Vänaste land

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är ett synnerligen aktuellt tema i Åke Edwardsons åttonde deckare om polisen Erik Winter, Vänaste land. Boken har typ tio år på nacken, men beskriver händelser som skulle kunna ha skett igår. Eller idag. Tack till vännen Agneta från vars samling jag fick knycka denna i december förra året!

Boken tar sitt avstamp bland tre mördade människor i en närbutik nånstans i en förort till Göteborg. De har fått sina ansikten bortskjutna. Erik Winter börjar nysta i fallet under en het sommar. Ganska snart inser han att det inte är nåt rånmord utan att det handlar om andra brott. Dessutom tycks det finnas ett vittne. Ett vittne med väldigt lätta fötter… Erik Winter hamnar bland kurder och tvingas förhöra människor med tolk. Människor, som flytt från ett land där de inte fick tala sitt eget språk. Eller ens hade nån tillhörighet.

Jag tror att jag har sett den här boken på TV. Men det är OK ändå att läsa den. Det är aldrig fel att påminnas om att människor kan ha en betydligt tuffare bakgrund än jag som växte upp i Sverige. Boken är inte bara en spänningsroman, alltså, utan skildrar på ett trovärdigt sätt upp många invandrares situation.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans och den siste Sturen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Åter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivna på Agueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräva ner sig eller rensa ogräs?

Ett grävsligt inlägg.

---

 

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar och annat

Ett somrigt (?) inlägg.

---

 

Trevlig sommar..?

Det är många som önskar trevlig sommar nu. En del av dem kommer jag inte träffa igen. Jag avskärmar mig alltmer – för att överleva. Det är nu två och en halv dag kvar. En del som jag får betalt för har jag fått gjort idag. Men motivationen är lägre än lägst, jag erkänner.

På lunchen läste jag ut en bok. Intog en räkmacka – bara för att jag fortfarande har råd med det. Boken var spännande och jag tog den med ut till en bänk i solen. Ett ställe jag nyligen hittade. Så typiskt nu när uppbrottet nalkas! Jag tog ingen bild – det är som om min kamera avskärmar sig också.

Jag betvivlar att min sommar blir trevlig. Men jag hoppas självklart att andras blir det. Jag laddar för mitt tisdagsbesök och inser att jag får sovmorgon – byråkraterna slår inte upp portarna förrän klockan tio. Mina papper är i ordning, det återstår bara en blankett som ska skickas iväg, fyllas i och skickas in av nån annan. Ändå är jag stensäker på att det inte trillar in en spänn förrän i september. Det är min verklighet.

Gourmetmat på IKEA.

Igår kväll var Fästmön och jag iväg på en shoppingtur. Anna hade ett par ärenden och inköp att göra. Tyvärr fanns inte det som hon främst behövde. Själv köpte jag ingenting mer än middag åt oss. Igår åt jag alltså två varma mål mat. Det brukar jag inte göra. Så blir det inte framöver. Då blir det knappt ett.

Vi for bland annat till IKEA och det var där vi intog vår gourmet-middag. Tyvärr var det en hel klan före oss i matkön. Hälften av personerna i klanen gjorde ingen som helst nytta, men alla stod där. Och nej. Det var inte invandrare utan svenskar i klanen.

Vi åt kycklingfilé med strips och béarnaisesås samt grönsaker till det fina Family-priset av 55 pix per skalle. Bättre pris kan man inte få en middag för!

Den hade gärna fått följa med hem, men fick stå kvar på hyllan på IKEA.

Innan vi lämnade stället  hittade vi bland annat fina lyktor. Jag hade så gärna köpt en med hem till ballen*, men jag tyckte inte att jag var värd en. Och förresten går det ju nästan aldrig att sitta på min balle – av olika skäl. I kväll skulle vi kunna sitta där, till exempel. Fast det ska vi inte. I kväll ska vi ut på matjakt och dito -leverans, för Anna åker hem till sitt i morgon och blir mamma på heltid. Min insats i det hela sker bakom ratten. För egen del ska jag sen försöka betala räkningar och kanske ringa min egen mamma.

Och nej. Jag mår inte särskilt bra. Jag mår uruselt. Det är en ständig kamp att hålla tillbaka tårarna av besvikelse, oro och vanlig, enkel ledsenhet. Men till tröst idag har jag laddat ner SR-appen och lyssnat på sommarpratande Antje Jackelén, eftersom jag inte hade möjlighet att lyssna igår. Ett riktigt bra program, som jag varmt rekommenderar!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I nöden prövas den, vännen…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.

*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista tisdagen på femte

Ett inlägg om min sista arbetsdag på femte våningen.

Lika kvavt idag som igår, men lika lurad blev jag att det inte var kvavt. Synnerligen soldisigt. Jag sitter på toppen idag, den sista gången. Har öppnat ett av de stora, härliga fönstren och störst inte nämnvärt av ljuden utanför. Konstigt! Det är uppenbarligen mest människor som jag är högkänslig för…

Har rensat och plockat en del på detta mitt andra kontor, men det var redan ganska tomt. ML bjöd på biscotti till morgonfikat och vi har pratat om en del praktikaliteter. Bland annat är det osäkert vem som äger min dator på fjärde våningen. Jag hade ju tänkt åka och lämna den till fakulteten i morgon, men nu har det visat sig att institution 1 kanske har köpt loss den. Faktum är att jag skulle föredra att lämna kvar den här i ett skåp. Inte i S:s rum, har vi konstaterat… S är snäll och duktig, men det där med ordning och reda är inte riktigt S:s grej, konstaterade vi…

Jag har för resten noterat vad man ägnar sig åt på institution 1 när jag inte har varit är och haft koll. Läser veckotidningar, minsann…

Avancerad litteratur på institution 1…

Vidare har vi pratat lite om att jag ska intervjua ML för Uppsalanyheter om den stora fritidssysselsättningen, en viss sorts dans. Nu vill h*n tvinga dit mig på ett pass, men se jag har mina gränser… Fota, ja; dansa, nej.

Inte vet jag vad jag ska göra resten av den här dan. Det är ju inte stor idé att börja med nånting och avslutat det mesta har jag gjort. Det är bara ett antal lösa trådar som hänger i luften. ML ska kolla ett par av dem, en under dan, nån nästa vecka.

Jag har fått en massa intresseförfrågningar på skrivuppdrag från Blogvertiser, men nu får man skynda sig att ge mig uppdrag. Efter den 31 juli lär a-kassan gnöla om jag arbetar den minsta timme i månaden…

Fort hit med uppdrag före den sista!

Våra a-kasseregler är nämligen väldigt stelbenta. Så stelbenta att det är en rejäl ekonomisk förlust för mig att fortsätta jobba 20 procent på institution 1. Så då får jag väl inte skriva blogginlägg mot betalning heller? (Men det fick jag förra gången jag var arbetslös. Med en timmes ekonomiskt avdrag på a-kasseersättningen för ett uppdrag jag utförde på en kvart, tjugo minuter.) Nej, man ska sitta här och inget göra och bli deprimerad. Det blir kontentan av de regler som finns idag.

Om du bara kunde föreställa dig, dessutom, hur jag INTE ser fram emot besöket på Arbetsförnedringen på torsdag… Det är bara idiotiskt att tvingas gå dit och skriva in sig, man får ju ingen hjälp där. Under förra svängen fick jag till sist en handläggare som åtminstone försökte hjälpa mig, som visade intresse för mig och som stöttade mig. Dessutom var hon vänlig och empatisk. Och sen har vi ju Ingmari i Sollefteå, också en pärla. Men övriga som jag har träffat på som jobbar inom Arbetsförnedringen ger jag inte mycket för. Självklart kan jag inte generalisera och säga att

alla som jobbar på Arbetsförnedringen är dåliga.

Lika lite som man kan säga att

alla invandrare är våldtäktsmän för att en invandrare har våldtagit en person i min bekantskapskrets.

Men mina erfarenheter säger att majoriteten som jobbar på Arbetsförnedringen kanske borde jobba nån annanstans. Till skillnad från mina erfarenheter av invandrare, som är så gott som enbart positiva. Svenskar, däremot…

Fast DET är underlag för ett separat blogginlägg… Som jag skriver utan betalning.

Livet är kort.

Read Full Post »

Siktat runtom

Nu var det ytterligt länge sen jag gjorde en tur i omvärlden – tror du, ja! Jag kollar faktiskt runt rätt bra och framför allt varje dag. Men ibland vill det sig inte när det gäller att samla ihop galenskaperna och allt det andra runt omkring. Idag gör jag ett försök!

• La Camilla har förlovat sig! Jepp! Efter blott 24 timmars bekantskap, enligt Expressen, förlovade sig Camilla Henemark med 28 år yngre Amanda. En ganska rejäl åldersskillnad som åtminstone får mig att fundera lite. Men jag är inte den som är den och dessutom har jag sett ett TV-program om unga personer som blir kära i ”grannies”, så… (Fästmöns favoritprogram!) Enligt min gamla skolkompis Magnus Alexander Bard är emellertid Amanda ”väldigt, väldigt cool”. Camilla själv säger att hon blir stöttad av sin unga fästmö. Låter ju tryggt på ålderns höst, men Camilla är blott 48 år! Och faran för lårbenshalsbrott torde inte vara akut.
• Danny och Gina varnade. Men hallå! Nu har 100 procent av duon som ska programleda Melodifestivalen 2013 hävt ur sig konstigheter. En av dem har hyllat en tvivelaktig författare och liknat Israel vid Hitler. Nu har den andra gastat om ”svartingar” på en film på Youtube. Båda två i paret (ja, Språkrådet, jag vidhåller att man bara kan vara två i ett par!) är för övrigt barn till invandrare. Hur tänkte dessa myndiga barn, tro? Eller tänkte de inte? Dags för Sveriges Television att göra lite mer än varna, tycker jag – byt ut!
• Ett nej räcker inte. Det är inte bara Språkrådet som har konstiga förklaringar av ord. Tingsrätten i Värmland har friat en man från våldtäkt – trots att kvinnan han våldtog sa nej. NEJ! Tre bokstäver (utropstecknet är mitt). Dessutom försökte hon hålla ihop benen. Nån annan som inte förstår vad hon menade???
• Lesbiska par behandlas sämre. Runt om i landet har de verksamheter som ansvarar för sina invånares hälso- och sjukvård en hel del lustigheter för sig. Lägg ner! Hela landstingssystemet är föråldrat och passar inte dagens samhälle. Mer hur som helst… När det gäller behandling av barnlösa par särbehandlas lesbiska par. Det kan handla om att partnern till den blivande mamman inte får vara äldre än 38 år, medan mannen i ett heteroförhållande får vara 56 (Gotland). Eller att en insemination kostar 300 pix för ett heteropar och 3 000 för ett lesbiskt par (Östergötland). Vård på lika villkor, eller? My black ass!!! Jag tycker att ingen i ett förhållande där man försöker få barn ska vara för gammal. Punkt.
• Hotades per sms – och död räv. Man kan tro att det är rena Gudfadernland i Metropolen Byhålan! En man har anmält att han känt sig hotad per sms. Dessutom har nån lämnat en död räv utanför hans lägenhetsdörr i ett loftgångshus. Uppenbarligen har den som hotar inte sett Gudfadern – man hotar inte med en död räv i loftgången utan med ett hästhuvud i sängen, juh!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu finns det 9,5 miljoner svenskar

I torsdags kunde Statistiska Centralbyrån berätta att vi svenskar blivit 9,5 miljoner till antalet. Herrejisses, så möcke fölk! 

Många är vi…

På 1700-talet var vi två miljoner, fyra miljoner blev vi 1863, fem miljoner vid förra sekelskiftet… Den snabbaste ökningen skedde mellan 1950 och 1969 – då växte befolkningsantalet från sju till åtta miljoner på bara 19 år. År 2021 beräknas vi bli tio miljoner.

Folkökningen idag beror till två tredjedelar på invandringen. Därför tror SCB att den svensk som blev den 9,5 miljonte troligen är invandrad.

Read Full Post »

Jobb – en möjlighet att få stanna?

Migrationsverket har lämnat ett yttrande och i och med det släppt ett förslag som säkert orsaker en del frågor och debatt. Förslaget går ut på att asylsökande till vårt land som får jobb här i stället kan söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Idag är detta möjligt först när asylansökan har blivit avslagen.

Migrationsverket menar att det är omänskligt att låta den asylsökande vänta tills ansökan blivit avslagen innan h*n kan ansöka om uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Den nya arbetskraftsinvandringslagen kom 2008 och gick igenom eftersom regeringspartierna och Miljöpartiet slöt upp bakom den. Lagen gör det möjligt för asylsökande som har fått avslag på sin ansökan att ändå stanna i Sverige, men som arbetskraftsinvandrare.

Den direkta fara jag ser med förslaget är att rätten att söka asyl kanske urholkas. Det är ju en viss skillnad mellan att söka asyl för att man inte kan leva i sitt hemland till exempel på grund av att det krigas där och att söka uppehållstillstånd för att jobba i ett annat land. Blir det då inte en risk att rätten att söka asyl försvagas?

Men Migrationsverket menar att en dubbel ansökan förenklar för individen och snabbar upp processen. Och det kan jag ju också hålla med om.

Att jobba innebär att vara en del i samhället.

                                                                                                                                                            Sossarnas invändning mot det hela är att cyniska arbetsgivare kan få för sig att utnyttja utländska arbetare. Men det händer ju redan idag – och det är ju inte bara utländska arbetare utan även svenska som utnyttjas. Jag tänker på alla dessa så kallade svartjobb som existerar. Är det då inte bättre om den del av dessa jobb blir lagliga? Eller är arbetsgivarna i såna trångmål att de verkligen inte kan anställa nån ”på riktigt”?

Intressant i sammanhanget är att sedan lagen infördes för tre år sen har 2 785 ansökningar behandlats. Av dessa har 1 162 före detta asylsökande fått tidsbegränsade uppehållstillstånd som arbetskraft.

Klart är i alla fall att Sverige lär ha ett behov av arbetskraft i framtiden. Stora pensionsavgångar väntar och folk som har arbetat hela sina liv kanske inter orkar eller är för utslitna för att jobba ”ett tag till”. Men vi är många som inte är vid pensionsåldern än och som inget hellre vill än att jobba!!!

Att leva i en tillvaro där man bara går omkring och drar är nåt som de flesta av oss inte gillar. För mig personligen har det varit ett helvete. Jag skulle mycket hellre arbeta, helst för en lön. Det jag gör nu ger mig inte en lön, bara ett bidrag till mitt uppehälle. Men det ger mig en mening. Det ger mig nåt att göra. Det stärker mitt självförtroende. Hade jag varit invandrare hade jag dessutom fått ett utmärkt tillfälle att träna min svenska.

Att jobba är ett sätt och en väg att bli en del i vårt samhälle. Så ser jag det. Hur ser du det?

Read Full Post »

Fönsterkuvert, grådag och rätt segt

Idag var det segare än segast. Det som finns inuti min näsa, alltså. Och i luftrören. Det brukar ta nån timma innan jag kan prata överhuvud taget och när jag väl upplåter min stämma låter jag som en äldre man. Det gör dessutom ONT att prata. I alla fall nu på morgonen.

Fästmön var stoisk och lagade till en utsökt måltid igår afton. Spaghetti och kött-/kycklingfärssås. Min sås var starkt kryddad och full av vitlök. Jag kände inte så mycket smak mer än det starka som på sätt och vis löste upp det sega bakom näsan. Du fattar vad jag menar utan att jag behöver beskriva det mer detaljerat, hoppas jag???

Annars har nog grannarna i Himlen börjat tro att vi har startat grisfarm. För när vi sover låter vi som grisar. Nu har jag ju inte hört mig själv, men min särbo. Gissningsvis låter jag likadant.

Har vi startat grisfarm, månntro?

                                                                                                                                                            I morse var det fyra grader kallt. Jag försökte smyga så att jag inte skulle väcka Anna, hon behövde så väl få sova. Men jag höll på att skrämma livet ur Elias när jag gläntade på hans dörr för att säga god morgon – han hade inte hört mig tassa i hallen utanför! Lillgrabben hade ont i magen, sa han, men eftersom toa redan var provat försökte vi med yoghurt och då blev det lite bättre. I bilen till skolan lyssnade vi till ESC-låtarna och Elias tyckte att Armeniens låt var riktigt bra. Jag har klassat den som OK.

Jag färdades sen genom en grå dag in till stan. Vid Ekeby stod hästarna som vanligt i klunga, men idag såg de extra roliga ut eftersom det såg ut som om de spanade på bilar. Jag bara väntade på att en av dem skulle ta fram block och penna och börja skriva upp bilnummer eller nåt! Minns du det, FEM, när vi höll på med sånt??? Varför gjorde vi det???

Dagen var så grå och disig, men trots det var det förvånansvärt många bilar OCH en länsbuss som inte hade lysena på. Nej, jag kan väl tänka mig att om man inte har blinkers så har man väl inte lysen heller på sitt fordon. 😈 Inga rådjur såg jag idag, men annars brukar de vara synliga på ena sidan av nya E4:an, också de i klunga. Nervösa, smalbenta djur som springer lite hit och dit…

Nu har jag gnällt på gråvädret så mycket att solen tittar fram! TACK för det! 😛

Hemma hos mig hittade jag ett fönsterkuvert i postboxen. Fönsterkuvert är väl inte nån populär post hos nån och själv får jag magknip när de hamnar hos mig. Detta kuvert var dessutom från Skatteverket! HU! Men innehållet var tämligen odramatiskt. Det var den där nationella undersökningen om lägenhetsnummer som Skatteverket fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Tanken är att det ska bli lättare att ta fram statistik om oss som bor nånstans än det har varit tidigare genom folk- och bostadsräkningarna. Det var enkelt att logga in hos Skatteverket och utföra ärendet, men man kan också använda telefon eller bara skriva ner på bifogad blankett och skicka in.

Funderar på hur min mamma gör, som inte har dator och som ser illa… Undras om nån tänkte på ”gamlingarna”, invandrarna med flera… Helt lätt att hitta sitt lägenhetsnummer är det inte heller. Enligt den medföljande foldern består numret av fyra siffror

[…] och ska finnas anslaget  på en väl synlig plats i byggnaden. Fastighetsägaren ska dessutom ha lämnat information till dig om vilket lägenhetsnummer som gäller. […]

Ja jag har fått ett brev om detta, men nåt anslag på

[…] väl synlig plats i byggnaden. […] 

hittar jag inte! Det är som vanligt, det. Dåligt med informationen, alltså. Tur att jag hade sparat brevet!

Uppdaterat: Nu var jag nere i entrén och kollade och jag hittade siffrorna. Men inte tack vare att det är utmärkt att det just är dessa fyra siffror man ska ange utan för att jag känner igen dem från brevet jag fick för ganska länge sen…

Nu ska jag informera mig själv lite om vad som har hänt lokalt via lokalblaskan. Nåt besked har jag INTE fått än och jag har för dålig röst för att ringa själv, tycker jag. På måndag har jag bestämt mig för att sjösatta plan B och sätta mig och ringa runt lite. Förhoppningsvis har min röst återgått till det normala då!

Read Full Post »