Delegare necesse est

Oj vad det går undan! Jag är på jobbet – har rast nu – och ska försöka orka jobba till lunch. Mår inte särskilt bra, men räknar med att palla det. Det är ju så att jag måste fixa en hel del saker nu inför nästa vecka och då går det inte att jobba hemifrån. För den som inte kan läsa mina låsta inlägg kan jag meddela att jag ska läggas in på sjukhus för en operation nästa vecka. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset och jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven – men det blir länge. Och det handlar inte om nån jävla ond häl, utan om värre saker. Mer varken får eller behöver du veta om detta!

Det här är doktor Britt-Maries väska. Tyvärr räcker den inte till för mina krämpor utan jag måste till sjukhus.

Men idag har jag börjat avsluta så många saker jag kan och delegera resten tills vidare. Det går undan och folk är väldigt förstående, så jag undrar om jag håller på att göra mig själv arbetslös. Hoppas inte det! Alla är snälla och vänliga och önskar mig lycka till. Det värmer, för jag är orolig och nervös och åkomman gör sig starkt påmind just idag.

Det tog en timme att komma till jobbet idag, trots att vägarna var bra plogade. Men det var spårigt och på sina ställen lite moddigt. Värst var spåren efter tunga plogfordon. Dessa gjorde att jag och Clark Kent* hoppade som idioter bitvis. Såg säkert inte klokt ut. Dessutom känns det som om det mesta på både honom och mig skakade loss.

Min älskade Fästmö kommer till mig i kväll. Just nu längtar jag extra mycket. Känner mig väldigt sårbar och rädd och oro och gårdagskvällen var ångestladdad inför vad som komma skall. Men det är skönt att känna och veta att Anna finns nära mig och att hennes kärlek omsluter mig. Då lugnar jag ner mig.

Tyvärr fick jag avboka en lunchdejt idag, men vi ska hålla kontakten ändå framöver. Tänk vad jag har saknat jobbarkompisar som är på det viset! Jobbarkompisar som bryr sig, jobbarkompisar som är snälla och som inte fegt skulle hålla käften när chefen (ingen av mina nuvarande chefer skulle agera så oprofessionellt) fryser ut en och behandlar en som skit. Den här arbetsplatsen är fantastisk på många sätt och vis, ska du veta! Och nu måste jag göra skäl för min lön!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

Ytterligare en nyans brunt

Första dan i februari, redan. Det nya året har svischat förbi. Och åter är det en brun dag, en lite ljusare nyans, men ändå. Brun. Brun som dagarna i februari är. Smutsbruna, för det mesta. Snön blir brun, gatorna bruna.

Varje dag när jag vaknar sätter jag ett kryss vid gårdagen. Nej, jag gör det inte på min fina fotokalender (ja, jag skryter lite för jag tycker att den är fin!) utan på kassakortet från a-kassan. Varje dag ett kryss i kolumnen Arbetslös. Undantag blir när jag skriver, ärlig som jag är, en timma jobb (skrivjobb). Det händer en till två gånger i månaden. Det är allt. Såna är mina dagar. Kryssade. Och rätt februaribruna.

Kryssade dagar.

                                                                                                                                                      Dagen började som alla dagar tycks börja i det här huset. Väckning klockan sju av gallskrik, ett ljud som sen glider över i vaktmästarens joyride utanför med sin plog.  Jag fattar inte – är ungen tidsinställd och varför plogar vaktmästaren när det inte har kommit nån snö? Halv åtta blir det tyst, med undantag för smällande i ytterdörrar av och till den kommande timmen.

Jag låter också. Jag har varit på toa och spolat och tvättat händerna. Min kaffeperkolator har bubblat upp sex koppar kaffe. Snart ska jag gå in i badrumet och tvätta ansiktet och stoppa i linser. Sen ska jag skura badrummet och duschrummet/toan. Så visst, jag låter jag också.

I eftermiddag åker jag iväg och ordnar blommor. Det blir också en tur till nåt av Stormarknadens apotek, troligen det lilla där det aldrig är några köer, för mina magsårskapslar är slut. Jag hade hoppats kunna trappa ner intaget för att sen helt sluta, men det är det verkligen inte läge för. Jag gissar att jag måste in på Kvantum också. Fil och mjölk börjar ta slut, brödet ÄR slut, till och med knäckebrödet.

Saknar närheten av Den Mest Älskade. Det går inte att komma ifrån. Igår hade vi behövt få kraft från varandra. Men till helgen är vi tillsammans igen.

Morgondagens kläder är utprovade, hela, rena och strukna, men jag är lite osäker på överdelen än. Men det är ett värdsligt problem, eller snarare ett i-landsproblem, skulle väl somliga klassa det som, så…

Igår hade den här bloggen 770 besök. Antal besök brukar ligga mellan 500 0ch 600, genomsnittligt antal besök per dag i januari var 625, totalt antal besök för januari månad var 19 375. Men vilka är alla ni som läser om mitt liv? Vänner eller fiender? Ge dig gärna till känna i en kommentar! Jag svarar på ALLA kommentarer som publiceras!

Om en stund kommer sista delen av Rippes story. DEN är läsvärd! Igår lästes den av 55 personer, troligen fler när den låg överst på startsidan. Och jag hoppas att verksamheten som ansvarar för vård av våra länsinvånare har löst sina datorproblem nu så att en annan vän kan få boka en läkartid. Skitdåligt att avvisa en människa som behöver hjälp genom att säga att datasystemet ligger nere så därför går det  inte att boka tider. Det är 2011…

Read Full Post »