Lösenordsskyddad: Bara för mig: Harar och tigrar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Dags för årets Mediokra pest

Ett inlägg om en medioker pest.

I kväll är det dags. Och hur jag än värjer mig lär jag inte komma undan Medioker Pest 2014. Förra året skrev jag minimalt om pesten, i år blir det ingenting. Förutom detta inlägg, skrivet före start och utan vare sig tjuvtitt eller dito lyssning.

Sånt här skräp läggs det ner både sjukt massa pengar och tid på. Det känns inte särskilt rimligt när vi både vi soffar oss och glor på spektaklet och sen har åsikter om tiggare och hemlösa. Du vet såna utan tak över huvudet. Du har säkert både sett och hört talas om såna människor – om ditt eget huvud inte har varit nedstucket i sanden i år och dag. Eller i soffan, där du med flottiga fingrar letar efter chipset du nyss tappade.

Flottigt.

I Sverige kör vi samma koncept som förra året. Och året före det och före det och före det och före stenåldern. Det ska vara programledare av sorter som är lagom comme il faut-varierade – det vill säga inte för kontroversiella. Och skulle det råka vara så att de fäller en och annan nedsättande kommentar om nån eller nåt ska man kunna skylla på deras ungdom även om de är myndiga, typ. Hur som helst. Programledarna ska vara roliga. Ska vara, alltså. Är det sällan, oftare plumpa i stället. Jag är väl trög, men jag fattar inte vad komik har med musik och tävling att göra. Skilda saker, liksom.

Typiska träskallar.

Farbror Träskalle är som förra året – och året före det och före det och före det och före stenåldern – ansvarig på ett eller annat sätt. Kanske är det därför urvalet deltagare ser ut som det gör. I varje deltävling ska det nämligen finnas en del pajastävlande, en del som inte kan varken sjunga eller prata svenska, två delar från nåt finnigt barnprogram som Idiot eller liknande (denna broilerfarm för små pojkar och flickor som beter sig som divor under några månader), en del musikstil som sticker ut på ett eller annat sätt och slutligen ett par, tre seriösa tävlande. Ovanpå allt detta ligger det faktum att nästan ingen av deltagarna verkligen kan sjunga.

Pesten där ingen kan sjunga.

För övrigt ser man till att ändra reglerna så ofta att ingen orkar hänga med eller fatta. Det är säkert därför fel låt vinner – varje år.

Så nej. Varför ska man utsätta sig för detta i kväll? Men ja. Jag erkänner. Jag sitter där i kväll, troligen, och svär och kräks och har synpunkter och åsikter som jag inte vågar vädra offentligt för då är jag elak/rasist/svennehatare/omusikalisk/tråkig/surtant/skittaskig mot alla som har lagt ner ett sånt långt och hårt arbete på denna livsviktiga… pest. För jag är ju, trots att jag är myndig, ingen ungdom. Därför håller jag käften om eländet. Med början från och med… nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Snurra min jord…”

Att det är snurrigt lite varstans kan vi väl enas om. Nu har jag snurrat i media och hittat en hel del… mer eller mindre snurrigt. Häng med – om du vill, annars, stå kvar!

• Snart ska du betala TV-avgift för datorn. Fast frågan är om det innebär så stor skillnad för gemene man. Det flesta av oss betalar väl redan TV-licens. Eller..? Förutom datorer inkluderas surfplattor. Mobiler är exkluderade.
• ”Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad.” Läs det här! Det är långt, men läsvärt. Jag kan intyga att det är så här det går till. Verkligen.
• Sjukgymnasten försvinner? Men bara till titeln. Regeringen föreslår en namnändring av titeln, från sjukgymnast till fysioterapeut. Personligen tycker jag att fysioterapeut känns mer modernt, men undrar om nån vet vad det är. Ungefär lika många som kan förklara vad primärvård betyder. Eller somatisk slutenvård. Typ…
• Svårt att utveckla p-piller för män. Jorå… Kvinnor har ju kunnat äta p-piller i 50 bast, så varför anstränga sig..? Mja, nu var jag kanske lite hård, men ärligt talat… Varför är det bara kvinnor som ska utsättas för risker? För även om det är låga risker med p-piller idag så finns där ändå… risker.
• Uppsala kommun köpte ut personal för 18 miljoner förra året. Ja, det är billigare idag att köpa ut besvärliga och äldre (det vill säga 40+) medarbetare som inte håller käften och tänker och tycker annorlunda. Och även om 18 miljoner kanske är en piss i havet i en stor verksamhet som kommunens, så skulle man väl ha kunnat komma på nåt bättre att använda miljonerna till. Öka personaltätheten på äldreboenden, till exempel, för att ge ett förslag. Skämmes, Uppsala kommun! Vad är det för människosyn när oliktänkande och äldre, erfarna medarbetare inte längre är önskvärda? Nu undrar jag bara när lokalblaskan ska undersöka andra verksamheter i vårt län som vi dödliga OCKSÅ betalar skatt till… Sätt fart! Det fanns MASSOR att gräva i!

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.

Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Delegare necesse est

Oj vad det går undan! Jag är på jobbet – har rast nu – och ska försöka orka jobba till lunch. Mår inte särskilt bra, men räknar med att palla det. Det är ju så att jag måste fixa en hel del saker nu inför nästa vecka och då går det inte att jobba hemifrån. För den som inte kan läsa mina låsta inlägg kan jag meddela att jag ska läggas in på sjukhus för en operation nästa vecka. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset och jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven – men det blir länge. Och det handlar inte om nån jävla ond häl, utan om värre saker. Mer varken får eller behöver du veta om detta!

Det här är doktor Britt-Maries väska. Tyvärr räcker den inte till för mina krämpor utan jag måste till sjukhus.

Men idag har jag börjat avsluta så många saker jag kan och delegera resten tills vidare. Det går undan och folk är väldigt förstående, så jag undrar om jag håller på att göra mig själv arbetslös. Hoppas inte det! Alla är snälla och vänliga och önskar mig lycka till. Det värmer, för jag är orolig och nervös och åkomman gör sig starkt påmind just idag.

Det tog en timme att komma till jobbet idag, trots att vägarna var bra plogade. Men det var spårigt och på sina ställen lite moddigt. Värst var spåren efter tunga plogfordon. Dessa gjorde att jag och Clark Kent* hoppade som idioter bitvis. Såg säkert inte klokt ut. Dessutom känns det som om det mesta på både honom och mig skakade loss.

Min älskade Fästmö kommer till mig i kväll. Just nu längtar jag extra mycket. Känner mig väldigt sårbar och rädd och oro och gårdagskvällen var ångestladdad inför vad som komma skall. Men det är skönt att känna och veta att Anna finns nära mig och att hennes kärlek omsluter mig. Då lugnar jag ner mig.

Tyvärr fick jag avboka en lunchdejt idag, men vi ska hålla kontakten ändå framöver. Tänk vad jag har saknat jobbarkompisar som är på det viset! Jobbarkompisar som bryr sig, jobbarkompisar som är snälla och som inte fegt skulle hålla käften när chefen (ingen av mina nuvarande chefer skulle agera så oprofessionellt) fryser ut en och behandlar en som skit. Den här arbetsplatsen är fantastisk på många sätt och vis, ska du veta! Och nu måste jag göra skäl för min lön!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Missnöjt på jobbet?

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.

Konsulten i artikeln säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte få information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…

På den tiden, under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!

Nu är det inte bara jag som har förändrat mig. Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!

Livet är kort.

Read Full Post »

El(d)fel..?

Alltså jag börjar mer och mer få straff för det jag bloggar om. (Det suger ibland, jag erkänner.) De allra flesta är ju så raka att de tar det

face to face

medan andra barnslar sig. Hur landet ligger med Fortum vet jag inte riktigt. Det gladde mig att jag fick en kommentar från dem till mitt inlägg. Där menade man att jag på nåt sätt lämnat mina personuppgifter i nåt sammanhang, vilket jag förstås bestrider – just därför att jag inte vill att säljare ska ringa på mina telefoner. Hur som helst skulle jag mejla dem mitt telefonnummer och så skulle de tala om för mig varifrån de har fått uppgiften och dessutom skulle de anteckna att jag inte vill ha säljarsamtal från dem igen. Jag skriver som jag brukar…

To be continued…

Men frågan är om inte Fortum har sällat sig till gruppen som straffar mig. Sent igår kväll – EFTER att jag hade lyckats vippa ut en burk med chips på vardagsrumsmattan och fick dammsuga klockan 22 – pajade nämligen taklampan på toa. Och på toa måste man liksom ha en lampa, det räcker inte med att tindra med ögonen i mörkret om man ska pricka rätt med diverse, så att säga. Så jag släpade in röda trappstegen, klev stånkande upp (pallen knakade betänkligt under tyngden av min enorma kroppshydda) och bytte glödlampa. Fine! Trodde jag… Nästa gång jag gick på toa började lampan blinka…

Skit! Glödlampen är glapp!

tänkte jag och kånkade för andra gången in röda trappstegen. För andra gången knakade den betänkligt under mitt feta jag.

När jag gick på toa nästa gång – och nu var det verkligen mitt i natten – blinkade lamphelveten till och sa sen…

POFF!

För tredje jävla gången släpade jag in röda trappstegen. Och för tredje förbannade gången knakade den under fläskberget. Men den höll. En andra glödlampa är nu iskruvad och vi får se hur länge den håller. Om den pajar igen är jag nästan säker på att det är Fortum som straffar mig… SKOJAR!!!

Nu är lampan på toa inte det enda som har pajat. Tidigare i kväll var min mus – ja, min datormus och ingen annan mus! – trött och ville inte röra på sig. Slut på batteri, förstås. Tur att jag hade ett i reserv!

Tur hade för övrigt både jag och somliga som ENVISAS med att laga mat utomhus på kolgrillar – precis nedanför mitt fönster. För det slog ut stora eldslågor som slickade ett träd. Tycker att det är ansvarslöst att grilla på det sättet. Vi har en fin grillplats i föreningen, varför man inte kan hålla sig där utan måste förpesta luften för dem runt omkring och till råga på allt leka pyroman, det begriper inte jag.

Nu ska jag gå och glo på TV, sista avsnittet av Kommissarie Thorne. Kanske blir jag inte snällare av det, men jag håller ju käften med mina åsikter en stund då i alla fall. Märkligt, förresten, hur folk som säger sig inte vilja veta av mig ändå är så fruktansvärt intresserade av vad jag tycker. Lek i egen sandlåda, vet jag!

Slutligen, ett stor KRAM till vännen jag telefonerade med nästan en timme idag på seneftermiddagen! Det gör mig ont att livet ska vara så hårt mot en del, medan andra tycks glida omkring, mest framåt, på ett bananskal, trots att man beter sig hur som helst, med betoning på illa…

Livet är kort.

Read Full Post »

Ännu en dag…

Ännu en dag är till ända. Jag känner mig mycket nöjd med min dag, jag har uträttat det jag hade tänkt uträtta – och lite till! Så klart var det inte roligt att städa när det var soligt och varmt. Tror nästan att det var semesterns hittills finaste dag, men… Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Och nu när det är gjort känns det skönt.

När hemmet var fejat och klart tuffade Clark Kent* och jag iväg så han skulle få duscha**. Efteråt polerade jag honom torr med trassel och pysslade om hans ärr***. Nej, det ser inte alls snyggt ut och jag ångrar att jag inte anmälde skadan. Nu känns det lite försent…

Somliga var visst ute på utflykt i eftermiddags bland bollar och regndroppar, medan andra slet  och svettades. Kände mig lite ensam ett tag, men det var nog bra att jag inte dök upp på utflykten för jag hade som vanligt inte kunnat hålla käften när föräldrar inte uppfostrar sin avkomma. Det är faktiskt ganska effektivt att högt väsa

SCH!!!

till en unge som gapar i till exempel en affär. I nio och ett halvt fall av tio tystnar ungen. Den blir väl så paff att en elak tant vågar säga ifrån att den helt enkelt lyder.

Elak ja… Jaa, det är jag ju. Jag är till exempel så elak att jag var till Himlen i kväll och hämtade ytterligare en födelsedagspresent till min mamma. Nu får hon fem stycken och förhoppningsvis duger väl nån av dem. Trots att det är en elak som har köpt allihopa.

Presenter till mor.

Tänk jag är såå elak att jag ska köra 120 mil för att min mamma ska få slippa vara ensam i en och en halv vecka under min fyra veckor långa semester. Så elak är jag att jag hämtar hit henne och skjutsar hem henne, från dörr till dörr. Jaa, så elak jag är.

Nu är jag övertydlig, men som du kanske kan utläsa av detta är jag jävligt trött på att bli kallad elak. Visst, jag är elak ibland, men jag är en massa annat också. Bakslug, till exempel. För eftersom presenten var hos Fästmön passade jag på att få en puss eller två också. Tänk att hon vill ha det av en som är så eeelak – och gammal! Men inte så gammal att vi kan leka mor och dotter, det får andra göra. Hujedamig! Jag är så glad att Anna tyckte att… min nya BH såg ut att göra underverk med mina behag, för att uttrycka mig omständligt, men moraliskt. Tyngdlagen har ju, som du förstår, trätt i kraft på denna min kropp. Men ååå så skönt det är att vara vuxen!!!

*Clark Kent = min skadade lille bilman
**duscha avser i detta sammanhang tvättas med högtryckstvätt
*** ärr i detta sammanhang avser en ful repa

Read Full Post »

Melodifestivalen 2012: Deltävling 1: Växjö

Nu laddar vi med italienskt vin och mat… Klockan 20 startar live-bloggen här. Detta inlägg uppdateras efter hand som artisterna framför sina bidrag under kvällen. Uppdatera sidan då och då med F5-tangenten till exempel…

Lördag i februari 2012. Dags för den allra första deltävlingen i årets Melodifestival med start klockan 20 i SvT 1. I kväll live-bloggar jag och har du tid och lust att känna dig mindre ensam så häng på!

Nu börjar det! Tjolahopp, är du med???

Inledningen är en tillbakablick på förra årets tävling. Och? känns det som… Det var ju Danny som skulle ha vunnit då!  Programledarna försökte sitt bästa att följa rolighetsmanus, som var lika dåligt som vanligt. Tröttsamt! Varför är de inte sig själva liksom? Helena Bergström klarade inte ens att hålla sig till manus utan sa att det var två nyskrivna låtar… Fast det är ju 32… Och den där tredje programledaren, som man inte vet vad hon heter, sa

[…] på Åbo

Alltså, det heter väl

i Åbo..?

1. Sean Den Förste Banan – Sean Banan
Jaha, nu ska det alltså bli show och humor. Jag vill ju så gärna tro att detta är ett musiktävlingsprogram, men jag har visst fel varje år. Jaa, det här är inte roligt eller bra på nåt sätt. Det enda jag gillar är bananskorna. En text som låter som om den är skriven av en åttaåring. Nej, femåring. Bort usch! (Vad är går han på för drog..?)

2. På väg – Abalone Dots
Jaha… Det är ytterligare ett talangjaktsprogram… Eller? Det låter som horsejazz. Och banjo, liksom… När kommer låten igång?? Nej, den kommer aldrig igång. Tråkigt som bara f*n. Men de kunde sjunga i alla fall…

3. I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning) – The Moniker
Konstiga kläder i år igen. Konstigt låttext. Men han kan onekligen sjunga… Låten känns ändå tråkig. Texten är intetsägande. Vad är det för låtskrivare i år, ingen skriver ju texter med nån substans i…

4. The Boy Can Dance – Afro-Dite
Ku Klux Klan – fast tvärtom, dårå. Det där med smisket skulle ha kunnat vara lite naughty, men… 80-talsdisco. Nej… Det här har jag hört förut… Besviken…

5. Mystery – Dead by April
Jaha, nu blir det hårdrocksinslaget. Det hör inte hemma här. Vem har ritat på dem? Som en tråkig vägg man måste klottra på känns också låten… Möjligen skulle jag lyssna på detta vrålhögt i bilen när jag var förbannad på nåt eller nån… Det känns som om låten inte hänger ihop.

6. Salt & Pepper – Marie Serneholt
Jaha, nu en artist som har varit programledare och som nu är artist igen. Känns det igen? Putting on the Ritz… Nej fy faaaaaarao…

7. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Helena Bergström lät otroligt tillgjord när hon presenterade Thorsten Flinck. Pretto…  Trodde i min enfald att det här var en sång- och musiktävling. Hur full är han? ”Mineh… seevärtaehhhh…” Nej, gå och lägg dig! 😦

8. Euphoria – Loreen
Sista chansen att höra en enda jävla låt som är värd att gå vidare. Jisses, vad det blåser! Den här låten har jag också hört förut. Men faktiskt… Det är kvällens bästa. Äntligen får jag lite lust att dansa. Men låten hackas sönder, den kommer liksom inte loss ordentligt. Synd. Ändå. Detta är den enda låten jag kan  tänka mig att höra i finalen. Eller andra chansen…

Programlederiet är också bland det mest pinsamma jag har sett i det här sammanhanget. Den enda som knappt får godkänt är Sarah Dawn Finer – bara för att jag vet att hon kan sjunga…

Mellanspelet med Bögarnas fest-låten var inte ens roligt eller fyndigt. Nej, vad är det här??? Vem skrattar åt Sean Banans rumpa, liksom? Uff!..

Helena Bergström spelar över och har ingen röst kvar. Dessutom svär hon vartannat ord. Varför håller hon inte käften???

Och varför, VARFÖR säger Sarah Dawn Finer OEBBEN??? Vi är i Sverige, för fan!

Direkt till final gick Loreen och  Dead by April.

Till andra chansen gick Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern och Sean Banan.

Det här var den sämsta, sämsta deltävlingen nånsin jag har sett! Blir det inte bättre nästan gång gör jag slut med Melodifestivalen 2012!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen 2012

Read Full Post »

Jag måste…

En sen middag på lite jag hittade i frysen, lite i kylen. Det var gott, det var helt OK. Men ensamt. Inte lika… gott som igår. Men OK, som sagt.

Den ensammes middag: rester från kyl och frys samt en bok.

                                                                                                                                                                Jag har ont i nacken. Jag spillde ner mitt linne och mina Nikebrallor. Jag måste tvätta. Jag måste gå ut med soporna. Jag måste läsa igenom alla papper jag har skrivit ut och försöka få nån rätsida på mitt liv.

Bara det att jag kan böja nacken bakåt hur många gånger som helst utan att sona min skuld. Skulden, som ligger runt halsen och tynger. Jag blir aldrig fri, kan aldrig sona.

Allt måste hända nu, inte sen. Kan inte vänta. Men det får jag lära mig nu. Vänta, håll käften och böj nacken. Böj den. Böj dig. Tro inte att du har nåt värde.

Då kommer Annas sms, med bland annat orden

Jag älskar dig.

Ler och gråter lite till. Är älskad. Älskar. Det du!

Read Full Post »