Katter är sötare än jag

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?

Annars har det varit tyst här. De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Så här tomma glada var Anna och jag igår.

Det är Kulturnatt här i Uppsala idag. Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regeringskris ett faktum

Ett politiskt inlägg.

---

 

Budgetdebatt pågår, liksom regeringskris.

Nej det här är ingen politisk blogg, men det går ju inte att blunda för det som händer i Stockholm just nu. Inte heller kan jag låta det vara okommenterat från min sida. Sverige har hamnat i ett läge som jag länge har fruktat. Ett läge där ett visst parti, som fick irriterande många röster i höstens val, har fått en roll som det utnyttjar maximalt.

I skrivande stund är dagens budgetdebatt nyligen inledd. Den debatt som kan sluta med att statsminister Löfven avgår. Eller att det blir nyval. Det irriterande partiet har gått in för att sänka alla regeringar som inte tänker minska invandringen, menar politiska kommentatorn Ewa Stenberg på Dagens Nyheter. Jag är benägen att hålla med. Det ser liksom inte bättre ut. Och då kan vi hålla på och tramsa så här till dödagar. Det går inte an, tycker jag! Vårt land måste ha en regering. Men vi måste ha en regering som kan sköta sitt jobb.

Jag tänker inte berätta vilken sida jag tycker ska utgöra regering. Men vi kan faktiskt inte i längden ha en enfrågeparti (så gott som) som hela tiden sätter käppar i hjulen. Allianspartierna är stenhårda och vill driva läget mot nyval. Kristdemokraternas Göran Hägglund har deklarerat att det inte är deras uppgift att rädda statsministern.

Samtidigt kan man se det irriterande partiets krav som ett sätt att tvinga fram blocköverskridande samarbeten i framtiden. Men det kan nog ta sin lilla tid. Tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) önskar ett samarbete mellan blocken. För de är överens om att det irriterande partiet inte ska få nån makt.

Jag kan förstå att det finns ett missnöje i det här landet med vissa frågor. Då ska vi diskutera dem, tycker jag. Men den som röstat på ett litet parti bara för att uttrycka sitt missnöje i en viss fråga är den som har varit med och drivit fram den här regeringskrisen. Det tycker jag var oerhört dumt gjort. Det här läget är nämligen allt annat än bra.

För vad är det som händer eller riskerar att hända? 

• Statsministern kan avgå.
• Alliansen skulle kunna regera med det irriterande partiet. Fast det irriterande partiet har ju sagt att man ska fälla en alliansregering också.
• Det kan bli nyval.
• Kronan föll direkt efter att det irriterande partiet gick emot regeringens budgetförslag.
• Sämre tillväxt och högre arbetslöshet kan bli följden om det råder politisk osäkerhet för länge.
• Börsen, Riksbankens ränta och boräntorna väntas inte påverkas nämnvärt. Än.

Ja, jag hoppas att alla som har röstat på det irriterande partiet är nöjda nu när Sverige har hamnat i en regeringskris. (<== ironi) För jag ser det faktiskt som att det är ert ”fel”. Det här är allt annat än bra! Det här är kaos. Nyval är det enda tänkbara nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjälp mej, Katja

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag fortsätter med ungdomslitteraturen! När jag var ung fick jag Maria Langs båda ungdomsdeckare Akta dej, Katja och Hjälp mej, Katja. Den senare av de två omkom in en översvämning i mina föräldrars källare. Därför blev jag överlycklig när jag hittade den på Emmaus i Gryttby i somras. Jag slog till och köpte den för 30 kronor. Och nu har jag precis lagt ihop pärmarna.

Den här gången har Katjas sommarlov hos farmor och farfar i Skoga blivit förlängt på grund av sjukdom. Men när hon piggnar till ger hon sig ut med femårige Jan på diverse äventyr i skogar och gruvhål. De kommer ett par kattjuvar på spåren. Eftersom de båda två är djurvänner vill de försöka befria de fyrbenta fångarna. Dessvärre blir de då själva fångar tillsammans med katterna. Inte förbättras läget heller när en av dem är allergisk mot just katter…

De spännande ungdomsäventyren i Skoga fortsatte med den här boken. Sen vet jag att jag hade ytterligare ett par minipocketböcker om Katja och Jan. Tyvärr är dessa försvunna. För det här är fortfarande spännande, välskrivet och bra! Djurplågeri är ett ämne som alltid är angeläget. Språkmässigt känns den här boken något fräschare än den förra, trots att den kom ut 1972, bara året efter den första. Men båda håller måttet bra – och ändå saknas mobiler och datorer i handlingen. Eller kanske just därför..?

Själv klart får den här boken, av min favoritförfattare, högsta Toffelbetyg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En titt runt omkring

Ett tittande inlägg.

---

 

Tro det eller ej, men jag läser lite nyheter ibland. Det som har dominerat svensk media den senaste veckan är förstås den stora skogsbranden som härjar. Det har gjort mig mycket nervös och rädd, för eld är ett förtärande element.

Men det har självklart hänt andra saker i vårt land också. Har du lust, så häng med på en liten titt runt omkring! Som vanligt är det frivilligt.

 

Den här hade nog inte funkat längs kanalen.

På tur med elscooter längs kanalen. Birgitta är hjulburen. Hon har nämligen MS och för att ta sig fram här i livet använder hon bland annat en elscooter. Nu i sommar har hon gjort en riktigt spännande resa med den – hon har farit längs delar av Göta Kanal. Byhålebladet gjorde en artikel om Birgitta och den tycker jag att du ska läsa. Tänk vilket mod att ge sig ut på äventyr med ett fordon som laddar ur efter fyra mil…

Motala kan få ny hamnpir. När vi nu ändå är neråt mina hemtrakter läser jag med intresse om en eventuell ny hamnpir som kan byggas i Metropolen Byhålan. Den skulle ge plats för ytterligare 30 båtar och ligga precis utanför Motormuseet. Häftigt!

 

Beroendeframkallande?

Läkare varnar: Du kan bli solnarkoman. Ja, summan av ens laster är visst konstant. Men narkoman? Av solen? Det handlar om att man kan bli beroende av UV-ljus, helt enkelt. Ett slags kemiskt beroende som kan ge abstinens. Nu kanske en och annan blir rädd. Själv blir jag lite rädd för doktorn…

Kaos på akuten – men på närakuten ekar det tomt. Ja se sjuk ska man inte bli under sommaren, för då går sjukvården ännu mer på knäna än i vanliga fall, har jag hört. Artikeln ovan handlar om läget i Stockholm, men jag tror inte att det är så väldigt stor skillnad mot här. Alla vill ha den bästa vården och rusar till Sjukstugan i Backen när det ”är nåt”. Närakuten kan göra mycket! Vi har dessutom en ortopedakut, om jag inte minns fel…

 

Arbetsförmedlingens rapport skulle jag vilja läsa.

Läget på länets arbetsmarknad ljust. Det säger i alla fall nya siffror från Arbetsförmedlingen. Det anmäldes över 1 320 nya lediga tjänster under juli månad. Här har vi dessutom lägst arbetslöshet i landet, bara 3,4 procent. Den rapporten skulle jag vilja läsa i sin helhet.

Världens äldsta ål är död. Tyvärr, tyvärr blev ålen i Brantevik inte äldre än 155 år. Ålen levde i en brunn. I veckan skulle den visas upp av brunnens ägare, men då var den alltså död. Den ska ha slängts i brunnen 1859 av Samuel Nilsson. Ålen ska nu obduceras på Sötvattenslaboratoriet i Stockholm.

Maskerad naken man jagade kvinna. Men vänta nu… Om han var maskerad, var han väl inte naken..? En liten reflektion…

Jättenäckrosen i Botaniska blommar nu. Victoria blommar! Det vill säga jättenäckrosen i tropiska växthuset i vår Botaniska trädgård här i Uppsala. Den slår ut i skymningen och slår ihop sig i gryningen. Varje blomma blommar bara två gånger. Så skynda, skynda om du vill se den! Tropiska växthuset har extra öppet i kväll fram till klockan 22!

Den blommar nu!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kritiker – tillgång i organisationen?

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.

Kritik som handlar om jobbet förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ögonblick

Ett ögonblick, en stund, en del av mitt liv. En kaffe på ballen*, med bok och solbrillor nära tillhands. Kanelsnäckor och ballerinakex som smakar gammalt.

Ett ögonblick på ballen.

Jag skrapar trisslotten och hamnar i det här läget…

Vilket läge…

Men det visar sig att lokalblaskan inte är generös med den första trisslotten, i alla fall. För beloppet i den oskrapade rutan stämmer illa överens med övriga att det blir precis så som det redan står – tre nollor…

Tre nollor blev det.

Dags för toabesök igen. Jag blir så trött…

*ballen = balkongen

Read Full Post »