Älskade du

Ett inlägg om en bok.

---

 

Barbara Voors är författaren med det märkliga namnet som är svensk. Fast ändå inte. Hon är född i Stockholm, har holländskt påbrå, är uppvuxen i Iran och bor i Nacka. En salig och härlig blandning. Jag har läst ett par böcker av henne tidigare och blev överlycklig när jag hittade hennes debutroman Älskade du för fem kronor i Missionskyrkans hylla för böcker till salu. Boken kom ut redan 1990 och utgåvan som följde med mig hem är publicerad i serien En bok för alla.

Den här boken handlar, precis som du säkert förstår av titeln, om kärlek. Men det är en omöjlig kärlek. Berättarjaget drabbas av den första kärleken och den är så skör och svår och… bara omöjlig. Med sig i bagaget har hon också sina föräldrar, med mamman som då och då packade sina väskor och flyttade för att leva med en annan man än pappan. Jaget själv har ett otroligt självhävdelsebehov, medan syskonen verkar betydligt tryggare.

Jag dras in i den här boken, obevekligt. Den gör fruktansvärt ont att läsa. Den får mig att känna att Lena Andersson kan slänga sig i väggen med sin Egenmäktigt förfarande. Älskade du har ord som knivar och jag minns precis hur det var när man älskar och blir älskad första gången och hur sårbar man var. Hur varje ord fick enorm betydelse – liksom varje uteblivet ord.

I början av boken skriver Barbara Voors:

[…] Vi tror att vi väljer kärleken och den vi älskar. Det är inte så. Kärleken väljer oss till offer som hon formar efter behag. Kärleken är inget milt eller ens särskilt gott, det är ena sidan av djävulens ansikte. Jag trodde att kärleken var såsom en berättelse i Bibeln, som jag sov med som liten. […] Sålunda kom kärleken bakifrån och slog sina knän under mina så att jag föll under smärtan, genom smärtan. Du. […]

Även om den här boken är skriven när mobiler, datorer och internet var nåt som var inte gemene mans verktyg står den sig. Men kanske hade personerna i berättelsen agerat annorlunda med sms och i cyberspace – på gott och ont.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen slapp undan – igen

Ett inlägg om att slippa undan.

Jo jag vet. Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.

Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen bör backa!

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.

För några år sen gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ju vara fri

Ett inlägg om en biografi.

Hur kan man ens försöka att skriva en biografi över en av Sveriges största skådespelare? En person som levt i sus och dus och efterlämnat 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar och privata dokument. Hur får man rätsida på materialet? Hur kan det överhuvudtaget bli en bok? Journalisten Annika Persson gav sig i kast med materialet och Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman kom ut i år, lite mer än två år efter Lena Nymans bortgång.

Det blev en bok…

Människoöden fascinerar mig! Det behöver inte nödvändigtvis vara kända personers liv och leverne. Nu råkar Lena Nyman vara en känd person. Men den här boken är bra för det! Annika Persson väjer inte för det svarta, hon vågar och hon visar delar av det innersta, den lilla Lena, så osäker och sårbar.

Redan tidigt valde Lena skådespelarbanan. Jag har faktiskt sett filmen hon var med i som tioåring, Farligt löfte. Hon var stjärna redan då. Rollerna växte naturligtvis med åren. Det är spännande att läsa om Lena Nymans jobb ihop med regissörer som Vilgot Sjöman, Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, men också Hasse och Tage, kollegor som Viveka Seldahl och Börje Ahlstedt, för att nämna några, samt elever som Rikard Wolff. Listan blir ogörlig om alla ska nämnas!

Det som emellertid mest griper mig är skildringen av hennes kamp mot missbruket. Eller kamp… Det var ju inte alltid en kamp, det var missbruket som styrde. Det och rökningen som avslutade hennes liv i förtid.

Det här är en riktigt bra biografi!!! 

Livet är kort. Vissa liv är kortare än de borde ha fått vara.

Read Full Post »

Delegare necesse est

Oj vad det går undan! Jag är på jobbet – har rast nu – och ska försöka orka jobba till lunch. Mår inte särskilt bra, men räknar med att palla det. Det är ju så att jag måste fixa en hel del saker nu inför nästa vecka och då går det inte att jobba hemifrån. För den som inte kan läsa mina låsta inlägg kan jag meddela att jag ska läggas in på sjukhus för en operation nästa vecka. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset och jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven – men det blir länge. Och det handlar inte om nån jävla ond häl, utan om värre saker. Mer varken får eller behöver du veta om detta!

Det här är doktor Britt-Maries väska. Tyvärr räcker den inte till för mina krämpor utan jag måste till sjukhus.

Men idag har jag börjat avsluta så många saker jag kan och delegera resten tills vidare. Det går undan och folk är väldigt förstående, så jag undrar om jag håller på att göra mig själv arbetslös. Hoppas inte det! Alla är snälla och vänliga och önskar mig lycka till. Det värmer, för jag är orolig och nervös och åkomman gör sig starkt påmind just idag.

Det tog en timme att komma till jobbet idag, trots att vägarna var bra plogade. Men det var spårigt och på sina ställen lite moddigt. Värst var spåren efter tunga plogfordon. Dessa gjorde att jag och Clark Kent* hoppade som idioter bitvis. Såg säkert inte klokt ut. Dessutom känns det som om det mesta på både honom och mig skakade loss.

Min älskade Fästmö kommer till mig i kväll. Just nu längtar jag extra mycket. Känner mig väldigt sårbar och rädd och oro och gårdagskvällen var ångestladdad inför vad som komma skall. Men det är skönt att känna och veta att Anna finns nära mig och att hennes kärlek omsluter mig. Då lugnar jag ner mig.

Tyvärr fick jag avboka en lunchdejt idag, men vi ska hålla kontakten ändå framöver. Tänk vad jag har saknat jobbarkompisar som är på det viset! Jobbarkompisar som bryr sig, jobbarkompisar som är snälla och som inte fegt skulle hålla käften när chefen (ingen av mina nuvarande chefer skulle agera så oprofessionellt) fryser ut en och behandlar en som skit. Den här arbetsplatsen är fantastisk på många sätt och vis, ska du veta! Och nu måste jag göra skäl för min lön!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

iPhone 4S – fån eller smartphone?

Igår var det två månader sen jag blev med iPhone som tjänstemobil, här på bloggen ofta kallad Ajfån. Men vad tycker jag nu då? Är jag nöjd, till och med glatt överraskad? Eller är jag missnöjd och grinig?

iPhone 4S svart – en sån har jag som tjänstemobil.

Det jag gillar allt mer med iPhonen är apparna. Jag har insett att de verkligen kan vara användbara, nyttiga – och ganska underhållande. Det finns dessutom många bra gratis-appar. Bra!

När det gäller apparna måste man emellertid ha i åtanke att dessa finns i cyberspace och alltså kostar surftid att använda. För många ingår en viss mängd gratis surfande, så även för mig. Men vad som är bra är att jag har snäll familj och vänner som när jag är på besök låter mig åka snålskjuts på deras trådlösa nätverk. Då kostar det ingenting att använda appar som Wordfeud. Bra! Familj och vänner, alltså!

En riktigt kass app är Kartor. Två gånger har jag provat att använda den på resor – båda gångerna dirigerade den mig helt fel. Dåligt!

En negativ sak med iPhonen generellt är den korta tiden batteriet håller laddningen. Nu är jag van vid att ladda min mobil var och varannan dag, men med iPhonen är batteritiden smått löjligt. Så fort jag petar på den sjunker batterinivån en procent. Man skulle ha trott att Apple hade hittat nån bra lösning med ett batteri som håller laddningstiden lite längre, men icke. Dåligt!

Kameran då? Den var jag ju väldigt sugen på! Tja, med kameran kan man ta jättebra ögonblicksbilder – i bra ljus. Bilder i dåligt ljus blir skitdåliga. Jag har svårt att få närbilder riktigt skarpa. Bilderna blir tunga och stora, men optiken lämnar mycket att önska. Nej, jag är besviken på kameran. Men fem år gamla Nokias Karl Zeiss-optik står i särklass mot den nya iPhonens optik. Dåligt!

Mejl – det är fantastiskt bra att kunna läsa jobbmejl på iPhonen! Kontakter och kalender delar min iPhone och datorn. Kontakter, e-post och kalender är synkade, så där är alltid aktuella uppgifter både på datorn och i iPhonen. Bra! Mina privata mejl läser jag via iPhonens webbläsare. Lite mindre bra att jag inte kan få nån signal när jag får privata mejl, men det är ju faktiskt en tjänstemobil.

Apparna för bloggen och Twitter är suveränt bra! Jag ser – och hör! – när jag får kommentarer och tweets och kan svara om jag så önskar. Bra! Lite mindre bra är att Twitter-appen hänger sig ganska ofta. Och då menar jag tvärhänger sig så att jag får starta om hela iPhonen. Dåligt!

Klockan har flera suveräna funktioner. Bland annat kan jag ställa in en väckarklocka för vardagar när jag ska jobba och därför måste kliva upp vid samma klockslag. Då behöver jag inte ställa larmet varje dag – det går att ställa in vilka dagar det ska gå på. Bra!

Sms mellan iPhones är gratis via så kallade iMessages. Jag messar mycket och ofta och gillar detta. Bra! Tyvärr messar jag därför inte personer som har andra mobiler än iPhone alltför ofta – det kostar ju.

Utseendet har jag inga större synpunkter på. Jag har en svart iPhone för att jag gillar svart. Bra! Displayen är av glas och måste skyddas med en skyddsfilm. Displayen är känslig för repor. Det känns lite… sårbart. Det finns väl inte nån som inte har tappat sin mobil nån gång, eller? Dåligt! Bakstycket, däremot, har jag ett bra skydd till. Bra! Men varför finns det inte lika bra skydd för displayen??? Dåligt!

När jag räknar samman ovanstående får iPhone 4S åtta stycken Bra! och sex stycken Dåligt! Det ger den ett toffelbetyg strax över medel, typ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stentankar och ord

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.

Jag måste ändå dröja kvar, lite. Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Närmare

När jag är låg finns Anna ofta där med sin kärlek eller sina ord som lyfter mig. Och hon har fått mig att inse att tiden, krisens nachspiel, är en tid som har varit – och är – vår. Den tiden hade vi inte fått annars. Då hade det varit vardagsgrått tämligen bums – eller kanske bara helger. Nu får vi allt i ett. (Därmed säger jag dock INTE  tack till den som gjorde mig illa, det får h*n mig aldrig till trots att h*n hävdade det vid ett tillfälle!)

Inte är jag ledsen, arg eller bitter heller. Det var jag för ett år sen. Däremot har jag blivit mer misstänksam mot människor, ja – eller snarare deras motiv till att ”integrera” och interagera med mig. Det handlar till stor del om att jag aldrig får några svar på vissa frågor, men troligen är jag  också påverkad av boken jag läser nu, Ann Heberleins En liten bok om ondska. I boken diskuteras nämligen hämnd som en sorts ondska. I denna stund känner jag att hämnd inte skulle ge mig nåt. Hur skulle det hjälpa mig i mitt liv om A straffades för sitt beteende eller B blev av med tryggheten i tillvaron på samma sätt som jag själv? Inte ett smack! Det skulle inte hjälpa mig, inte glädja mig, inte ge mig ekonomisk vinning.

Tid har vi fått.

                                                                                                                                                       Det som driver mig obönhörligt framåt, det som får människor att verkligen hata mig, är mitt rättstänkande, tror jag. För jag tycker inte att det är fel att tala om när människor har agerat moraliskt fel eller kanske till och med brottsligt. Eller bara mobbigt och elakt. Jag vill nämligen bekämpa det onda genom att lyfta upp det till ytan, inte tiga, inte skydda – även om det skulle handla om en nära vän eller en kär anhörig. Eller mig själv. Jag är inte utan skuld. Inte alls. Jag har begått många fel. Man ska inte göra andra människor orätt – och om man gör det får man finna sig i att det finns såna som berättar om det.

Just nu är jag väldigt sårbar och känner mig lätt påhoppad. Men kommentera gärna det här inlägget för jag vill veta din syn på rättstänkande, sanning, ondska, hämnd och att lyfta fram det inte riktigt ärliga till ytan.

Read Full Post »

26 dar kvar (till den totala förnedringen)

Ytterligare en dag går mot sitt slut. Vart tog den vägen? Idag har jag liksom inte hunnit grubbla så mycket på Tiden som rinner ut. Det har varit fullt upp i hjärnan med ord och med det roliga jag har framför mig alldeles nu:

1. Allhelgona i Stockholm
2. gästbloggandet den 9 – 15 november

Jag tror att det är alldeles förträffligt att ha saker att se fram emot. Då orkar man under tiden. Man orkar tänka och ta tag i Det Svåra. Man orkar bli arg i stället för ledsen. Jag menar nämligen att ilska är bättre än ledsenhet. När man är ledsen blir man svag och sårbar. När jag är arg blir jag ett lejon. Stark som ett lejon. Min mamma blir en tiger, men jag blir jä***r i mig ett lejon! En lejonKUNG, till och med!..

Jag blir ett lejon!

                                                                                                                                                              Jag har insett också att jag har blivit en samlare. En samlare av upplevelser. Upplevelser av det goda slaget, som jag kan plocka fram och minnas och njuta av när det är mindre goda dagar. I morgon blir det först temys vid lunchtid på hotellet. Spökvandringen börjar inte förrän klockan 18.30 och där emellan kan jag tänka mig att vi myser på hotellrummet, kanske tar en drink. Promenaden bland Gamla stans gastar tar 90 minuter, så därefter blir det lagom med middag, kanske på ”vår” italienare… Dessa upplevelser, som jag ännu inte upplevt, ser jag fram emot. De tränger bort det andra som sticker, hugger och gör ont. I morgon är det bara vi, jag och Anna. Men självklart blir det en rapport med bilder på en blogg nära dig, så småningom…

Read Full Post »

Vågar du titta eller tittar du bort?

Jag inser att rubriken kan låta missvisande. Jag menar TITTA som att se tecken, problem, tankar om självmord etc – inte titta på bilderna på den unge mannen!!!

Jag blir förskräckt. Jag läser att en ung man har hängt sig. Mer eller mindre i direktsändning.  I ett forum på internet hade mannen skrivit att han hade ett bra liv men att han kände sig ensam och sårbar.  Han berättade strax före klockan tolv idag att han skulle livesända sitt självmord via webbkamera. Varannan sekund sände han bilder av förloppet.

Polisen fick ett tips från allmänheten ungefär kvart i två om att en man höll på att hänga sig. (Det är alltså TVÅ TIMMAR efter att mannen berättat att han tänkte ta livdet av sig.) Men när poliserna kom till mannens lägenhet 20 minuter senare var han död.

Det kom in MASSOR av kommentarer i forumet. Varför dröjde det så länge innan nån försökte rädda mannen? Kanske var händelsen så ofattbar att de som tittade inte trodde att det som försiggick på skärmen var sant. Men det är många liv som försiggår på nätet, på din datorskärm. Ett av dem släcktes idag.

Man kanske inte kan göra så mycket när man plötsligt ser eller hör om nån som tänker ta sitt liv. Man kanske inte kan eller ska lösa nån annans problem. Men man kanske kan lyssna, finnas där eller hjälpa till att hitta proffs-hjälpare.

Tecknen finns där. Vågar du titta?

                                                                                                                                                         Så tänk på det nästa gång. Jag menar, att det kan vara allvar. Det är ju aldrig fel att försöka rädda ett liv för mycket än att inte göra nånting alls. För de allra flesta som tar sina liv lämnar alltid en eller annan förvarning. Tecknen finns där om du tittar efter. Vågar du titta eller tittar du bort?

Read Full Post »