Bara snäll..?

Ett ego-inlägg.

---

 

Två paket till!

Nä, bara snäll är jag själv verkligen inte. Men väldigt glad över att vänner och bonusdotter hör av sig och grattar. Och när Fästmön blivit hemförd till New Village presenterade hon två (2) paket till! (Hon måtte ha ruinerat sig…) Ett avlångt, lite mjukt och ett platt, avlångt och… lite böjligt… Ingetdera av paketen skramlade eller rasslade…

Fina presenter!!!

Så jag tog mod till mig och öppnade.  I det mjuka låg ett par sexiga trosor två jättefina BANDERAS, en blå (min älsklingsfärg) och en röd (för att piffa upp min brist på färg i klädseln). Och…
TA-DAM:

Biljetter till underbara Sarah Dawn Finer den 17 maj på Uppsala Stadsteater!!!! Ja eh… Cabaret, alltså…

Tusen, tusen tack, älsklingen! Nu har vi nåt att se fram emot. Och den 17 maj ska jag ge mig tusan på att kunna sitta två timmar och 40 minuter.

Och i kväll ska jag sitta på restaurang. Ryggen känns av, magen känns av, men det är långt ifrån som det var igår. Jag lever. Jag fyller år. Jag är… glad. Och tacksam! (Glömde jag kåt..?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om man bara måste vara elak…

Ett ledset inlägg.

---

 

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite mer levande än igår

Ett bara halv-urpet inlägg.

---

 

Låg och huttrade under detta, som sagt.

Nej igår var det ingen bra dag. Jag misstänker att min mage inte kommer överens med tabletterna mot ryggen som jag har fått. Det blev kramper och feber och inte alls nåt besök på Johans nya jobb eller lunch med honom. Det blev sängen. Gästsängen. Där låg jag fram till 19 på kvällen. Ringde min gamle kompis M som fyllde år igår, men orkade bara prata ett par minuter. Flyttade ut nån timme eller två till fåtöljen i vardagsrummet. Sen blev det sängen och god natt.

Idag värker den här gamla kroppen inte bara i ryggen utan på nya ställen. Så blir det när man ligger för mycket. Jag har ätit en skål fil med lite müsli och druckit en mugg kaffe. Det gick bra. Först. I skrivande stund beter sig magen som om jag har druckit gift. Men jag måste försöka få lite krafter så att jag orkar fira ordentligt idag. Dagens första delmål är att försöka klara av att duscha.

Presenthög från Anna.

I morse fick jag en födelsedagspuss vid sex-tiden av Fästmön. Hon tyckte inte att det kändes kul att gå ifrån mig för att jobba. Men den söta vännen hade lämnat en presenthög till mig på köksbordet, trots att jag ju redan fått en fin present igår! Överst på högen tronade en Walnut Whip, mitt brittiska favoritgodis. Det var i stället för en tårtbit, enligt Anna. He he, hon vet vad jag gillar.

Två kort, det ena från Tant Raffa, det andra från Tant Mamma.

Med posten i veckan kom två födelsedagskort. Ett från den snälla Tant Raffa med man och ett från min mamma. Mammas kort innehöll två trisslotter dessutom, så nu känner jag mig rik som ett troll (jag fick en födelsedagspeng av mamma i veckan också och dessutom fick jag en full lön från jobbet igår trots att jag bara har jobbat en vecka den här månaden) – och för en stund kan jag leva i fantasin att jag kanske är miljonär.

Det har kommit sms-grattis och grattis-kommentarer här på bloggen. Och vännen FEM och hennes A har messat att det är ett paket på väg. Tack alla!!! Och Annas snälla mamma ringde nyss och grattade och berättade att även hon har ett paket till mig. Jag känner mig så ihågkommen!!!

Morgonens inlägg om mormor skrev jag för flera dar sen och tidsinställde publiceringen för. Som det känns nu så fyller jag inte 52 utan 102. Det här inlägget har tagit över två timmar att skriva. I vanliga fall tar det tjugo minuter, en halvtimme. Men jag är lite mer levande idag än igår, trots allt.

Och ja just det… Undrade du vad det var i paketen? Böcker så klart, det bästa jag kan få! Denna gång två roliga böcker.

Inuti Annas paket.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mormor och jag

Ett inlägg om ett foto.

---

 

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »