Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘låta’

Ett motigt inlägg.


 

Kanelbulle och kaffe hos Anna

Hembakad anelbulle och kaffe hos Anna.

Nej, man ska inte tro att man har flyt några längre stunder i livet. Ryggen har nu bråkat sen igår. Jag har verkligen jätteont. Verkligen. Åkte ut till Fästmön igår på tidiga eftermiddagen och där har jag stönat och gnällt fram tills jag åkte hem vid lunchtid idag. Jätteroligt för alla. Jag fick i alla fall smaka ljuvligt goda kanelbullar som Anna bakat och Elias sockrat.

Bröd på golvet

Bröd på rymmen på ICA Solen.

Men först åkte vi till världens bästa affär, ICA Solen, där vi inhandlade förnödenheter till kvällen. Anna styrde som vanligt varuvagnen som en stridsvagn och jag tramsade och flamsade och fotade bröd på rymmen. Bröd, som brödmannen sen la tillbaka upp på hyllan… Uff…

Anna slavade i köket hela eftermiddagen och kvällen, jag låg och stönade i kökssoffan, i vardagsrumssoffan och på vardagsrumsgolvet. God mat fick jag i mig och senare på kvällen Mr Selfridge på TV. Sen tog jag slut och ville bara gå och lägga mig. Klättrade upp i Annas höga säng, läste ett kapitel i min bok på gång, släckte och somnade som en gris. Rullade runt i sängen under natten så Anna undrade om jag hade sovit överhuvudtaget. Det hade jag, men ryggen gör ju att jag vaknar av och till.

Kassar med pantflaskor

Hundra spänn i pantflaskor.

Idag var ryggen inte ett dugg bättre än igår.  Det var bara att inse att jag skulle få åka hem och ta en tablett och en varm dusch. Men först packade vi in oss bilen för att åka och panta sex kassar läskflaskor. Man kan undra varför ingen av dem som dricker all den här läsken sköter pantningen. Nu gav den oss hundra spänn!

Men det var igår jag hörde det första gången, när jag backade ut hos Anna för att åka och handla. Bilen lät inte som den skulle. Idag lät den ännu mindre som den skulle. När jag kommit hem till New Village och svängde in för att lämna Lottot på Tokerian upptäckte jag att ljuddämparen, tror jag det är, hänger löst. Och så kan jag ju inte åka omkring. Bilen måste till en verkstad. Bilen, som jag behöver för att ta mig till jobbet. Bilen, som ska besiktigas den 23:e. Ja, nån verkstad kan jag ju inte ringa idag, för det är ju söndag.

Varsågod ta en banan

Varsågod, ta en banan. Som om det skulle hjälpa…

Men jag ringde en kollega och har blivit lovad att få samåka till jobbet i morgon. Jag måste försöka ringa verkstan innan dess och kolla när jag kan få en tid. Kanske måste jag försöka ta mig dit med bilen också. Jag var ute och tittade på eländet i garaget förut och försökte silvertejpa. Helt värdelöst eftersom tejpen inte fäste. Ryggen värker ännu mer och nån tablett har jag inte hunnit ta än. Min vanliga tur, verkligen. Och grejen är att jag bara måste till jobbet i morgon, för jag ska ju ta emot och ha introduktion med den nya medarbetaren… Nu hoppas jag att jag får tag i verkstan före klockan sju, för senast klockan sju ska min kollega åka härifrån eftersom maken måste vara på sitt jobb i orten efter den där vi jobbar. Men, som sagt, med min vanliga tur får jag väl inte verkstadstid snart och missar säkert samåkningen. Sen blir chefen skitförbannad och ingen tar emot den nyanställde. Jag blir fullständigt galen. Och nej. Jag kan inte åka kommunalt. Sa jag att det snöar också..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om just det rubriken säger: saknad. Eller avsaknad av densamma.

 

shoppingmonster

Min sovpartner.

Det är måndag, som jag deklarerade tidigt i morse med dagens första inlägg. Jag klev upp strax före alarmet gick igång. Hade sovit ganska bra trots att jag sov ihop med ett morrande monster. Min fästmö är i vanliga fall varken morrande eller nåt monster, men nu är hon väldigt förkyld och låter därefter – även när hon sover. Efter tvagning och inkletning av antiinflammatorisk gel la jag mig på köksgolvet och gjorde rörelserna före frukost. Det gick hyfsat bra att köra bil till jobbet, med tanke på ryggen. Men ryggen har gjort väldigt ont av och till. Jag har försökt hitta bra arbetssställningar, men inte funnit nån som är optimal. Inte ens att stå går riktigt bra.

När jag anlände till jobbet uppstod ingen klang- och jubelmusik och ingen röd matta rullades ut. Det hade jag inte förväntat mig heller. Jag blev glad att åtminstone en av kollegorna frågade hur jag mår. En annan blev visst mest irriterad på att jag stönar av smärta då och då och föreslog framåt lunch att jag kanske skulle åka hem. Men nu när jag ändå är här jobbar jag på.

På skrivbordet låg ett kuvert vars innehåll jag blev lite besviken på. Men, men, man kan inte få allt och ytterligare en månadslön tackar jag inte nej till. Ett litet jourtillägg hade förstås inte skadat med tanke på att jag har fått förfrågningar om att jobba utanför ordinarie arbetstid, på kvällstid, helg, semester och när jag har ryggskott.

En av damerna i huset vinkade glatt åt mig och vänlige KÅ ropade att h*n tyckte det var roligt att se mig igen. Tänk att nån har märkt att man har varit borta och dessutom saknat mig! DET gjorde mig i alla fall glad!

blåtand till iPhone

Denna har jag saknat!

Nåt som jag har saknat sen jag började här är, förutom en del saker jag inte kan skriva helt öppet om, är en blåtand till tjänstemobilen. Just idag lämnar vi våra fasta telefoner och går över till en-bart mobiler på jobbet. Jag har dock bara haft mobil sen jag började här, men fasta telefonnumret är vidarekopplat till mobilen. En iPhone blir ganska snabbt varm när man pratar i den, så örat har känts smått kokande när jag har jobbtelefonerat ibland. Men med övergången idag kom ockås ett par tillbehör som jag blev glad över: dels en blåtand med liten mick, dels en laddningsdocka. Mycket saknade och användbara prylar!

Så klart att det har hänt en del i och omkring kexfabriken/besticklådan under veckan jag har varit borta. Den som är intresserad av det kan förstås läsa på företagets webbplats eller i lokal media. Jag har fixat ut tre nyheter och ett pressmeddelande idag samt fotat lite, läst inkommen e-post etc. Jobbets Twitterkonto har fått ytterligare följare den gångna veckan trots att jag var borta och ingen annan twittrade ut ett skit. Idag uppmuntrade jag ytterligare elva pers att följa, så antalet blir 1 000 jämnt. IT-teknikern har jag bestämt träff med i morgon eftermiddag strax innan jag går på möte. Han får greja bäst han vill med min dator som inte riktigt uppför sig. På fredag ser jag fram emot en spännande träff av ett annat slag. Sist den personen och jag träffades var på en 40-årsfest (inte min egen, dock).

I kväll ska jag fixa kycklingchorizo till min sjukling och fortsätta kurera min rygg med rörelser och gel. Naturligtvis glömde jag gelen hemma. En kollega på en annan avdelning rekommenderade naprapat, jag har ingen aning om vad en sån kan göra. Tycker att naprapati låter lite… läskigt… Inget jag har saknat förrän nu, kanske..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oljud i tillvaron.


Tänk att det aldrig är tyst där jag bor!
Så klart att människor måste få höras och låta, men nu börjar det gå till överdrift. Att de omkringboende har partaj på sin uteplats en onsdagskväll och -natt i juli är nåt man bara tycks få acceptera. Och stänger man alla fönster och balledörren* och sätter på TV:n hyfsat högt står man ut. Fast inte riktigt. När det inte finns nåt man vill se på TV känns det lite jobbigt. Och framför allt känner man sig så jävla ensam medan andra umgås och har roligt. Fast folk som (fyll)skrattar åt sina egna skämt kan jag klara mig utan, det kan jag. Särskilt när det kommer från en person som går omkring och fånler dagarna i ända.

två tomflaskor i gräset

Ingen som fyllskrattar idag, i alla fall…


Redan när jag kom hem från min dejt
var det livat i luckan. Ska jag acceptera att ha en studsmatta precis utanför mitt arbetsrumsfönster? Vad tycker du? Jag har haft flera besökare här som menar att jag ska prata med BRF-styrelsen. Det justaste hade väl varit att prata med ägarna till eländet, men de är ju inte pratbara sen fyra (4) år tillbaka. De har i stället försökt få mig vräkt för att jag har delgett andra mina åsikter – eftersom det inte gick att kommunicera muntligt med dem. Tänk att människor inte känner till Sveriges grundlagar, där yttrandefrihet är en av de mest unika delarna!

Somnade bortåt två, halv tre i natt. Jag var trött och jag mådde inte bra efter den förskräckliga bussfärden med UL in till stan. Yrseln och illamåendet satt i länge! Ändå åt jag bra, tänkte att det kanske var mat som fattades. Det hjälpte inte.

I morse vaknade jag runt klockan åtta. Då hade nästa omkringboende fått spel. Igår vaknade jag av att nån slängde brädor omkring sig utomhus, i morse sågades det med elektrisk såg. Precis mitt emot mitt sovrum, där fönstret står öppet – det är ju sommar och varmt. Fan, när vi renoverade här sågade vi minsann varken utomhus eller på ballen**, det gjorde vi inomhus. Och varje gång det skulle borras under den första renoveringen fick vi säga till i huset eftersom där fanns småbarn. Jorå, en del av oss kan stava till hänsyn. Just nu sågas det inte utomhus. Det verkar som om det är roligast att göra det tidiga morgnar. Jag bara undrar vad de som bor i huset utanför vilket sågningen pågår tycker om det hela. Det låter säkert bra inomhus också, när man renoverar…

verktygsbälte

Handverktyg tycks vara ett minne blott…


Ibland undrar jag om människor
är renoveringsgalna, helt enkelt. Den lägenheten som nu åtgärdas inköptes för ett par år sen av ett ungt par som renoverade den från golv till tak. Det säger jag inget om, för gissningsvis behövde de riva ut allt med tanke på vem som bott där tidigare. Men nu, två år senare, undrar jag verkligen om behovet är så stort att man måste renovera igen och uppenbarligen lägga nya golv eller vad det nu är man sågar till. Kan en familj om tre personer, varav den ena var ett mycket litet barn, slita golv så hårt?

En lägenhet i mitt hus kallar jag för Skilsmässohemmet, för varenda familj som har bott där har splittrats i skilsmässa. Nu är jag ju inte en fluga på väggen så jag hör och ser allt som pågår hemma hos andra, men som närboende hör man i alla fall… att det renoveras. Typ hela tiden. Om jag bodde ihop med en som renoverade hela tiden skulle jag också tröttna och vilja skiljas…

Suck, jag klagar som 17, men sen vet jag att jag själv borde ta ett rejält tag i mitt eget hem. Pratade om det senast igår med Kitty. Jag köpte ju en tavla av henne i höstas och den sitter på ett jätteundanskymt ställe. Men grejen är att jag skulle behöva hänga om alla mina tavlor – efter att först ha tapetserat om… Det ena ger det andra, liksom…

Kitty med Just nu vill jag leva

Kitty med tavlan ”Just nu vill jag leva” som jag köpte i höstas när jag fått diagnosen c.


Nej, om nåt ska göras här
är det till att börja med städning av förrådet. Och det blir förhoppningsvis nästa vecka. På tisdag, eventuellt, ska jag och Lucille åka och köpa en enkel hylla som vi ska ha i den gemensamma delen av vårt förråd. (Se, jag kan umgås och samarbeta med närboende också, det trodde du inte, va?!..) Lucille och äldsta barnet höll på i sitt förråd igår – passade på medan pappa Samlaren arbetade. Jag blev inspirerad. Det finns ungefär en fyrkant att gå på inne i mitt förråd nu. Lucille tyckte att deras förråd innehöll fler grejor. Då sa jag:

Men hallå! Ni är fyra personer. Titta vad jag som ensam har åstadkommit!

Lucille stängde raskt sin lilla mun och nickade medhåll.

Så därför, kära omkringboende, nästa vecka blir det inte heller lugnt, för då ska jag städa mitt förråd! Lucille har för övrigt berättat hur det funkar med containern och grovsopor numera, så nu kan jag inte skylla på att jag inte vet.

plastsäck

Många såna här ska det bli när jag är färdig.


Fasen…
Jag tror bestämt att det är tyst och lugnt på båda sidor om huset just nu! Dags att rista ett stort kors i taket? Nej, bevare oss väl, ett sånt måste jag ju skrapa bort sen. Eller nu. För nu började sågningen igen. Tjolahopp, underbara sommarmorgon, din skönhet klyvs av en ilsken elektrisk såg… Vilken tur att h*n som sågar har hörselskydd… Vi andra får ta till..?


*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

SK om kaffeautomaten som är väldigt seeeg:

Ibland låtar han fast han är färdig.

MÖ till SK:

Vilken läskig typ!


Livet är kort.

Read Full Post »

Eller i alla fall lite runt om stan. Själv tänker jag supera på stan i afton tillsammans med min kära. Men för att du inte ska sakna mig för mycket har jag spanat lite i omvärlden så du har nåt att läsa i kväll.

  • Par stal toalettsits – på tingsrätten. Men det var väl ändå inte det smartaste? Sno en toalettits på tingsrättens toa! Var förhandlingen bara skit, eller?
  • Modefotograf kräver bloggare på skadestånd. Vänta lite nu… Vad är det jag läser här..? Genusfotografen kritiserade i ett blogginlägg bilder i en artikel i Arlanda Express tidning Xpress. Bloggaren synade bilderna en efter en. Kvinnan som ställde upp på fotona ångrade sin medverkan. Tidningens marknadschef bad om ursäkt för bilderna i riksmedia. Och nu kräver fotografen bloggaren på skadestånd för att han visade dem på sin blogg. Vad hände med klyschan all publicitet, även den dåliga, är publicitet? Bloggaren blev censurerad och 15 000 kronor fattigare.
  • Hur låter Stockholm? Tja, klicka på länken så får du se en lista på 100 låtar om Sveriges huvudstad. Lite att göra på DN, nån..?
  • Barnvagnsmaffian portad på Baby Björn-grundarens konsthalls utställningar. Japp! Du läste rätt! På Värmdös nya konsthall Artipelags utställningsdel är barnvagnar inte tillåtna. Skälet är stöldrisken. Men i stället för utställning med barnvagn erbjuds barnvagnsparkering med lås och Baby Björn-bärselar att frakta småttingarna i. Bra eller dåligt beror väl på vilken sida av vagnen man befinner sig. Själv har jag ingen lust att bli nermejad av barnvagnsförare som inte viker en millimeter.
  • Hackare slog till mot Yahoo. Nästa att bli drabbade av hackare i cyberspace är Yahoo och kanske de som äger 450 000 e-postkonton. Så många lösenord är nämligen på vift, däribland svenskars. Irriterande!!!
  • TV4 köper rättigheterna till franska ligan. Så bra! Så himla bra! Då slipper jag försöka titta på nånting på TV4 i realtid och irritera ihjäl mig på alla reklampauser! För franska ligan är ju inte bovar som Björnligan utan fotboll. Och sport ser jag ju inte på! (Tänk positivt! Tänk positivt! TÄNK POSITIVT!)
  • Loreen får kulturpris. Loreen får ta emot Läkerols kulturpris Voice of the year om 100 000 små kronor. Och det inte bara för att hon har en bra röst. Hennes röst har också använts för att lyfta fram människorättsfrågor i samband med Eurovision Song Contest 2012 i Baku. Så bra. Då kanske hon kan lägga några spänn på att klippa luggen. Jag tror att hon har vackra ögon och jag skulle vilja se dem.
  • Läkarfacket anmäler arbetsgivaren för journaler på nätet. I höst ska vi kunna läsa våra journaler på nätet. Och det är väl bra – om det inte vore för det här med säkerheten. Facket tror att man smäller av om man får ett cancerbesked när man sitter och läser mitt i natten. Och om det står 20 alvedon men ska vara två i ordinationen blir det ju inte heller bra. För fel blir det ju ibland. Men han som somliga påstod hade en bokstavskombination (tror jag inte ett dugg på) menar att rättssäkerhet och integritet är det arbetsgivaren månar om. DET däremot är jag inte så säker på att jag tror på… Det där månandet, alltså.
  • Så klär du dig rätt i värmen. Tack, Magdalena Ribbing! TACK! Hoppas bara att folk läser artikeln. Jag avskyr att se nakna överkroppar och shorts från vilka det sticker ut håriga ben när jag beblandar mig med folk utanför hemmets sfär. Camilla Thulin tipsar i samma artikel om hur man fräschar till sina fötter innan man använder sandaler. TACK!

Ha en skön fredagskväll – det tänker jag ha!

Read Full Post »

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.


Lucille är inte alls lettiska,
men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

I morse gick jag upp en kvart tidigare för att hinna släppa av Fästmön i tid vid hennes jobb och inte slänga av henne som igår. Hjälpte det? Nej. Men det berodde nog på att min kära var alltför retsam och sånt straffar sig. Genast, i vissa fall!

Anna är inte bara söt och vän, hon är retsam och en mästerfotograf också!..


Det började med att vi satt och åt vår frukostyoghurt
. Jag påpekade att Anna hade ett lååångt hårstrå på sin tröjärm. Håret var ljust och skrek åt mig mot Annas mörka tröja. Men Anna bara tittade på mig och lät det sitta kvar. Flinade lite åt mig, förstås. Jag försökte att inte titta på hårstrået, men som du förstår var det mycket svårt att låta bli att glo.

Plötsligt började nånting låta också. Självklart var det Anna som smaskade så det ekade i köket. Allt för att reta mig förstås. Mellan varven pikade hon mig för att den där extra kvarten inte skulle göra varken från eller till – hon skulle bli först färdig av oss två och jag sist. Detta trots att hon både bäddar och diskar. Irriterande nog fick hon rätt. Jag vet inte vad det är med mig på morgnarna, men jag kan inte stressa längre utan måste ha gott om tid. När Anna stod påklädd i hallen och hade bäddat och diskat och DESSUTOM hällt upp kaffe åt mig i min bilmugg, satt jag i godan ro på toa, typ… Vi kom inte iväg förrän närmare tio i sju – och Anna började jobba sju.

Utanför hennes jobb fick jag slänga av henne igen – bara för att se hennes förtvivlade min och höra en knackning på rutan innan jag gasade. Jag stannade förstås. Anna ryckte upp dörren för att leta efter sin väska med mobil, plånbok, busskort och andra väsentligheter i. Tills hon insåg att den stod kvar på stolen i hallen. Jaa, somliga straffar Gud genast… Idag slutar vi nämligen klockan 16 båda två, men om jag ska hämta henne från jobbet så får hon vänta ungefär en halvtimma. Vi hade kommit överens om att hon skulle messa mig för att säga om verkligen skulle vänta, om hon skulle gå hela vägen hem eller om hon ville bli upplockad på vägen. Ja, ja det blir intressant att se hur detta slutar…

Igår kväll kunde vi sitta på ballen* och äta kycklingspett till middag, men sen fick vi gå in eftersom det mulnade på. Dagen idag har börjat vackert, precis som den igår. Vi får se hur det slutar. I kväll ska jag släpa ut sommardäcken, för Clark Kent** ska få sommarsandalerna på i morgon bitti. Och bara för det sa en av de suraste gubbarna jag har sett på jobbet igår att

Jojo, på lördag ska det komma snö.

Trött jag blir… På lördag ska det INTE komma snö. Hela familjen ska åka ner på stan och äta middag tillsammans för att fira min födelsedags i efterskott. Ingen snö då, alltså.

I natt drömde jag om FEM och det betyder att jag ska ringa henne nästa vecka för att hör när hon tänker hälsa på.Vi pratade lite löst om helgen den 19 – 20 maj.

Men först ska jag jobba. Idag blir det mest webbpublicering och lite planering inför mitt delvisa skifte av arbetsplats nästa vecka. Det ska bli spännande!!!


*ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman som fortfarande har vinterkängor på.

Read Full Post »

Older Posts »