Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Carmen och döden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag har just läst en bok som inleds med en utförlig beskrivning av en drunkning. Det fick mig nästan att sluta läsa innan jag riktigt hade börjat. Men jag vågade fortsätta läsa Karin Fossums psykologiska thriller Carmen och döden. Boken blir inte mindre otäck längre fram.

Den här berättelsen handlar om Carmen och Nicolai, ett ungt par vars lille son drunknar i en damm. Det ser ut att vara en olyckshändelse, men polisen, med Konrad Sejer i spetsen, måste utreda. Och visst är det nåt skumt med mamman, eller? Ville hon egentligen ha sonen, barnet som föddes med Downs syndrom..? Dessutom undrar man verkligen hur det är fatt med polisen själv. Sejer drabbas av svåra yrselanfall.

Boken tar upp ett brännande aktuellt ämne, nämligen det om en blivande mamma har rätt att få abort när fostervattensprov visar att nåt är fel med barnet. Som vanligt skildrar författaren de inblandade med en otrolig skärpa i porträtten. Människorna i boken blir väldigt… mänskliga.

Samtidigt som jag tycker att boken är i tunnaste laget, innehåller den stycken som känns utdragna. Det blir inte riktigt toppbetyg den här gången, men Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning…

Lite lagom ljummen så här på fredagskvällen. Tänker mig att du kanske inte orkar kolla igenom nyhetsflödet, så jag vill självklart hjälpa till – att hitta lite märkliga saker i omvärlden som media uppmärksammar… Lite fokus på krämpor och hälsofrågor idag.

• Ny cancervarning: oralsex Jaha. Nu är inte safe sex särskilt safe längre. Det är HPV-viruset som kan överföras genom oralsex – och, i värsta fall, även via kyssar.  HPV kan ge kvinnor en ofarlig infektion till exempel vårtor, men det kan också leda till livmoderhalscancer. Läskigt! Frågan är vad oralsexande män får för cancer. De har ju trots allt inga livmoderhalsar…
• Smittskyddsinstitutet varnar för influensa. NÄHÄ! You don’t say! Influensa. Nu igen. 🙄 Det händer liksom… varje år. Vad är nyheten? Att statsministern låg däckad, eller? 🙄 Jag rullar med ögonen så jag får… ögonherpes, minst!
• Högklackade skor kan ge Barbiefötter. Eh… jag trodde liksom att det var meningen med högklackat! Fast det klart, allvarliga muskelskador är ju inte så roligt. Men å andra sidan, man kan ju faktiskt inte se ut som Barbie, då skulle man inte kunna gå annat än på alla fyra…
• Kostnaderna för läkemedel sänks. Men högkostnadsskyddet för läkemedel är ju höjt. Var finns logiken? Jag trodde inte att den verksamhet som ansvarar för länets hälso- och sjukvård kunde tjäna pengar på oss skattebetalare..?
• Och… endast i Metropolen Byhålan: Icke gravid kvinna gjorde abort. Jag undrar: Hur är det möjligt..?

 

Read Full Post »

Leka med livet: Downs syndrom på väg att försvinna i Danmark

En rubrik på Dagens Nyheters hemsida fångar mitt intresse: Downs syndrom på väg bort i Danmark.  Intresserad vill jag läsa hur detta kan komma sig, om man har hittat en lösning på kromosomgåtan eller ett botemedel. Sen kommer jag alldeles av mig. För skälet till att det föds allt färre barn med Downs syndrom i Danmark – från år 2031 enligt beräkningarna inte enda barn – är att det görs aborter av dessa foster när det genom fosterdiagnostik upptäcks att de har Downs syndrom.

Dvärgen Toker, Dopey, är tecknad som en man med Downs syndrom. Vad jag förstår hade han ett bra liv, även om det bara var i sagans värld.

                                                                                                                                                            Danmark började tillåta kontroller från år 2004. Antalet barn födda med Downs syndrom har sen dess sjunkit med 13 procent. Men vad blir nästa steg? Att man aborterar foster med kroniska sjukdomar som diabetes och MS? Frågan debatteras sedan 2009 i Danmarks etiska råd. Och det är ingen enkel fråga, med ett enkelt svar. Klart man inte vill ha ett barn som är mycket sjukt, men var går gränsen? Ett barn som föds med Downs syndrom kan ha ett bra liv, det kan ett barn som föds med en kronisk sjukdom som diabetes också ha. Men hur svårt sjuk ska ett foster vara för att abort ska vara OK? Ska vi BARA tillåta hundra procent friska barn att födas? DET tycker jag känns rätt… sjukt… Vad tycker du???

Read Full Post »

Men det här känns ju inte riktigt… OK…

Läser om läkare i Indien som gör om små flickor till små pojkar. Alltså barn mellan ett och fem år. Det handlar om kanske tusen flickor som opererats om till pojkar.

Men det här känns inte riktigt OK, tycker jag! Det kan ju näppeligen vara de små flickorna själva som vill detta! (När har man för övrigt lyssnat på vad små flickor vill?..) Vad vill en ettåring? Vad vet en ettåring om kön?

Det är sju läkare i staden Indore som utför ingreppen.  Läkarna själva hävdar att ingreppen görs på flickor vars inre organ inte stämmer överens med de yttre genitalierna. Syftet sägs vara att rädda barnen från psykiskt lidande när de blir äldre.

Detta LÅTER ju vällovligt. Men… varför är det inga små pojkar som har opererats om till flickor? Och handlar det inte om pengar, en operation kostar ungefär 20 000 kronor och det är förstås bara rika familjer som har råd att låta göra operationen..?

Tyvärr är det så att det i vissa delar av världen, bland annat i Indien, görs fosterdiagnostik i fel syfte. Ser föräldrarna att fostret blir en flicka aborteras fostret. Trots att detta är förbjudet i indisk lag. Flickor är dyra i Indien. De måste förses med hemgift när de gifts bort – trots att även hemgift är förbjudet. Det innebär att flickorna krävs på dyra saker av brudgummens föräldrar. Detta får ju i alla fall mig att misstänka att könskorrigeringarna är ett sätt att ”slippa” flickor…

Nu har emellertid det indiska läkarförbundet reagerat och hoppas att landets medicinska råd och hälsoministeriet ska se över det hela. Det handlar ju om barn som knappast själva kan uttrycka nån önskan om könskorrigering. Varför inte satsa på vuxna eller unga vuxna som vill byta kön i stället? Det låter rimligare för mig. Vad tycker du???

Read Full Post »

Barn

Nu ska jag skriva mina åsikter i ett mycket kontroversiellt ämne: barn. Ja, för ämnet BLIR kontroversiellt när man som barnlös skriver om just barn. Precis som att man förväntas ha noll åsikter…

Jag blir så otroligt less på alla föräldrar som klagar på hur jobbigt det är att ha barn och hur tiden för barnen inte räcker till. Varför skaffade såna föräldrar barn? undrar jag. För idag är det ju faktiskt så att vi SKAFFAR oss barn: den som ”råkar” bli med barn kan välja att ta bort barnet, den som inte har barn kan ansöka om IVF eller adoption.

Barn eller inte är alltså ett val vi gör. Jag har valt att INTE skaffa barn. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att göra det, men jag är glad att jag inte gjorde det i åtminstone ett av fallen. För mina skäl till att inte skaffa barn är flera:

1. Jag har inte träffat nån som jag verkligen litar så mycket på att jag vill ha barn tillsammans med denna/denne.
2. Jag vill inte skaffa barn till denna hårda värld.
3. Jag är rädd för smärtan vid förlossningen.
4. Jag är rädd för ansvaret det innebär att ha ett barn.
5. Jag är inte nån barnmänniska, jag tror mig inte om att passa för föräldarollen.

Föräldrar som klagar över att de har barn borde kanske ha funderat lite innan de valde att skaffa barnen. För även om barnen så småningom blir vuxna så är de ju föräldrarnas ansvar till vuxen ålder – och ofta lite till därefter…

Jag tycker heller inte det är särskilt sunt att leva genom och för sina barn – enbart. För även om en förälder alltid är förälder så är den ju så mycket mer också, till exempel vän/väninna, älskare/älskarinna, kollega/chef, granne, assistent, professor, journalist, frimärkssamlare, epikuré, bokmal – you name it! Det jag vill säga är att jag tycker att det är friskare att bejaka sina andra sidor OCKSÅ. Sen tror jag inte barnen vill ha det tunga ansvaret på sina axlar att det är de som ”lyfter” sina vuxna föräldrar. För mig låter inte det riktigt… sunt. Det är föräldrarna som ska ”lyfta” sina barn – åtminstone så länge de är små.

Liten hand ska hålla stor – inte tvärtom, tycker jag.

                                                                                                                                                              De som känner mig vet att det finns fyra bonusbarn i mitt liv. Bonusbarn är en helt annan sak än egna barn:

1. Jag får det mysiga, mest.
2. Jag slipper allt ansvar.
3. Jag kan själv välja hur mycket jag ”ställer upp”.
4. Jag kan välja att vara en aktiv vuxenresurs – eller att inte vara aktiv alls.
5. Jag kan välja om jag gillar barnen eller inte – jag BEHÖVER inte älska dem.

När det gäller bonusbarnen har jag valt att vara en vuxenresurs därför att jag tror att det behövs och för att jag vill. Men jag är INTE nån förälder och det är jag väldigt tydlig med gentemot såväl barnen som deras föräldrar. Slutligen behöver jag inte älska bonusbarnen – men jag gör det, på MITT sätt: inte för att de är ”mina barn” utan för att de är de individer de är! Och tro mig, jag saknar dem MASSOR när jag inte har träffat dem på ett tag!!!

Slutligen: om man har skaffat barn är man aldrig ensam, oavsett. För så länge barnen lever existerar man som förälder. DET är nåt jag som barnlös aldrig får uppleva och det känns sorgligt att tänka på ibland.

Read Full Post »