Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘magsår’

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.


 

tårar

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Tofflan 8e plats Uppsalas mest besökta privata bloggar

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

tand

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Det var en riktigt trööög dag idag… Fästmön och jag åkte iväg och handlade lite på ICA Solen. Det var knappt så att jag pallade det… Men så köpte jag gammeldagsvaniljglass med krossad choklad och Anna la till ett paket digestivekex. Detta goffade vi när vi kom hem. Fast vi delade med oss till killarna, också. Lite grann.

Gott denna soliga dag!


Dagen var ju så solig
att man nästan fick vårkänslor. Men ork och mage gjorde att jag inte pallade med nån söndagspromenad. Det fick helt enkelt bara bli en biltur till ICA och glass vid köksbordet. Det var inte fy skam, det heller!

Åkte sen hem och stannade vid Tokerian för att lämna in Lotto. Ingen vinst den här gången heller. Sen skulle jag gå från garaget upp till mig och det var knappt så att jag orkade. Det här är verkligen inte likt mig! Men jag kom innanför dörren och efter att ha vilat en stund åkte tvättmaskinen på. Nu har jag packat upp och så har jag suttit med lite ”pappersjobb” vid skrivbordet. Hade tänkt att jag skulle laga mat idag, kycklingkorv och pommes frites, men jag orkar inte. Det fick bli resterna av chilibågarna från i fredags. Snart är det dags att hänga tvätten, därpå tänkte jag slänga mig i fåtöljen och läsa dagens lokalblaska.

I morgon förmiddag har jag ett möte om en spännande omvärldsbevakningstjänst och till lunch får jag herrsällskap i form av M. Jag hoppas bara att jag orkar gå…

Nu har jag gnällt färdigt, jag räknar med att medicinen snart ska göra nytta så att jag blir piggelin igen. Magsåret har gett sig till känna idag, men jag dämpade det med… digestivekex. Funkar alla gånger!

Read Full Post »

Nu blir det skitsnack, så den som är känslig bör sluta läsa!

 

Magen är upp-och-ner. Dels har den fått en ny medicin, dels har jag slutat med magsårsmedicinen. Den nya medicinen har inget med magen att göra utan mitt blod. Det där trilskandes elementet i kroppen som vägrar samarbeta med mig. Läget är som det var hösten 2010. Nivåerna är i botten. Det enda värde som är bra är visst B12 just nu.

Jag gillar inte när kroppen bråkar. Jag gillar inte att vara sjuk och svag. Men det hjälper inte att gnälla, bara göra som doktorn säger. Doktor Jan tycker att vi ska börja leta efter min blödning inne i magen, via gastroskopi. Jag gav motvilligt med mig. Den enda undersökning jag lär vägra att göra om det blir aktuellt är tunntarmsundersökning. Det är det absolut värsta jag har varit med om. Tänkt dig gastroskopi gånger tusen. Tunntarmen är nämligen en lååång jävla tarm. Med gastroskopet går man bara ner genom svalget och glor i magsäcken och där runtikring, typ,. Vid tunntarmsundersökningen går man ner från näsan och en bit i taget, lååångsamt och plååågsamt. (Jag får ännu mer ont i magen när jag tänker på detta…)

Ett gastroskop med lite olika tillbehör… 


Min reaktion på nya medicinen
borde ha varit svart och stopp. Det är ljust och löst och om jag inte har en toa nära får jag panik. Magsåret – om det nu är ett sånt eller bara en reaktion på utebliven medicin – värker och bränner som om jag har svalt en näve snus. Jag har inte kräkts än, men nästan.

Tro nu inte att jag mesar och är hemma från jobbet. Aldrig! Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket för att ligga hemma och gnälla. I stället skriver jag av mig på bloggen på fikarasten. Jag behöver bara få ur mig en massa gnäll och jag behöver inga goda råd. Tror jag. Jag vill vänta ett par dar och se hur magen reagerar.

Fästmön jobbade till klockan 20 igår. När jag körde hem från hennes jobb upptäckte jag att ena strålkastaren på bilen hade pajat. Det är inte bra, eftersom det ofta är mörkt när jag kör. Jag har bara bytt lampa bak, framlampor är nåt man kan få magsår av att försöka ge sig på att byta. Därför ringde jag Clark Kents* doktor. Vi ska få komma dit före halv tolv eller efter halv ett idag. Perfekt! Toyota kan man verkligen lita på!

Tillbaka till skitsnack! En del har synpunkter på min och min storasysters sms-konversation ibland. Därför kommer här bara delar av den. Ingen förklaring vad den handlar om, för då blir folk så arga, så arga och tycker att vi är två Tant-Troll. Och det är vi ju…

Lillasyster (LS):

Usch vilken jobbig människa. H*n låter som om h*n har kissat på sig.

Storasyster (SS):

Fnissar.

LS:

Storasyster fnissar, Jobbig Människa kissar.

SS:

Fnissar ännu mer.

LS:

Kolla, alldeles prickig i fejan!

SS:

Bergis mässlingen.

LS:

Inte ett dugg intresserad av pengar, eller…

SS:

Aslarvigt.

LS:

Kolla skålarna. Fula som stryk.

SS:

Skitfula.

LS:

Hur kan människan klä sig så där?

SS:

Hon borde skämmas. Ska jag bita henne?

LS:

Cool tant, 90 bast och står i bara underkläderna i TV!

SS:

Hon är så ball.

LS:

Så tyst du blev.

SS:

Jag dreglar över kläderna.

LS:

Hon kanske är din storasyster.

SS:

Ja, vi måste vara släkt.

LS:

Suck, en föreläsare.

SS:

Möcke trist.

LS:

Kolla tänderna!

SS:

Som en haj.

LS:

Å vilket tragiskt öde, underbar konst ju.

SS:

Fantastisk tavla, stackars Hugo.

LS:

Nu gick Anna. Jag är nog tråkig.

SS:

Du är aldrig tråkig (U gick också nu)

LS:

Vad är det för skvalande i bakgrunden?

SS:

Nån som kissar jättemycket!

Jaa, vi är jättebarnsliga och verkligen elaka Tant-Troll, men vi fick skratta lite under knappt 45 minuter våra krämpor till trots. Den som har problem med att vi har roligt en kort stund bör sluta läsa min blogg helt och hållet.

 

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (Pepperkakshjärta) respektive sänkning (Grislever). Det är inte svårare än så här:

Pepparkakshjärta

Grislever

Read Full Post »

Nog lever jag fortfarande! Föregående inlägg ska inte tas på alltför stort allvar. Jag tror inte jag varken avlider av magsår eller tarvar Sjukstugan i Backens intensivvård för detsamma. Du vet, ont krut förgås inte så lätt… Jag använder bara bloggen för att gnälla över mina småkrämpor, så där som tanter och andra gör ibland.

Nej, jag gläds idag åt den gemenskap och det utbyte jag har av kollegor! Som novis på området stapplar jag fram, men får god ledsagning av kompetenta personer i varma kläder. Det är väl spenderad tid, mina morgonpromenader måndag till torsdag…


En bild från min soliga morgonpromenad.

                                                                                                                                                            Och även om jag darrar nervöst välkomnar jag L och J som läsare här på bloggen! Det var fint att ni delgav mig att ni läser mina enkla ord och långa och allt för många inlägg. Men kom ihåg att det går att kommentera – anonymt, det är bara bloggägaren (=jag) som vet den riktiga identiteten, om man vill det, öppet om man vill det.

Det var verkligen skitkallt i morse! Frosten låg långt in på förmiddagen som ett vitt täcke över gräsmattorna här. I morse kunde jag inte låta bli att kräla i förnan och fota ett frostigt, vackert lönnlöv. Bara för att…


Det var verkligen skitkallt i morse…

                                                                                                                                                          Förmiddagen har gått i ett rasande tempo, med möte, ett och annat webbpilleri samt en textbearbetning. Den senare planerar jag att färdigställa i eftermiddag. Jag jobbar med stängd dörr, men för att ingen ska få för sig att jag är ett Asocialt Element har jag skrivit några förhoppningsvis vänliga rader på dörren om att jag jobbar intensivt, men att det går bra att knacka på och att jag inte bits…

Read Full Post »

Jag tycker att det känns lite trögt just nu. Och jag tror inte att det enbart handlar om att jag sover urkasst. Sömnen har alltid strulat när jag har mycket omkring mig. Just nu känns som fullt upp – och lite till. Jag får spännande uppdrag från olika håll, men det som ger mig saker att fundera om nattetid, när jag borde sova, är att jag så gott som aldrig får färdiga underlag. När jag ber om kompletteringar eller att man ska precisera får jag inga svar. Konstigt…

Under dagen hoppas jag på att få textunderlag som jag kan jobba med inför ett möte på fredag förmiddag. Jag måste också kolla läget med den kommande grafiska profilen så att jag inte tar fram material som sen inte kan användas mer än en kvart…

Samtidigt, det här med sömnen stör mig inte egentligen. Med stigande ålder är det ju faktiskt så att de flesta av oss behöver mindre sömn. Däremot tror jag att bristen på ljus är mindre bra. Numera sitter jag ju för det mesta inomhus hela dagarna utan att få så mycket ljus på bleknosen – de raska promenaderna till och från morgonmötena har visat sig vara ganska bra just för att jag då får lite ljus och motion. Det är stadigt uppför hela vägen dit… Men flåset blir bättre och bättre…

Magen är inte i bra skick just nu. Jag medicinerar ju mot magsåren sen många år tillbaka och av och till ger de sig till känna trots det. Jag tror att jag får konsultera doktor Tofflan – jag har hört att hon ska vara en riktig kameleont auktoritet inom medicinen! Närå, jag tror att jag eventuellt ska ringa doktor Anders – som ju är en riktig doktor –  och höra om det inte är dags för en liten gastroskopi. Det var ett tag sen. Inte för att jag saknar undersökningen och inte för att jag är masochist, men… Det kan ju vara bra att kolla hur såren ser ut. Jag funderar också på om jag inte borde byta medicin, för den jag har är enligt forskarrön tyvärr sån att symtomen återvänder omedelbums när man har slutat medicinera. Och periodvis är magen riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte vill ta varken en eller två tabletter per dag som jag är ordinerad. Just den här veckan är magen däremot inte bra och då får jag öka dosen.


En icke kul undersökning…

                                                                                                                                                               Julen börjar stressa mig lite. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december och den blivande 19-åringen har inte skickat nån önskelista. Och så varje gång jag pratar med mamma är det numera inte enbart prat om hennes krånglande telefoner utan också om resan hit i jul och riksfärdtjänsten. Jag är nästan säker på att det blir jag som får åka 2 x 30 mil för att hämta henne och 2 x 30 mil för att köra hem henne. Välfärdssamhället fungerar inte idag för dem som behöver just samhällets hjälp. Vi som klarar oss själva (försöker, i alla fall!) inser inte detta förrän det drabbar oss med buller och bång. Jag har mina nyfunna erfarenheter, erfarenheter som jag för alltid bär med mig. En bra sak har de fört med sig och det är att jag är än med lyhörd för andra som har det svårt. Men jag kan inte frälsa världen, bara försöka vara en medmänniska så gott jag kan.

Det här inlägget är tidsinställt och skrivet före läggdags. Kanske den nya dagen ger mig andra tankar och erfarenheter…?

Read Full Post »

Det började regna i natt. Jag hörde ingenting, låg och snarkade och sov den oskyldigas (nåja…) sömn, medan Fästmön låg vaken och snurrade i sängen. Det är hemskt med såna nätter, särskilt som vi skulle upp tidigt eftersom vi på väg till Annas jobb skulle lämna Elias på fritids klockan sju. Bensinmätaren började blinka på vägen in till stan, så jag passade på att tanka innan jag körde in Clark Kent* i garaget. Han har för övrigt skött sig riktigt bra de senaste dagarna och nåt ”gnäll” har jag inte hört på flera dar – ta i trä! I fredags skulle jag ha fått hjälp med det där ljudet, men mötet blev inställt.


”Jag har bara regn hos mig…”

                                                                                                                                                                        Igår skrev jag ett inlägg om min söndag och genast kände sig ett antal personer manade att ge mig, dumma människa, goda råd om att jag ska släppa kontrollen och inte vara så planerande. Som om jag bett om råd överhuvudtaget! Det är rent av fräckt att komma och skriva mig på näsan hur jag ska leva mitt liv när man inte befinner sig i mina skor. Jag beklagade mig INTE i inlägget igår. Kommentarerna jag fick på inlägget handlade om mitt kontrollbehov och mitt planerande. Vad hade det med inlägget att göra? Och är det fula egenskaper i folks ögon? Det verkar så. Jag kan bara säga att hade det INTE varit för min organisations- och planeringsförmåga hade min tillvaro kollapsat totalt 2009. Och att inte planera när man lever ihop med barn som dessutom är sjuka ibland, det tycker jag personligen bara är dumt. Det om nåt borde de som har barn själva förstå. Eller har ni glömt? Eller lever ni från dag till dag? Det var bland annat därför jag gjorde en massa igår på söndagen för att kunna ha måndagen fri ifall jag behövdes. Nu blir det inte så idag, utan en annan person har planerat (!) nåt.

För övrigt har jag haft magsår i flera år, men det är inte dessa jag har haft ont av de senaste dagarna. Nån/några var uppenbarligen snabba att koppla ihop det magonda med ordet stress som jag skrev i en mening intill. Inte visste jag att dessa personer var läkare också! Det är ett helt annat magont jag har och ingenting jag vill skriva öppet om. 

Så! Nu har jag skrivit ett samlat svar till samtliga och nu sätter jag punkt för gårdagens klotterplanksdiskussion här. Jag har ingen som helst lust att förklara mig, men nu har jag gjort det i alla fall. Ändå vet ingen allt. Var på det klara med det.

Idag ska jag ta hand om tvätten från igår, vika den och lägga det som ska strykas i strykhög. Jag har ett TV-program från i torsdags som jag tänkte titta på. Och så ska jag ringa en vän. Anna jobbar till klockan 14 och då blir det hemfärd till Himlen. Elias var snorig i morse, så ett visst förbehåll är det, hemresan kan bli tidigare…

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

När jag var ganska liten trodde mina föräldrar att jag skulle bli städerska! Tänk så rätt fel de hade! Jag brukade gå och rätta till saker, kamma mattfransar som låg i oordning, hitta försvunna saker (särskilt min mammas handväska…) som nån ställt eller lagt på fel ställe med mera. Så snart jag hade fixat det hela sa jag förnumstigt:

Ordning här!

Att hitta saker som har kommit bort för andra är fortfarande en förmåga jag har. Men den har nog inte så mycket med mitt ordningssinne att göra. Det är en, vad ska jag säga, inte så fysisk förmåga.

I skrivande stund sitter jag hemma vid stordatorn. Jag stannar här till torsdag. Skälet är att jag har en del att fixa idag, bland annat förberedelser inför morgondagens möten. Det ena är jag ganska klar med, det andra har jag inte tittat på/funderat på än. Men nog ska det bli ordning här på mötena också! Även Johan har ett viktigt möte i eftermiddag och jag håller tummarna för att det går bra!

På onsdag natt kommer Linn och två kompisar hit för att sova över. Det är ju studentskivornas tid och det blir jobbigt, långt och dyrt att ta sig hem för fattiga studenter som bor i Förorten. Enklare då om man kan sova på madrass på golvet hos mammas fästmö. Eller en får sova i gästsängen och två på golvet. Tänkte därför gå ett varv med dammsugaren idag eftersom det var ett tag sen och jag vill ju INTE att de blivande studentskorna ska få astmaanfall av dammråttearmén.

Gissar att jag behöver en dusch efter detta – dagen är HET igen – och håret är jätteskitigt så det ska tvättas noga. Avslutningsvis blir det en tur till Tokerian eftersom väsentligheter som toapapper, kaffe och pålägg är slut. Synd, för resten, att Tokerian inte hade nåt jobb till Linn när hon ringde för att kolla av igår (hon hade tidigare lämnat in sitt CV och ett personligt brev). Där gick de miste om en toppentjej! Nu får nåt annat företag chansen.

Anna och jag åkte tillsammans med Elias till skolan i morse. Igår kväll satt Anna och försökte göra en sommarplanering, bland annat för att fritids måste få in önskemål om barnens tider. Det var inte det lättaste att få ihop det hela… Inte hjälper det att Anna har ont i magen, heller. Det gör mig lite orolig, vi misstänker att det är gallbesvär. Det kan göra så fruktansvärt ont, jag hade lite problem i ungdomen.

För egen del fick jag tag i doktor Anders igår via mejlen, så nu är ett recept på magsårsmedicinen på väg. Skönt att det går så smidigt!

Följde med Anna hem och åt frukost och så skjutsade jag henne till ICA Solen eftersom också hennes kaffe var slut. Hade jag haft min handlingslapp med i plånboken kunde jag också ha handlat, men så smart var jag inte. Den låg här hemma så fint på bänken.

På Solen sålde de lekar på påse. Det är verkligen en rolig affär!


Kull på påse säljer den roliga affären Solen! (Nej tack, ingen översättning behövs, det är norska och jag ordvitsar och tror att de flesta, liksom jag själv,  förstår.)

                                                                                                                                                                                 Clark Kent* flög hem över nya E4:an och inget konstigt dunkande ljud hördes. Skönt!

Hemma upptäckte jag att smarta brevbäraren ställt ett paket till mig OVANPÅ postboxarna. Paketet var för stort för att gå ner i boxen. Men varför inte ställa det vid min dörr, en trappa upp? Hade jag haft otur så kunde ju nån med långa fingrar norpat paketet! Men läskunnigheten verkar inte så stor här på sina håll, så paketet, som ju var från Bokus, fanns kvar. (Dessutom behandlas jag ju som spetälsk här omkring, så man trodde säkert att paketet var infekterat. Dock inte med vägglöss, som har bott hos vissa andra. USCH!)

Paketet var födelsedagspresenten från snälla Rippe som nu hade landat! Tusen tack, Rippe! Och kolla vilka spännande norska författare jag fick:


Unni Lindell, Stig Sæterbakken och Anne B Ragde – bara norskt i paketet!

                                                                                                                                                              Men nu ska jag inleda med en snabbläsning av lokalblaskan innan jag fluffar runt med dammvippan och släpar fram snabeldraken. Under tiden tänker jag ut nåt smart till mötena, det är jag säker på. Städning är en alldeles utmärkt syssla som går att kombinera med tankearbete! En maskin tvätt måste jag nog sparka igång sen också.

Till aftonen blir det förstås en titt på den första semifinalen till Eurovision Song Contest! Desperate Housewives får vänta till i morgon, för musiktävlingar är viktiga saker!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bilman som hade en skruv lös igår!!!

Read Full Post »

I natt vaknade jag vid två-tiden av en fruktansvärd magvärk.  Naturligtvis hade jag så ont att jag trodde att jag skulle dö. Jag var uppe och trampade i lägenheten några gånger innan jag tog mitt täcke och försökte komma till ro i gästsängen för att inte störa Fästmön. Tog min morgonmedicin mot magsåren redan på natten, men tyckte inte att den hjälpte. En gång för länge sen hade jag så här ont och då sa doktor Anders att det nog var magsåren. Såna kan vara extra illasinnade vissa dagar/nätter. Kanske det.


Mådde inte så bra i natt och är väl inte så pigg idag…

                                                                                                                                               Naturligtvis spekulerade jag i om det var nåt fel på pizzan, men Anna hade ju ätit en likadan och mådde fint. Nästa nedslag blev på den mexikanska chokladen från Siv. Jag tog två rutor av chokladen igår kväll. Men nej, det var ju liksom inga excesser. Framåt sextiden började värken släppa och jag sov av och till fram till klockan åtta när mobillarmet dansade igång. Anna och jag ska nämligen ut till Morgonen i Förorten och vara med Elias ett par timmar på förmiddagen.

Dessutom var det uppenbarligen sista dagen med Dagens Nyheter igår, för i morse kom bara lokalblaskan. Snyft! Jag saknar den redan!

Men tyvärr, alla belackare, jag dog inte den här gången heller! Jag överlevde och tog en extra tablett nu på morgonen. HA!

Read Full Post »

Older Posts »