kallade arbetsgivare…) med att inte ens få de futtiga 9 900 kronorna i månaden som a-kassan ”ger”. Det är den ersättning jag får om jag INTE skriver nåt blogginlägg mot betalning. Skriver jag ett blogginlägg mot betalning en dag dras det av ersättning – även om jag inte får ut några pengar från min så kallade arbetsgivare förrän jag har uppnått 600kronorsgränsen. Och det kan ju ta ett tag. (Majoriteten av de blogginlägg jag skriver är för övrigt inte mot betalning.)

Idag fick jag emellertid prata med en person vid Akassan Vision som inte var otrevlig. Det var flera år sen jag pratade med nån trevlig person där. Även min handläggare på Arbetsförmedlingen har drabbats av oförskämdheter i kontakterna å mina vägnar med min a-kassa. Jag skämdes! Är det för att bli oförskämt bemött som jag har betalat – och betalar även som arbetslös – såväl fackavgift som a-kasseavgift VARJE MÅNAD sen april 1986? Nej, verkligen inte!

Men idag var det alltså ett undantag och det glädjer mig. Det finns hopp även om a-kassan. Annars är det ju inte konstigt om både fack och a-kassa tappar medlemmar om man behandlar de medlemmar man har illa. Vill man få folk att vara med får man ha en bra attityd och inte förutsätta att alla som hör av sig vill luras. (Att försöka lura till sig den futtiga ersättning man får är ett skämt. Om jag har tur får jag 800 kronor kvar en månad efter att räkningarna är betalda.)

Jag fick idag möjlighet att säga vad jag tycker om de hot a-kassan ständigt och jämt kommer med i sina meddelanden till mig. Den kvinnan jag pratade med lovade att framföra mina synpunkter.

Det kan ju enkelt uttryckt handla om att ändra formuleringar så att de låter trevligare,

sa jag och berättade att jag är kommunikatör med språket som främsta verktyg.

Då förstår jag!

svarade kvinnan på a-kassan och så diskuterade vi vilka meningar som a-kassan bör titta på och kanske förändra. Det finns bättre sätt att till exempel skriva de här två meningarna på:

[…] Om du inte skickar in uppgifterna till oss fattar vi beslut på de uppgifter vi har. Det kan innebära att vi avslår din ansökan om ersättning. […]

Jag har liksom en gång ansökt om ersättning och fått min ansökan beviljad. När jag läser meningarna ovan får jag känslan av att jag ska stå med mössan i handen varje månad och på nytt ansöka om att få lite pengar från en försäkring som jag har betalat premie till i snart 30 år…

Vidare undrade jag varför ett felaktigt ifyllt arbetsgivarintyg, som min så kallade arbetsgivare har skrivit under, går tillbaka till mig och inte till arbetsgivaren som har undertecknat det. Förutsätter a-kassan att det alltid är så kallade arbetstagare som fyller i arbetsgivarblanketterna i stället för så kallade arbetsgivare? På den frågan fick jag inget annat svar mer än att så är gången.

Men tack för att jag blev lyssnad på idag, Akassan Vision! Nu önskar jag bara att ni kunde bry er om lite större ting än sex arbetade timmar på åtta månader och ett missat kryss. Jag vill inget hellre än att jobba, men ni har nu lyckats ta bort den glädje det faktiskt beredde mig att arbeta sex (6) timmar (egentligen 6 x 20 minuter) på åtta månader.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Är du en Homo Digitalis?

Ett testande inlägg.

---

 

En orkar inte med så mycket datoriserande när det är så här varmt. (Nåja, undantag finns ==> pekar på mig själv). Men ett litet test kanske en orkar fylla i..? Genom att svara på ett antal frågor kan du få veta hur digital du är.

>>> Till testet med språng!

Att jag är homo visste jag sen tidigare, men nu har jag, tack vare det här testet, också fått veta att jag är Homo Digitalis, det vill säga…

Du följer den digitala utvecklingen med stort intresse, filtrerar dina Instagramfoton och dina kollegor kallar dig IT-tjej/kille. Du bär på din laptop fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet, du använder din mobiltelefon för i princip allt och tipsar gärna om nya appar. Snart borde ditt digitala engagemang också göra skillnad i plånboken.

Tofflan = Homo Digitalis

Vem blev DU??? Skriv gärna några rader och berätta, men tänk på att det kan ta ett tag, typ en halv dag, innan du får resultatet via e-post från Berghs School of Communication!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att skriva för pengar, gratis eller bara för att

Ett inlägg om skrivande.

---

 

Det händer att jag skriver texter mot betalning.

Det händer att jag skriver texter mot betalning. Men du behöver inte oroa dig, det är inte tillräckligt mycket för mig att kunna leva på. Här på bloggen går jag via ett företag där jag har en sorts uppdragsanställning. Det innebär att jag får förfrågningar om eventuella texter jag vill skriva, jag får anmäla intresse och sen är det upp till beställaren att göra sitt urval. När jag tar såna uppdrag talar jag givetvis om det för min a-kassa. För 20 minuters arbetsinsats kan jag då få avdrag från a-kassan på såväl ersättning som en ersättningsdag. För a-kassan tycker inte att man ska jobba ens lite grann. Man ska inte jobba alls när man har a-kassa. Eller också ska man jobba mycket grann och få lön. Det senare är ju det jag vill göra.

Så det lönar sig knappast för mig att ta skrivuppdrag enligt ovan. Bruttolönen ser hyfsat bra ut, netto blir det runt en hundralapp för ett uppdrag. Nån lön betalas heller inte ut förrän man uppnått en viss summa. Hittills i år har jag fått en utbetalning, tror jag. På 400 kronor. Men pengar som pengar – allt är välkommet. Nästan.

Jag tar inte vilka skrivuppdrag som helst, nämligen. Det måste passa ihop med det jag skriver om för övrigt här på bloggen. Jag skulle inte åta mig skrivuppdrag som handlar om mode, smink, sport, till exempel. Det måste smälta in, vara nåt jag gillar eller som engagerar mig. Spelsajter skriver jag till exempel inte om. Jag gjorde ett undantag i höstas för jag blev lovad en ganska stor ersättning för det. I slutet fick jag 300 kronor och blev av med en vän. Så nä, vissa uppdrag lönar sig inte.

Jag säger nej.

Vidare säger jag för det mesta nej till företag som vill styra allt för hårt det jag skriver på uppdrag. Företag som kräver att få granska min text innan de betalar nånting. Jag jobbar inte så. Jag tar ett uppdrag efter de förutsättningar som ges – och som passar mig! – i förväg. Notera dock att hade jag drivit en professionell blogg skulle jag med all säkerhet ha tänkt annorlunda.

Jag får då och då förfrågningar om att skriva på uppdrag, få ersättning och sköta det här med skatteinbetalning på egen hand. Men dessa uppdrag är alldeles för styrda för att passa mig. Ska jag dessutom betala skatten själv anses jag som egen företagare och då kan jag inte samtidigt få a-kassa. Såna regler hade det relativt nystartade företaget, som köper texter av bloggare, ingen kläm alls på. Detta kan få till följd att en massa bloggare skattesmiter. Eller gör som jag: tackar nej. Jag skulle kunna namnge ett och annat sånt företag här, men… hur andra bloggare gör är upp till dem och inte till mig.

Böcker recenserar jag gärna, för det är inte plågsamt att läsa. Men det ger mig ingen inkomst, tyvärr.

Böcker recenserar jag gärna. Ibland får jag mig tillsänt nya böcker från förlag och författare. Jag får inte en spänn för det, men eftersom jag är road av läsning är det inte plågsamt att åta mig att recensera en bok. Ibland skriver jag om andra varor, tjänster, företag etc – men alltid hittills på uppdrag av mig själv.

Det händer att jag deltar i kampanjer vars budskap jag ställer mig bakom. Det gör jag alltid gratis, det förväntas man göra. Nu senast var det kampanjen om bokmoms på digitala böcker. Det är för övrigt sista dan att stödja den kampanjen idag, så gör gärna det! (Länk i högerspalten här via den stora runda knappen med texten ”JA! Till lika villkor för alla böcker!”)

Men ärligt talat… jag är rätt trött på att jobba gratis! Gratisjobb är sånt man kan ägna sig åt när man har en inkomst och det har inte jag. Häromdan blev jag ”erbjuden” att skriva om en ny sajt som visade samlade länkar för en viss typ av tjänst. För det skulle jag få… ingenting. Skälet som gavs till noll ersättning var att det ju är gratis för användarna att använda länkarna på sajten… Vidare skrev den lille (?) gossen som mejlade mig ord och uttryck som han inte riktigt begrep, tyckte jag.

Good luck!

säger jag bara. Gratis hjälp med marknadsföringen av en webbplats som jag gissar tar in annonsintäkter… För att citera lilla Kerstin i Barnen i Bullerbyn på Barnens dag:

Nä, nä!

Idiotiska regler begränsar alltså mina möjligheter att ta betalt för det jag skriver och gratisjobb är jag trött på. Finns det ingen som vill anställa en driven och produktiv skribent??? Jag är faktiskt rätt bra på att skriva texter för andra kanaler än min egen blogg och för olika målgrupper – jag har jobbat med det i hela mitt yrkesverksamma liv. Hallå???

Inget svar? Äh, då fortsätter jag att skriva här på bloggen – bara för att!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solmåndag

Ett soligt måndagsinlägg.

---

 

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det dags för Arne Dahl igen på SvT 1. Ja inte pseudonymen själv utan första delen av två av en kriminalserie som bygger på Arne Dahls böcker om A-gruppen, Arne Dahl: En midsommarnattsdröm.

Arne Dahls A-grupp i SvT:s tappning.

Det första fallet (det blir flera i vår) handlar om polska kvinnor som hittas mördade. Kvinnorna har gömt sig i Sverige på grund av att de är nyckelvittnen i en rättegång mot polsk maffia. Men två av totalt fem kvinnor saknas fortfarande och kan vara vid liv. A-gruppen får i uppdrag att hitta såväl mördare som de försvunna kvinnorna.

Det börjar spännande och bra. Jag gillar till och med vinjetten. Fast ganska snart faller det rätt platt – på skådespelarinsatserna. De flesta är stela. Porträtten känns… oinspirerade och jag vet inte vad. Vera Vitali utgör tack och lov ett undantag. Det kunde ha blivit så bra. Jag vill inte bara se hemska mord och överfall, jag vill se lite karaktärer. Efter 20 minuter tycker jag bara att alla pratar östgötska.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »