Ett spänt inlägg.
Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.
Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.
Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.
Clark Kent, my knight in shining armor.
Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns på raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.
Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!
Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!
Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.
*Clark Kent = min lille bilman
**Lilla My = före detta kollega och referent
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 