Ett inlägg om en artikel om näthatare.
Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!
I morse läste jag en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.
Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.
Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.
Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:
[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.
Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]
Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:
[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.
Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]
Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:
[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]
Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…
Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.
Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!
Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Hallå där!
Jag läste artikeln i morse (flera gånger för säkerhets skull) och jag håller inte med Jonas. Att näthatare skulle representeras av arbetarklassen och ”vänsterfolk” som är obildade och enbart kan använda svordomar och könsord när de vill uttrycka sig.
Hans uppfattning om journalister klingar också illa i mina öron. Och sist men inte minst så antar jag att Thente är avlönad av DN och alltså också tillhör den arbetande klassen….
Skönt att vi alla inte tycker lika. Jag har följt Din blogg och hoppas att Din rygg snart fixar till sig, ”man blir sjuk av att ha ont”…
Må så gott Du kan!
Kram!
Hej Ulla!
Och jag håller med om VISSA saker. Av egen erfarenhet vet jag att många näthatare inte kan stava, men det kan ju också vara nånting man gör bara för att luras. Medvetet, alltså. Behöver inte betyda att man har låg utbildning. Min uppfattning om journalister är nog mer lik din än Jonas T:s. Jag såg ett lysande exempel i en av kvällsblaskorna i helgen där man påstår att man låter de svaga komma till tals. I själva verket vill man sälja – både tidning och sin byline.
Ryggen jävlas rejält idag. Börjar fundera på om det är nåt annat än ryggskott, faktiskt, med tanke på var smärtan sitter.
Kram!
Tidningar och massmedia har backat ut från rollen som verkliga arenor för debatt, ett par årtionden efter att de större politiska partierna färdades samma väg. Det mesta som presenterar sig som debattinlägg (i vid mening) i media idag är snarare reklamtexter, halvdant ståuppande och pepp än argumenterande, genomtänkta debattexter. Och media idag är, som alla kan se, långt mer behärskade av journalisternas och proffstyckarnas problemställningar och preferenser än av frågor som kommer ur vardagens verklighet, från forskning eller från t ex politiska eller mänskliga problem.
För bara tjugo-trettio år sedan lyckades media ofta få upp de tunga elefanterna på scenen – tunga både politiskt, maktmässigt och intellektuellt – när det blev debatt, man hade också utrymme och tid för att gräva igenom frågor och vädra dem offentligt. Den sortens långa, drivande debatter (de tilldrog sig ofta på kultursidorna eller i radio) är helt försvunna idag; numera handlar det mera om journalistisk positionering och det leder givetvis till en rejäl (och ofta medveten!) beskärning av vad som får och kan diskuteras. Thente har alldeles rätt i att debatten idag är inavlat fokuserad på storstädernas medelklass, och att t ex genus och sexualitet ofta används för att mota ut diskussioner som skulle kuna anknyta till klass, ekonomi, arbetsliv. Det mesta beskrivs med en axelryckning som livsstilsval, även att folk skuldsätter sig på miljonbelopp för en tvåa eller tvångskonsumerar dokusåpor, och det på ett sätt som bekräftar stockhomsmedelklassens livsstil, från Täby till Kungsholmen. Också de som påstår sig protestera mot aspekter av detta, t ex Liza Marklund, Alex Schulman, Mona Masri och Maria Sveland, är oftast djupt insyltade i medelklassens koketteri med den egna fredagsmysiga och polerade livsstilen. Under de här skribenternas flottiga och egopimpade tyckande finns också ofta en lika djup brutalitet som hos dem som sitter och skriver anonyma mejl. Det är bara det att som journalist eller kjrönikör är du i regel skyddad från att behöva ta en debatt i sak eller förklara vad du menade.
Jo nog har såväl medias som debattörernas roller förändrats. Positionering var det ord jag sökte! Men alla kan förstås inte dras över en kam, även om jag också tror att vissa proffstyckare inte lever riktigt så som de predikar.
Tack för en lång och intressant kommentar!
Många svenska journalister idag vurmar ju för PR- och reklambranschen, det är liksom ingen tillfällighet att Mad Men blev en sådan dunderhit just bland journalister. Visst, det var en bra tv-serie men en stor del av attraktionen låg nog i den förälskat beskrivna miljön i 60.talets reklambransch, och i New York. Nostalgi för en tid och en värld som man själv inte har upplevt. Idag är det ju PR- och reklamvärlden som har pengarna, och har mycket av den småruffigt glamourösa livsstil som journalistyrket tidigare var ihopgjutet med. Hotell, glassiga konferenser, mingel, tajta deadlines, snygga brudar och drinkar på en bar i Berlin eller Tokyo. Mycket riktigt har media tagit över PR-branschens sätt att berätta och sälja in en story eller en åsikt.
Jag har nog blivit rätt desillusionerad när det gäller svenska journalister och tyckares förmåga att hålla på principer, deras hedersbegrepp och ärlighet numera. Många kör helt enkelt på att, typ, om ni använder sexistiska tillmälen eller ens antyder könsligt kodade jämförelser om mig eller någon av mina kompisar så är det matchstraff på det, men jag själv har givetvis oinskränkt rätt att förolämpa dem jag vill och att köra med sexism, ”döda vita män” etc etc, med eller utan ett utpekande namn.. Halva tricket är förstås att välja de rätta måltavlorna, och idag betyder det ofta att det är okej att sparka hårt neråt mot icke-stockholmare och folk under medelklassens mittnivå men däremot inte mot någon person (enskild person, inte grupp) som är t ex lesbisk, invandrare, inläst på genusteori och anställd som krönikör i en större tidning och som sagt tveksamma saker. Det är bara det senare valet som ses som övergrepp.
Tack! Nu tror jag att jag har uppfattat vad du tycker.
Efter att ha läst Svelands replik: Man kunde önskat att Maria Sveland skulle orkat väga in att om hon (och andra som skriver om könshat och könsmaktsordning) oavbrutet tar sig rätten att bunta ihop alla män med å ena sidan VD:ar och professorer med en halv miljon i årslön, å andra sidan med ”manliga näthatare”, så är det inget märkligt i att någon sedan vänder på kuttingen. Vad Thente gör när han tar Sveland som exempel på en slags journalist- & tyckarlobby är ju helt enkelt att han ger denna lobby kött och ben med hjälp av Svelands agerande i en bestämd situation. Det är ett grepp som i princip alla som vill höras i debatten använder då och då, och Sveland, Katrine Kielos, Mona Masri m fl har aldrig visat någon benägenhet att skilja på olika grupper av män , olika bevekelsegrunder, olika ekononi, olika tillgång till media etc.
Och ingen kan idag bestrida att Maria Sveland är en forgrundsfigur i diskussioner om genus och våld här i Sverige – i den meningen att hon syns och hörs mycket, Hon har inflytande: ingen kan undgå att förhålla sig til hennes uttalanden.
Men det är nog att begära alldeles för mycket både av Sveland och av svensk media idag att de skulle klara av att ta till sig den gamla maximen att som man ropar i skogen får man svar. Jag ger uppriktigt sagt faderullan i Svelands anspråk på att dagligen vara hotad till livet för att hon fått en del aggressivt formulerade mejl och foruminlägg mot sig, och hennes”fältstudier” i hatets fysiologi ute på nätet är också mycket tveksamma. Det handlar mest om ett försök att svepa in sig i de misshandlades, våldtagnas och mördades stora mantel för att vinna oemotsäglig auktoritet,
Ok. Jag läser en del annat.
Nu får du snart skaffa dig en egen blogg. Du gillar uppenbarligen att skriva. 😛