Än är det liv i Tofflan

Ett rapporterande inlägg.

---

 

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens möjligheter

Ett inlägg om att försöka se möjligheter.

---

 

I mitt jobbsökeri använder jag mig av ett poängsystem som jag har antytt lite om här på bloggen. Det är ett ganska hårt system, men jag behöver nån som peppar mig och som piskar mig framåt. Det finns liksom inte andra som gör det. När det gäller att hitta ett nytt jobb är det helt upp till mig själv att fixa det – med andra inblandade, förstås.

Kanske finns det ett nytt jobb vid regnbågens slut för mig? Den här regnbågen fotade jag igår kväll.

Mitt poängsystem består av att jag måste uppnå minst tre poäng om dan. Ett poäng får jag för varje sökt jobb eller nån annan aktivitet som har med jobbsökeri att göra. Igår låg jag efter och då blir jag lite svettig. För vad gör man när man letar och letar och letar och det helt enkelt inte finns några lediga jobb att söka som passar mig och min profil? Tja, inte ger man upp i alla fall! Man fortsätter. Från att ha legat på fem minus igår är jag nu uppe i plus minus noll. Kan du tänka dig att just idag hittade jag de där intressanta jobben jag ville söka – och de var lagom många till antalet för att jag skulle uppnå mitt delmål vad gäller poängen?!

A-kassan kräver bevis och tycks älska papper.

Gårdagen omfattade bland annat en del kontakter med en arbetsgivare från vilken jag behöver ett anställningsbevis. Jag tycker att det är onödigt, men a-kassan kräver det. Så jag blev lite irriterad när upplevde att arbetsgivaren gärna ville hålla detta ifrån sig – såsom det uttrycktes. För man kan liksom inte, som arbetsgivare och företagare, slå ifrån sig de skyldigheter man har enligt våra lagar. Anställda har rätt att få anställningsbevis, kort sagt. Samtidigt är det inte jag som ”krånglar” utan, notera, a-kassan. Det gjorde mig lite besviken och irriterad, som sagt, men jag hoppas att det hela snart är löst och att det dyker upp ett kuvert i min postbox endera dan. För jag tänker att små företag måste nog vara extra noga med sina rykten, annars kan man tappa såväl kunder som anställda.

Slutmålet för mig är förstås ett jobb, men det är också viktigt med delmål. Det är när du uppnår mål på vägen som du känner att du faktiskt kommer nån vart och inte står stilla. Jag läser mycket kring jobbsökeri. Ett av de bästa nyhetsbreven är Proffice nyhetsbrev som faktiskt heter som rubriken på det här inlägget: Dagens möjligheter… Jag prenumererar på massor av nyhetsbrev och jobbagenter, via e-post, Twitter och LinkedIn, men Dagens möjligheter sticker ut! När det kom igår hittade jag intressanta artiklar om till exempel hur man tolkar en platsannons – vad menar arbetsgivaren egentligen, hur du behåller motivationen när det går trögt att söka jobb och att våga stå för sina svagheter i en intervjusituation.

Men jag nöjer mig förstås inte bara med att söka utlysta tjänster och läsa peppande nyhetsbrev. För mycket kring att söka och hitta ett nytt jobb handlar om kontakter. Just nu odlar jag massor av såna. Kollar upp mitt nätverk, hör av mig. Det tar tid och energi, men eftersom jag tycker att de flesta människor är spännande är det roligt också. Och ibland blir det ju kära återseenden…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hänt sen sist: Blomsterprakt, olyckor och lite mat

Några timmar idag ägnade jag åt att handla med min lilla mamma så hon inte ska sakna nåt meddetsamma. OCH så att hon fick sig nåt att äta till middag idag. Vidare var vi och köpte blommor till graven och till mammas balkong. Just när vi skulle åka från affären upp till kyrkogården började det regna. Trots att jag försökte förhala det hela i hopp om att regnet skulle avta, blev det inte så. Inte riktigt, i alla fall. Så det slutade med att mamma fick sitta kvar i bilen medan jag gick ner till graven och satte några rosa nejlikor i en vas.

Tagetesen var fortfarande fin, men pappa fick nejlikor idag till minne av den 24 juli för fem år sen när han gick bort.

                                                                                                                                                               Motala kyrkogård är allt annat än tillgänglig, kan jag argt meddela! Det finns inte en chans att gamlingar och personer med rörelsehinder kan ta sig till vissa gravar utan fara för liv och lem. På sina håll har man nämligen antingen stentrappor eller branta slänter. Idag hade mamma slagit ihjäl sig (på kyrkogården…) om hon hade försökt sig på att ta sig ner för de fyra branta slänterna till pappas grav. Gräset var snorhalt (ursäkta uttrycket!) av regn. Skitdåligt, Motala griftegårdsförvaltning!!! Man undrar hur ni skaffar era ”kunder”…

Mina två före detta balkonglådor – vi får ju inte ha såna i vår bostadsrättsförening – bor numera hos mamma. Jag satte upp dem och ställde ner tre röda pelargoner och två blåa lobelior i varje. Det blev riktigt fint och mamma blev nöjd! Tyvärr glömde jag att ta en bild på dem, så här kommer i stället en närbild på pappas nejlikor.

Nejlikor till pappa i närbild.

                                                                                                                                                               Clark Kent* och jag åkte nån gång mellan halv två och två på eftermiddagen. Det brukar ta cirka tre timmar att köra. Idag tog det fem. När jag gav mig iväg var det solregn. Det sägs bringa tur. Men jag vet inte om jag tror på det… Det första som hände var att jag fick ett stenskott på framrutan som jag antagligen måste göra nåt åt. Fast värre var nog att det vid avtagsvägen till motorvägen mot Örebro hade skett en trafikolycka. Detta innebar att jag och många andra fick ta en lååång omväg. Det var väl i och för sig irriterande, men mina tankar gick mer till dem som varit med om olyckan. De som kanske inte kom fram till sitt slutmål.

Trött och i behov av en toalett stannade jag sen i Skoftesta. Passade på att äta kycklingfilé med vitlökssås och strips och irritera mig på stillösa förbipasserande. Eller vad sägs om

1. en man i blåa shorts, svarta gympadojor och vita tubsockar med Intersport-tryck?
2. en kvinna, i gröna byxor med resår och ett traktordäck större än mitt, som åt med öppen mun?
3. en man med svarta mjukisbrax med snöre i midjan, byxorna uppdragna till halsen och blåa foppatofflor?

Jag ryser! Själv var jag som vanligt klädd i jeans och tjockis-svart t-shirt samt jätteslitna svarta sandaler. Maten var för övrigt god, se själv:

Mat on the road.

                                                                                                                                                              Jag rullade in i Uppsala nån gång mellan halv sju och sju. Slog mamma en signal efter att jag fått in alla grejor och Fästmön fick ett sms. (Jag ringde lite från vägen – JA, jag har blåtand!) Jag ska ringa henne efter Morden i Midsomer – om vi nu orkar se på dem. Det är säsongsavslutning i kväll.

Nu ska jag hänga en maskin tvätt som jag sparkade igång så snart jag kunde. I morgon väntar ytterligare tvätt och städning. Jag måste dessutom jaga nån som kan svara på en fråga om a-kassa, försöka fixa en tid hos optikern (trots att jag inte har råd, men nu ser jag inte!) samt kolla upp det där med stenskott. Alltid är det nåt..

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »