Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman