Posts Tagged ‘hålla käften’
Lösenordsskyddad: Bara för mig: Harar och tigrar
Posted in Familj, Krämpor, Personligt, Puckon, Vänner, tagged bild, chef, förändra, feghet, frilansare, frukost, gråta, hare, hålla käften, kräkas, läsa, leva, må illa, mobiltelefoni, mod, mycket förvånad, partner, relation, sanning, seg, sova, tiger, träffas, yttrande on 08 januari 2015|
”Snurra min jord…”
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, Puckon, tagged 40+, äldre, äldreboende, öka personaltätheten, besvärliga medarbetare, betala skatt, brev, dator, erfaren, försvinna, fysioterapeut, gemene man, häng med, hålla käften, hård, hotfull ton, Inte önskvärd, intyga, kallad, köpa ut personal, kvinnor, läsvärt, lås, man, människosyn, media, miljoner, mobiltelefoni, modernt, namnändring, oliktänkande, p-piller, primärvård, regering, risker, sjukgymnast, skämmes, snurra, snurrigt, somatisk slutenvård, stå kvar, surfplatta, titel, TV-avgift, TV-licens, Uppsala kommun, utveckla on 22 januari 2013| 4 Comments »
Att det är snurrigt lite varstans kan vi väl enas om. Nu har jag snurrat i media och hittat en hel del… mer eller mindre snurrigt. Häng med – om du vill, annars, stå kvar!
- Snart ska du betala TV-avgift för datorn. Fast frågan är om det innebär så stor skillnad för gemene man. Det flesta av oss betalar väl redan TV-licens. Eller..? Förutom datorer inkluderas surfplattor. Mobiler är exkluderade.
- ”Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad.” Läs det här! Det är långt, men läsvärt. Jag kan intyga att det är så här det går till. Verkligen.
- Sjukgymnasten försvinner? Men bara till titeln. Regeringen föreslår en namnändring av titeln, från sjukgymnast till fysioterapeut. Personligen tycker jag att fysioterapeut känns mer modernt, men undrar om nån vet vad det är. Ungefär lika många som kan förklara vad primärvård betyder. Eller somatisk slutenvård. Typ…
- Svårt att utveckla p-piller för män. Jorå… Kvinnor har ju kunnat äta p-piller i 50 bast, så varför anstränga sig..? Mja, nu var jag kanske lite hård, men ärligt talat… Varför är det bara kvinnor som ska utsättas för risker? För även om det är låga risker med p-piller idag så finns där ändå… risker.
- Uppsala kommun köpte ut personal för 18 miljoner förra året. Ja, det är billigare idag att köpa ut besvärliga och äldre (det vill säga 40+) medarbetare som inte håller käften och tänker och tycker annorlunda. Och även om 18 miljoner kanske är en piss i havet i en stor verksamhet som kommunens, så skulle man väl ha kunnat komma på nåt bättre att använda miljonerna till. Öka personaltätheten på äldreboenden, till exempel, för att ge ett förslag. Skämmes, Uppsala kommun! Vad är det för människosyn när oliktänkande och äldre, erfarna medarbetare inte längre är önskvärda? Nu undrar jag bara när lokalblaskan ska undersöka andra verksamheter i vårt län som vi dödliga OCKSÅ betalar skatt till… Sätt fart! Det fanns MASSOR att gräva i!
Livet är kort.
Missnöjt på jobbet?
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, tagged alla andra, annorlunda, ansvar, arbete, arbetsliv, arbetsplats, artikel, åtgärdas, bästis och bundis, befogat, bli av med jobb, chef, Dagens Nyheter, dålig, dåligt ledarskap, dum, egna fel och brister, enskilt samtal, fantastisk, favorit, få, förhäva sig, frysskåp, fundera, glad, gnäll, gnällig, gratis, hålla ihop en grupp, hålla käften, hålla sig informerad, högst tvivelaktiga grunder, högt i tak, information, känna sig överkörd, känslor, kolega, kompisstyra, kosta multum, låtsaskompisar, ljus, lyckligt lottad, lyhörd, lyssna, möjligheter, medarbetare, missnöje, misstag, mobbning, muntergök, negativt, obehagligt, organisationskonsult, otrevlig, positivt, prata, privat, problem, rast, råd, respekt, sätta ner foten, självklar, spydig, svart, svengelska, ta reda på saker och ting, tankar, tips, välja strider, våga, visa färre känslor on 14 september 2012|
Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.
En gnällig typ – privat.
Konsulten i artikeln säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.
Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte få information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?
Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…
Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…
Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.
Här var jag inte glad alls…
På den tiden, under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.
Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…
Så här glad är jag på mitt jobb idag!
Nu är det inte bara jag som har förändrat mig. Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.
Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.
Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!
Livet är kort.
Melodifestivalen 2012: Deltävling 1: Växjö
Posted in Diskutabelt, Epikuréiskt, HBTQ, Ironi, Musik, Personligt, TV, tagged 80-talsdisco, Abalone Dots, Afro-dite, andra chansen, artist, artister, Åbo, bananskorna, banjo, Bögarnas fest, besviken, bidrag, bil, blåsa, bra, Danny Saucedo, dansa, Dead by April, deltävling 1, Euphoria, förbannad, final, full, fyndigt, göra slut, hackas sönder, hålla käften, hårdrock, Helena Bergström, horsejazz, humor, I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning), ingen röst, inte hänga ihop, italienskt, Jag reser mig igen, kläder, klottra, komma loss, konkurrera, konstig, Ku Klux Klan, låtskrivare, låttext, live-blogga, Loreen, lyssna, Marie Serneholt, mat, mellanspel, Melodifestivalen 2012, musiktävlingsprogram, Mystery, naughty, oebben, På väg, pinsam, pretto, programledare, Putting on the Ritz, rita, rolighetsmanus, rumpa, Salt & Pepper, Sarah Dawn Finer, sämst, sång- och musiktävling, Sean Banan, Sean Den Förste Banan, show, sista chansen, sjunga, skratta, skriva, smisk, spela över, svära, Sverige, SvT1, talangjaktsprogram, text, The Boy Can Dance, The Moniker, Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern, tillbakablick, tillgjord, tråkig vägg, tråkigt, varför, Växjö, vin, vrålhögt on 04 februari 2012| 54 Comments »
Nu laddar vi med italienskt vin och mat… Klockan 20 startar live-bloggen här. Detta inlägg uppdateras efter hand som artisterna framför sina bidrag under kvällen. Uppdatera sidan då och då med F5-tangenten till exempel…
Lördag i februari 2012. Dags för den allra första deltävlingen i årets Melodifestival med start klockan 20 i SvT 1. I kväll live-bloggar jag och har du tid och lust att känna dig mindre ensam så häng på!
Nu börjar det! Tjolahopp, är du med???
Inledningen är en tillbakablick på förra årets tävling. Och? känns det som… Det var ju Danny som skulle ha vunnit då! Programledarna försökte sitt bästa att följa rolighetsmanus, som var lika dåligt som vanligt. Tröttsamt! Varför är de inte sig själva liksom? Helena Bergström klarade inte ens att hålla sig till manus utan sa att det var två nyskrivna låtar… Fast det är ju 32… Och den där tredje programledaren, som man inte vet vad hon heter, sa
[…] på Åbo
Alltså, det heter väl
i Åbo..?
1. Sean Den Förste Banan – Sean Banan
Jaha, nu ska det alltså bli show och humor. Jag vill ju så gärna tro att detta är ett musiktävlingsprogram, men jag har visst fel varje år. Jaa, det här är inte roligt eller bra på nåt sätt. Det enda jag gillar är bananskorna. En text som låter som om den är skriven av en åttaåring. Nej, femåring. Bort usch! (Vad är går han på för drog..?)
2. På väg – Abalone Dots
Jaha… Det är ytterligare ett talangjaktsprogram… Eller? Det låter som horsejazz. Och banjo, liksom… När kommer låten igång?? Nej, den kommer aldrig igång. Tråkigt som bara f*n. Men de kunde sjunga i alla fall…
3. I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning) – The Moniker
Konstiga kläder i år igen. Konstigt låttext. Men han kan onekligen sjunga… Låten känns ändå tråkig. Texten är intetsägande. Vad är det för låtskrivare i år, ingen skriver ju texter med nån substans i…
4. The Boy Can Dance – Afro-Dite
Ku Klux Klan – fast tvärtom, dårå. Det där med smisket skulle ha kunnat vara lite naughty, men… 80-talsdisco. Nej… Det här har jag hört förut… Besviken…
5. Mystery – Dead by April
Jaha, nu blir det hårdrocksinslaget. Det hör inte hemma här. Vem har ritat på dem? Som en tråkig vägg man måste klottra på känns också låten… Möjligen skulle jag lyssna på detta vrålhögt i bilen när jag var förbannad på nåt eller nån… Det känns som om låten inte hänger ihop.
6. Salt & Pepper – Marie Serneholt
Jaha, nu en artist som har varit programledare och som nu är artist igen. Känns det igen? Putting on the Ritz… Nej fy faaaaaarao…
7. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Helena Bergström lät otroligt tillgjord när hon presenterade Thorsten Flinck. Pretto… Trodde i min enfald att det här var en sång- och musiktävling. Hur full är han? ”Mineh… seevärtaehhhh…” Nej, gå och lägg dig! 😦
8. Euphoria – Loreen
Sista chansen att höra en enda jävla låt som är värd att gå vidare. Jisses, vad det blåser! Den här låten har jag också hört förut. Men faktiskt… Det är kvällens bästa. Äntligen får jag lite lust att dansa. Men låten hackas sönder, den kommer liksom inte loss ordentligt. Synd. Ändå. Detta är den enda låten jag kan tänka mig att höra i finalen. Eller andra chansen…
Programlederiet är också bland det mest pinsamma jag har sett i det här sammanhanget. Den enda som knappt får godkänt är Sarah Dawn Finer – bara för att jag vet att hon kan sjunga…
Mellanspelet med Bögarnas fest-låten var inte ens roligt eller fyndigt. Nej, vad är det här??? Vem skrattar åt Sean Banans rumpa, liksom? Uff!..
Helena Bergström spelar över och har ingen röst kvar. Dessutom svär hon vartannat ord. Varför håller hon inte käften???
Och varför, VARFÖR säger Sarah Dawn Finer OEBBEN??? Vi är i Sverige, för fan!
Direkt till final gick Loreen och Dead by April.
Till andra chansen gick Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern och Sean Banan.
Det här var den sämsta, sämsta deltävlingen nånsin jag har sett! Blir det inte bättre nästan gång gör jag slut med Melodifestivalen 2012!
Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen 2012
Jag måste…
Posted in Böcker, Familj, Krämpor, Personligt, tagged böja nacken, Den femte årstiden, ensamt, fri, frys, gråta, hålla käften, kärlek, kyl, läsa, le, linne, litteratur, mat, måste, middag, mobiltelefoni, Mons Kallentoft, Nikebrallor, ont i nacken, papper, rätsida, rester, sona min skuld, spilla, tvätt, vänta, värde on 19 juni 2011| 10 Comments »
En sen middag på lite jag hittade i frysen, lite i kylen. Det var gott, det var helt OK. Men ensamt. Inte lika… gott som igår. Men OK, som sagt.
Den ensammes middag: rester från kyl och frys samt en bok.
Jag har ont i nacken. Jag spillde ner mitt linne och mina Nikebrallor. Jag måste tvätta. Jag måste gå ut med soporna. Jag måste läsa igenom alla papper jag har skrivit ut och försöka få nån rätsida på mitt liv.
Bara det att jag kan böja nacken bakåt hur många gånger som helst utan att sona min skuld. Skulden, som ligger runt halsen och tynger. Jag blir aldrig fri, kan aldrig sona.
Allt måste hända nu, inte sen. Kan inte vänta. Men det får jag lära mig nu. Vänta, håll käften och böj nacken. Böj den. Böj dig. Tro inte att du har nåt värde.
Då kommer Annas sms, med bland annat orden
Jag älskar dig.
Ler och gråter lite till. Är älskad. Älskar. Det du!