Hembränt i igloon

Ett inlägg bland annat om hur husmor slår till.

---

 

Husmor slog till!

Förra året när mamma skulle komma till jul lyckades jag koka ett ruttet ägg. Det låg en stank, tät som en dimma, över mitt hem. Lukten pendlade mellan omklädningsrum och långlagrad ädelost. Jag behöver väl inte säga mer? I år brände jag hemma. Det vill säga, jag skulle rosta bröd. Två små ändbitar skulle jag rosta, snål som jag är. (Här kastas ingen mat om det går att undvika.) Tryckte ner bröna – FRANSKBRÖDEN, alltså – i rosten. Sen gjorde jag som så ofta: jag satte mig vid datorn. Kom på att jag inte hade gjort nån budget för 2016 och började fippla med Excel. Så noterade jag en… lukt… Såg ett moln… Det var snudd på att brödrosten stod i brand. Den gjorde nu inte det, som tur var. Det var bara de två brödbitarna som nästan brann. De var naturligtvis oätliga.

Nej, nån husmor har jag aldrig varit och lär aldrig bli… Därför tänker jag åka och köpa nån form av middag till mamma och mig – troligen grillade kotletter till moderskeppet, grillad pippi till mig. Det är uppenbarligen säkrast…

Uppsala är soligt idag. Det ser varmare ut utanför igloon, faktiskt.

Uppsala visar sig från sin soliga sida idag, förvånansvärt nog. Men sen ska det förstås regna. Det är runt åtta grader varmt ute och gräsmattorna på fram- och baksidan lyser gröna. Det är bara jag som bor i en igloo. Alltså, jag har verkligen kallt inomhus! Jag märkte stor skillnad jämfört med inomhustemperaturen hos en granne som tittade in till häromdan. Därför har jag lagt fram två filtar till mamma, för hon lär frysa ännu mer än jag. Förra julen när mamma var här ringde jag fyra (4) samtal till bostadsrättsföreningen och klagade min nöd. Då höjde de typ en grad. I år har jag inte orkat klaga, det verkar som om de har bestämt sig för att frysa ut mig. Men om flera i huset har lika kallt kunde vi kanske gå ihop och klaga..?

Jag har fått tillbaka mitt eksem, irriterande nog. Det enda bra med det är att det inte syns den här gången, för det sitter på ryggen och bröstet och såna kroppsdelar visar jag inte hur som helst för vem som helst. Därför är jag mycket glad att jag fick en bättre salva en sist av husläkaren. Ett par, tre smörjningar brukar göra susen. Mina eksem är inte utredda, men jag får dem när jag är stressad. Den gångna veckan har onekligen varit… stressande och pressande.

Det börjar bli dags att duka fram gofika. KÖPEBRÖD. Jag önskar dig en härlig lördag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Delegare necesse est

Oj vad det går undan! Jag är på jobbet – har rast nu – och ska försöka orka jobba till lunch. Mår inte särskilt bra, men räknar med att palla det. Det är ju så att jag måste fixa en hel del saker nu inför nästa vecka och då går det inte att jobba hemifrån. För den som inte kan läsa mina låsta inlägg kan jag meddela att jag ska läggas in på sjukhus för en operation nästa vecka. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset och jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven – men det blir länge. Och det handlar inte om nån jävla ond häl, utan om värre saker. Mer varken får eller behöver du veta om detta!

Det här är doktor Britt-Maries väska. Tyvärr räcker den inte till för mina krämpor utan jag måste till sjukhus.

Men idag har jag börjat avsluta så många saker jag kan och delegera resten tills vidare. Det går undan och folk är väldigt förstående, så jag undrar om jag håller på att göra mig själv arbetslös. Hoppas inte det! Alla är snälla och vänliga och önskar mig lycka till. Det värmer, för jag är orolig och nervös och åkomman gör sig starkt påmind just idag.

Det tog en timme att komma till jobbet idag, trots att vägarna var bra plogade. Men det var spårigt och på sina ställen lite moddigt. Värst var spåren efter tunga plogfordon. Dessa gjorde att jag och Clark Kent* hoppade som idioter bitvis. Såg säkert inte klokt ut. Dessutom känns det som om det mesta på både honom och mig skakade loss.

Min älskade Fästmö kommer till mig i kväll. Just nu längtar jag extra mycket. Känner mig väldigt sårbar och rädd och oro och gårdagskvällen var ångestladdad inför vad som komma skall. Men det är skönt att känna och veta att Anna finns nära mig och att hennes kärlek omsluter mig. Då lugnar jag ner mig.

Tyvärr fick jag avboka en lunchdejt idag, men vi ska hålla kontakten ändå framöver. Tänk vad jag har saknat jobbarkompisar som är på det viset! Jobbarkompisar som bryr sig, jobbarkompisar som är snälla och som inte fegt skulle hålla käften när chefen (ingen av mina nuvarande chefer skulle agera så oprofessionellt) fryser ut en och behandlar en som skit. Den här arbetsplatsen är fantastisk på många sätt och vis, ska du veta! Och nu måste jag göra skäl för min lön!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollegor emellan: Arbetskamrater på gott och ont

Idag läser jag första artikeln av planerade fyra i lokalblaskans serie ”Kolleger emellan”. Redan på förstasidan studsar jag när rubriken ”Arbetskamraterna vår andra familj” studsar emot mig. Och visst ligger det en hel del sanning i rubriken – vi väljer för det mesta inte våra arbetskamrater men vi tillbringar massor av tid med dem. Ibland tillbringar vi MER tid med arbetskamraterna än med familj och vänner. Eller vi och vi… Den som har ett jobb, vill säga.

Av artikeln inne i tidningen (tyvärr inte utlagd på hemsidan) framgår att kollegor kan både stötta och frysa ut, men också att relationerna på jobbet är avgörande för hur vi mår. Och trivs. Vidare menar artikelförfattaren Tina Lövrander, som bland annat konsulterat forskare, att vi föds med ett behov av att tillhöra en grupp. Detta är en förutsättning för att må bra och för att man ska kunna fungera.

Kollegor kan stötta eller frysa ut…

                                                                                                                                                              Om man då tar bort den förutsättningen torde behovet finnas kvar. Men vad händer om vi berövas social samhörighet och gemenskap? Vad händer med en människa om h*n inte får detta behov tillgodosett? Blir h*n egoistisk? Eller blir h*n bara väldigt ensam?

Forskning har visat att arbetskamrater har en stor betydelse för trivseln och att de är den viktigaste motivationen på jobbet. Den som har bra kollegor står ut med det mesta – dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre möjligheter till utveckling. Men för den som har utmanande och stimulerande arbetsuppgifter får arbetskamraterna mindre betydelse.

Forskarna ser inte att man umgås mer privat idag med sina kollegor än tidigare. Däremot umgås man på andra sätt med kollegorna idag. Och artikeln avslutas med en mening som bankar sig in i min skalle:

Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.

Min kommentar till denna mening blir:

Ja, i familjer som sviker blir saknaden efter nån inte alls stor och nån tomhet känner man inte – bara när det gäller arbetsuppgifter som ingen kan eller vill ta över.

Read Full Post »