Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Har jag överlevt? eller När gamla hyndor lär sig själva att sitta

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.

I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Nästan för sent att deklarera…

Idag, onsdagen den 2 maj, är det sista dagen för oss svenskar att lämna in våra deklarationer. Hittills har 4,4 miljoner svenskar deklarerat digitalt, enligt Skatteverket. Men många väntar till sista minuten. Och den svensk som bor utomlands har nästan ytterligare en månad på sig, till den 31 maj.

Deklarationen är ett viktigt papper, men kan göras digitalt.

Den som har deklarerat på nätet, per telefon eller sms och ska få pengar tillbaka på skatten, får sin återbäring före midsommar. Då måste man förstås också ha ett bankkonto registrerat hos Skatteverket.

Men det går också att få uppskov om man bra skäl. Den som till exempel är sjuk, har problem med datorn eller letar efter nödvändiga papper kan begära anstånd hos Skatteverket. Då kan man få skjuta upp deklarationen i ytterligare två veckor. Man kan ringa eller skriva ett brev. Den som får anstånd slipper att betala de 1 000 kronor som förseningsavgiften är.  Det kostar alltså 1000 kronor att inte lämna in deklarationen i tid. Och efter ytterligare tre månader kostar det en tusenlapp till. Efter fem månaders försening blir det ännu en tusenlapp till i förseningsavgift. Den maximala straffsumman är 3 000 kronor. Vad som händer om man inte ens efter fem månader har lämnat in sin deklaration har jag förgäves sökt information om på nätet. Inte för att jag tänker smita, jag bara undrar. Personligen deklarerade jag samma dag som jag fick min blankett.

Skatteverket granskar i år särskilt taxi- och åkeribranschen samt försäljningen av kolonilotter och auktionsförsäljning. Vinstskatt är nämligen nåt som många missar att betala.

Read Full Post »

Ytterligare en nyans brunt

Första dan i februari, redan. Det nya året har svischat förbi. Och åter är det en brun dag, en lite ljusare nyans, men ändå. Brun. Brun som dagarna i februari är. Smutsbruna, för det mesta. Snön blir brun, gatorna bruna.

Varje dag när jag vaknar sätter jag ett kryss vid gårdagen. Nej, jag gör det inte på min fina fotokalender (ja, jag skryter lite för jag tycker att den är fin!) utan på kassakortet från a-kassan. Varje dag ett kryss i kolumnen Arbetslös. Undantag blir när jag skriver, ärlig som jag är, en timma jobb (skrivjobb). Det händer en till två gånger i månaden. Det är allt. Såna är mina dagar. Kryssade. Och rätt februaribruna.

Kryssade dagar.

                                                                                                                                                      Dagen började som alla dagar tycks börja i det här huset. Väckning klockan sju av gallskrik, ett ljud som sen glider över i vaktmästarens joyride utanför med sin plog.  Jag fattar inte – är ungen tidsinställd och varför plogar vaktmästaren när det inte har kommit nån snö? Halv åtta blir det tyst, med undantag för smällande i ytterdörrar av och till den kommande timmen.

Jag låter också. Jag har varit på toa och spolat och tvättat händerna. Min kaffeperkolator har bubblat upp sex koppar kaffe. Snart ska jag gå in i badrumet och tvätta ansiktet och stoppa i linser. Sen ska jag skura badrummet och duschrummet/toan. Så visst, jag låter jag också.

I eftermiddag åker jag iväg och ordnar blommor. Det blir också en tur till nåt av Stormarknadens apotek, troligen det lilla där det aldrig är några köer, för mina magsårskapslar är slut. Jag hade hoppats kunna trappa ner intaget för att sen helt sluta, men det är det verkligen inte läge för. Jag gissar att jag måste in på Kvantum också. Fil och mjölk börjar ta slut, brödet ÄR slut, till och med knäckebrödet.

Saknar närheten av Den Mest Älskade. Det går inte att komma ifrån. Igår hade vi behövt få kraft från varandra. Men till helgen är vi tillsammans igen.

Morgondagens kläder är utprovade, hela, rena och strukna, men jag är lite osäker på överdelen än. Men det är ett värdsligt problem, eller snarare ett i-landsproblem, skulle väl somliga klassa det som, så…

Igår hade den här bloggen 770 besök. Antal besök brukar ligga mellan 500 0ch 600, genomsnittligt antal besök per dag i januari var 625, totalt antal besök för januari månad var 19 375. Men vilka är alla ni som läser om mitt liv? Vänner eller fiender? Ge dig gärna till känna i en kommentar! Jag svarar på ALLA kommentarer som publiceras!

Om en stund kommer sista delen av Rippes story. DEN är läsvärd! Igår lästes den av 55 personer, troligen fler när den låg överst på startsidan. Och jag hoppas att verksamheten som ansvarar för vård av våra länsinvånare har löst sina datorproblem nu så att en annan vän kan få boka en läkartid. Skitdåligt att avvisa en människa som behöver hjälp genom att säga att datasystemet ligger nere så därför går det  inte att boka tider. Det är 2011…

Read Full Post »