Sanning med modifikation

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det börjar bli tradition detta att Fästmön ger mig Sara Lövestams nyaste bok i födelsedagspresent. Förra året fick jag Grejen med verb (signerad av författaren, dessutom!) och nu i år Sanning med modifikation, den första boken om Kouplans överlevnad. Tack, Anna, för boken!

Kouplan är på flykt från nånting. Men han behöver pengar och bestämmer sig för att bli privatdetektiv. Hans första kund blir Pernilla som ger honom i uppdrag att hitta sexåriga dottern Julia, som har försvunnit. Kouplan får upp ett spår och snart smyger han på några riktiga skummisar.

Vid första anblicken tror jag att jag håller en deckare/thriller i min hand. Men precis som Sara Lövestams fyra tidigare böcker ska man inte ta nåt för givet. Genrerna skiljer sig milsvitt åt, samtidigt som det finns gemensamma nämnare som utanförskap. I den här boken handlar det om allt från att leva som flykting till att leva med en psykisk sjukdom.

Den här gången tycker jag att Sara Lövestam har stoppat in lite för mycket på de cirka 250 sidorna. Dessutom gissar jag hur saker och ting ligger till redan tidigt. Det drar ner Toffelomdömet lite. Men samtidigt är boken välskriven, som vanligt och jag är mycket förtjust över författarens lek med ord. Så kan nämligen bara en väldigt duktig skribent leka.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

I samma gamla spår… eller nya..?

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…

Det slog mig emellertid – och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hatet växer i lågkonjunktur

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.

Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »

Månpocket septembersläpp

Idag damp Månpockets månatliga nyhetsbrev ner i min inbox. Och hösten – likväl som vintern, sommaren och våren – är väl en av våra stora lässäsonger? Här kommer några axplock av titlar som jag tycker låter intressanta och som snart finns att köpa i pocket:

Att springa av Maria Sveland
Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.
De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Nattvandraren av Andrew Taylor
John Holdsworth lever ett gott liv i 1780-talets London. Han är lyckligt gift, har en liten son och trivs med sitt arbete som mångsysslare inom bokbranschen. Så en dag förändras allt, utan förvarning drabbas han plötsligt av en serie tragedier.
Intensivt spännande handling, en rad färgstarka karaktärer och gammal brittisk collegemiljö – flerfaldigt prisbelönte Andrew Taylor bjuder på ännu en gastkramande läsupplevelse.

 

 

Egoboost! av Isabella Löwengrip
Blondinbella är en av Sveriges mest lästa bloggar någonsin. Nu tar dess skapare Isabella Löwengrip sitt positiva budskap vidare i en nära och äkta handbok för unga tjejer. Isabella är kompisen som ger goda råd, stöttar, peppar och tröstar. Att ”boosta sitt ego” är livsviktigt, säger Isabella.
Utifrån egna erfarenheter och många exempel tar Isabella upp teman som vänskap, kärlek, svartsjuka och komplex. För första gången beskriver hon hur hon skapade sitt blogg-alter ego för att ta revansch på dem som mobbade henne på högstadiet.

 

Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
I Verlaines och Zolas, Renoirs och Toulouse-Lautrecs Paris i slutet på 1800-talet möter vi cancan-danserskor vid Moulin Rouge, forskare och sierskor i färgsprakande miljöer och där hamnar återigen bokhandlaren Victor Legris mitt i ett mordmysterium.
Claude Izner har återigen lyckats skapa en intressant intrig i en färgsprakade miljö i sekelskiftets Paris. Den artistiska, kulturella bakgrunden av dåtidens Paris ger en stort mervärde och skapar en romantisk atmosfär till mysteriet.

 

Babylon av Camilla Ceder
Detta är en uppföljare till Fruset ögonblick.
Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.
Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål.

 

Djurvänner av Anton Marklund
Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det – Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags.
Alla dessa tuffa år som är Johannes liv och öde prövar dem hårt: uppväxten, svårigheterna i skolan, utanförskapet, sattyg som den intet ont anande Johannes luras till. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga.
Detta är en debutroman.

 

Read Full Post »

Ego Woman

Full av fördomar mot blondiner och vis av erfarenhet av desamma (ja, jag är själv blondin) gav jag mig i kast med Ego Woman, en bok av Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist. Mamma lämnade kvar denna pocketbok efter sin vistelse här över vinterns storhelger och jag tänkte att jag ger boken en chans. Det var bra att jag gjorde det!

En bok av Carolina Gynning om henne själv!

                                                                                                                                                            Det här är en fortsättning på Ego Girl, som jag INTE har läst. Men den här boken handlar om Carolina Gynnings liv och kändisskap. Här berättar Carolina Gynning mycket öppenhjärtligt om sig själv och sitt liv – både privat och yrkesmässigt. Mycket om sex, en del om pengar, somligt om jobben på TV. På omslaget har SvT uttalat sig om boken:

En extremt rolig bok!

Ja, visst är den rolig, men Carolina Gynning har ett djup som hon tar fram också. Rolig skulle jag inte vilja definiera den här boken som! Vad sägs om detta citat ur boken?

[…] När ångesten kommer över dig ska du hälsa den välkommen, men tala om för den att den får sitta längst bak i bussen. Den får aldrig köra, bara sitta där bak i bussen och finnas till. […]

Dessa kloka ord får Carolina Gynning sig till livs hos… en nageltjej. Ja, jag skulle vilja klassificera boken som Kontrasternas bok!..

Carolina Gynning skriver dräpande om parmiddagar och hur tråkiga de är, men också om sin ensamhet och sin känsla av utanförskap. För man ska inte vara som hon är på middagsbjudningar:

[…] jag är inte alls uppskattad på den här sortens tillställningar. Där ska man inte gapskratta och gestikulera vilt när man pratar om saker som verkligen engagerar en. Där ska man småprata om fullständigt ointressanta saker, svat och behärskat. Man ska le och vara lagom, man ska kallprata. […]

För det är mycket skratt och glädje i Carolina Gynning – och det kanske är därför SvT har skrivit att boken är rolig. Det är en hel del yta, en hel del droger, en del skitnack (nej, Carolina Gynning gillar verkligen INTE Blondinbella!..). Men det är också allvar, djup och tro på tanken att man är en själ som har levt många liv. Bland annat har Carolina Gynning och co-writern Ingrid Carlqvist varit häxsystrar…

Boken avslutas med ett antal frågor och svar från Carolina Gynnings läsare samt några bloggares och bekantingars rader om henne.

Det här är inget litterärt mästerverk eller storverk, men helt klart en mycket läsvärd bok! Jag har fått en delvis annorlunda bild av Carolina Gynning, som många gånger glimmar till riktigt ordentligt i boken! Eller vad sägs om detta?

Alla kan göra misstag, alla har rätt att bli förlåtna för dessa.

Högt betyg till denna självbiografiska bok där författaren inte tvekar en sekund att lämna ut sig själv!

Read Full Post »

Arbetsmarknadsministern efterlyser ökad kontroll av arbetsgivare

Som jag nämnt åtskilliga gånger är detta ingen politisk blogg och jag tänker inte ta ställning för eller emot, MEN… Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, (M), tar i en debattartikel upp en viktig och angelägen fråga: oseriösa arbetsgivare – och bristande kontroll från Arbetsförmedlingen.

Hillevi Engström anser att Arbetsförmedlingen måste öka kontrollen av de arbetsgivare som ger långtidsarbetslösa sysselsättning. Dessa arbetsgivare får nämligen ersättning för sina insatser. Eftersom Arbetsförmedlingen enligt egen utsago från en av deras handläggare inte förmedlar jobb, tycker jag att det vore en alldeles utmärkt arbetsuppgift för Arbetsförmedlingen. För ursäkta mig, vad sysslar man med annars??? Att skriva intetsägande handlingsplaner kan väl inte fylla upp handläggarnas arbetsdagar?

Hillevi Engström tar upp ytterligare aspekter som jag anser är viktiga:

[…] Priset för utanförskap får aldrig underskattas. Ett förlorat jobb kan leda till förlorat självförtroende, social isolering, depressioner och ångest. Genom initiativ för aktivitet, som ökar deltagande på arbetsmarknaden, går detta att förebygga och vägen tillbaka till arbete kan bli kortare. […]

Jag kan bara skriva under på detta! För varje sekund som passerar sjunker självförtroendet, den sociala isoleringen ökar i samma takt, depression och ångest blir biverkningar av ett tomt arbetsliv.

Nu finns det ett antal insatser som görs, men inte ens efter två års jobbsökande vill man här i stan skaka fram ett praktikjobb till Petite Moi, trots att jag har efterfrågat sånt. För även arbetslivserfarenhet blir ju gammal och behöver uppdateras och förnyas!

För övrigt skulle jag också önska att Arbetsförmedlingen la ner lite kontrollarbete på de arbetsgivare som annonserar i Platsbanken. Flera av dem kan klassas som oseriösa, många har till och med hamnat på olika ”svarta listor” och några har flera anmälningar på sig. Som arbetssökande känner man sig totalt utlämnad. Man vill så gärna tro på kvalitet och framför allt seriositet bland Platsbankens annonserande arbetsgivare. SÄRSKILT vill man ju som arbetssökande TRO att en myndighet inte tillåter jobbannonser från oseriösa och kanske i vissa fall kriminellt belastade arbetsgivare. Men det gör man alltså.

Desutom är jag inte intresserad av ersättningar och bidrag, det är ett jobb jag vill ha. Till dess får jag TYVÄRR försöka leva med känslan av att vara utlämnad åt en Arbetsförmedling som jag inte förstår vilken funktion den har OCH leva på försäkringar och a-kassa, det senare enbart är totalt omöjligt att leva på (om man inte bosätter sig på en parkbänk eller en koja i skogen, dårå).

Slutligen, finns det nåt parti, nåt block, som är intresserat av att komma med förslag på vettiga insatser för att minska långtidsarbetslösas lidanden???? Om inte nån tar ansvar, nämligen, lär arbetslöshetstalen sjunka drastiskt på grund av ökat antal självmord. Och då kan ju vårt fina land verkligen slå sig för bröstet (jag är MYCKET ironisk).

Read Full Post »

Babel den 9 september: Poesi och terapi

Mår man bättre om man skriver? Det var en av frågorna och temana i veckans Babel på SvT2. Men som vanligt fanns det flera teman liksom en intressant blandning gäster och reportage.

Bob Hansson slipper vi inte den här gången heller. I höst ska han söka lyckan. Missförstå mig rätt, jag gillar Bob Hansson, men INTE tramsinslag i programmet. Jag orkar inte skriva om eländet… Bara en detalj: det är SÅ NJUTBART att lyssna på Zinat Pirzadehs mjuka brytning – UNDERBART!

Först ut i dagens program var poeten Johannes Anyuru – som just debuterat som romanförfattare. Tre diktsamlingar har det blivit, förra året debut som dramatiker. Och nu alltså också romanförfattare. En nyklippt Anyuru lyckades för det mesta undvika ögonkontakt med programledaren när han försökte förklara hur jobbigt det var att under början av 2000-talet bli så känd. Daniel Sjölin placerade hörlurar på författaren när han överöste den nya romanen med beröm. Fjäskskydd. Jo, jag tackar, jag. Överspänt och fånigt grepp. Neetlitteratur* blir genrebeteckningen. Genren omfattar utanförskap, ofta alkoholmissbruk och är ett manligt tillstånd. Ärligt talat förstår jag inte vad romanen handlar om, men jag är ju varken missbrukare eller manlig…

Johannes Anyuru, neetlitterär debutant. Bilden är lånad från Babels hemsida.

                                                                                                                                                    Babels STJÄRNREPORTAGE handlade om rockstjärnan Patti Smith som gett ut självbiografin Just kids. Boken behandlar åren med fotografen Robert Mapplethorpe.

Så blev det ytterligare en artist i studion, Caroline af Ugglas som tillsammans med terapeuten och poeten UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) debuterar i höst med boken Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas är som vanligt MYCKET i intervjun, UKON är mest konstig. Mannen är otroligt långbent, hans högra lillfinger är krökt, han har sneda, mandelformade ögon. Han ser kort och gott SPÄNNANDE ut! Intervjun fortsätter i ett reportage om terapi – i filmens, TV:ns och litteraturens värld. Intressant!

Så ansluter Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande. Då känns det mer stabilt i studion! Marianne Sällström pratar om skrivandet som terapi, en terapi som forskarna är eniga om är framgångsrik! Poeten och koreanen Ko Un deltar via skype och tycker till om detta.

Veckans boktips blev:
Johannes Anyuru: Aniara av Harry Martinson
UKON: Witz-bomber och foto-sken av Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg
Caroline af Ugglas: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Nästa veckas program innehåller

Triss i ess

enligt Daniel Sjölin. Vi får la se…

                                                                                                                                                   *Neet = Not in Education Employment Training

Read Full Post »

Annika Östberg – enda sommarprataren utan titel

Igår sommarpratade Annika Östberg i radions P1. Hon är den enda i den långa listan med namn som inte har nån titel. För vad skulle det stå bakom ett namn på en kvinna som suttit i fängelse i USA i 28 år?

Annika Östberg, sommarpratare utan titel. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                      Annika Östberg inleder med att berätta om tillfället när hon fick beskedet om att hon skulle få fortsätta avtjäna sitt straff i Sverige. Hemma. Som ett hårt slag i magen, beskriver hon händelsen. Hela hennes tillvaro förändras i ett slag – efter alla dessa år. Och ”hemma” är ett huvudtema i Annika Östbergs sommarprogram. Liksom utanförskapet.

Att komma som barn till ett främmande land, med ett främmande språk och en styvpappa… Förutsättningarna att inte känna sig utanför blev lika med noll för Annika Östberg. Och när drogerna sen kom in i henens liv blev utanförskapet totalt. Inte ens sonen Sven kunde hindra henne från den slutgiltiga kraschen.

Naket och rakt på sak berättar Annika Östberg om händelserna som ledde till hennes långa fängelsevistelse. Hon förskönar inget, hon skyller inte ifrån sig. Hon talar lugnt och konstaterande, på en mycket god svenska. Bara det… Att efter 28 år i USA prata så bra svenska… Hon talar också om sin skuld. Skulden som alltid kommer att finnas där. Det är djupt.

Behåll aldrig nåt som du håller av. Det kommer bara att skada dig.

Det är läxan Annika Östberg lär sig efter en av de många visitationerna i fängelset.

Det här sommarprogrammet handlar mest om fängelse, straff, skuld, tja inga roliga saker. Men Annika Östberg har ju inget annat liv att berätta om. Hon bjuder på det hon har. Trots allt andas hennes program hopp, förtröstan, glädje – och kanske framför allt tacksamhet. Det har varit en väl tillbringad en och en halv timme vid datorn (eftersom jag lyssnade i efterhand på programmet).

Read Full Post »