Hyllat

Ett hyllande inlägg.

---

 

Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…

Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.

Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!

Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.

Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.

Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.

Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!

Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.

Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att fundera på igen…

Ett tänkande inlägg.

---

 

Det finns fortfarande tårar trots att det är över.

Även den här helgen har jag fått nåt att fundera över. Jag vet inte hur det kommer sig, men så snart jag gör nåt annat än sitter i mitt hem ringer min mobil eller telefon. Det skedde två gånger igår. Sista gången körde jag bil på slingrande vägar genom ett vägarbete, så jag ville inte prata. Jag får ett nytt samtal på måndag. Till dess kan jag läsa på lite. Och fundera.

Det är lite för mycket på gång just nu, känns det som. Vissa saker vill jag gärna slutföra. Som redigeringen av mina ord. Delmålet var fem kapitel igår, jag hann två. Till viss del berodde det på omfånget, men till största delen var det så otroligt smärtsamt att gå igenom. Igen! Jag har ju nyss satt orden på pränt, känns det som. Jag borde vara smått… immun… Men inte. Tårarna finns där trots att det är över. Det gör fortfarande fruktansvärt ont.

Middagstillbehör.

Det blev, fantasifullt nog, sedvanlig fredagsmiddag i New Village-köket igår. Jag hade tänkt överraska och göra kyckling i lergryta med sallad, men det funkade inte med tider, hämtningar och lämningar. En kyckling i lergryta ska stå i ugnen en timme per kilo och när man inte vet exakt vilken tid man kan äta blir det knepigt. Men den som spar hon har!

Till nästa helg blir det emellertid inte kyckling i lergryta, för då kommer äldsta bonusdottern hem på besök och jag gissar att hennes mamma/min Fästmö vill åka hem och hänga med henne då de timmar hon (Anna) inte jobbar. För naturligtvis jobbar Anna nästa helg. Och nån gång under den helgen eller kanske måndagen därefter ska vi fira yngsta bonusdottern som fyller 20.

Middagen.

Efter middagen gjorde vi nåt som i alla fall jag inte har gjort på många, många år: vi glodde på Idol. Detta broilerprogram i landet Lagom där det plötsligt är tillåtet för tre personer att vara hur elaka som helst. Och de som står framför dem leker divor och ikoner. Vissa av dem är inte ens torra bakom öronen. Men se! Igår… Jag såg och jag hörde en tjej göra en underbar version om min gamla favoritlåt Purple rain. Fantastisk röst och utstrålning! Den här tjejen önskar jag en bättre framtid än att segrande ur programmet (det brukar ju inte gå så bra för vinnarna…) – jag önskar att hon får möjlighet att göra sång och musik till sitt yrke. Och så får hon gärna tipsa Laleh om hur man inte förstör en bra låt.

I eftermiddag ska vi ut och vandra bland gamla döa författare och kändisar på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Det börjar klockan 14, samling vid Gamla kapellet och kostar 50 pix. Häng på om du inte har nåt för dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I sluttampen

Ett slutande inlägg.

---

 

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i saknad och en dag att göra det bästa av

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.

I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?

Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.

Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Livet är kort.

Read Full Post »

Oro

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

Är det över snart?

Nej, den här dan borde ha börjat bättre, jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Så blev det juldag…

Tyvärr för alla oönskade besökare som smyger in här under natten (vågar ni inte visa er i ljuset, spricker ni då, eller vad?) har ridån gått upp idag igen. Det var verkligen ingen höjdare att tillbringa julafton på egen hand. Jag grinade mig igenom större delen av dan. Kämpade för att bita ihop när mamma ringde – typ fem gånger. Kämpade för att inte visa nåt här på bloggen.

Jag tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och efter det orkade jag inte mer. Jag mådde så illa efter julmaten, det gav liksom inte med sig. Borstade tänder och gick och la mig tjugo över åtta och grät mig till sömns. För att vakna vid 23-tiden – klarvaken…

Tyko Jonsson, som har närt en kommunist vid sin barm…

Så småningom klev jag ur sängen mitt i natten för att öppna mina julklappar. Jag orkade inte göra det tidigare och det kändes förresten så ledsamt att öppna dem alldeles ensam. Jo jag VET. Min ensamhet är på sätt och vis självvald. Det blev den när jag tackade ja till förturen till operation. Och det är inget jag ångrar. Men ändå. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Jag hade fixat fem julklappar till mig själv som jag hade slagit in, just in case jag inte skulle få några andra.

Jag gav mig en fotobok, med titeln Året på Ultuna (mina egna bilder), en bok, ett par strumpor med fiskar på, ett datumblock och ny plastfilm till Ajfånen.

Men Tomten hade inte glömt bort mig! Tomten i Motala hade ju skickat ett grönt paket och detta innehöll två böcker av en författare jag gillar att läsa just nu, Kjell Eriksson. TACK SNÄLLA FEM FÖR KLAPPAR OCH BESÖKET HOS MAMMA!!!

Klappar från FEM! 

Även Tomten i Förorten hade kommit ihåg mig. Från Jerry kom tre böcker varav en som jag redan hade fått. När det gäller böcker måste man ALLTID kolla av först… Men de andra två har jag inte, TACK!

Två av tre som jag inte har.

Fästmöns snälla mamma hade inte bara bidragit med Janssons frestelse utan också med en klapp från henne och L. Den innehöll nånting jag verkligen behöver för jag är otroligt torr. Har torra fläckar framför allt på armarna, så Olivcrème blir toppen! TACK!

Härligt för mitt torra skinn!

Det var riktigt pinsamt att ta emot klappar från dessa, för jag har inte köpt nånting till nån av dem. Det kom som sagt en operation emellan och före blev det så stressigt med att försöka ordna så att ”barnen” fick klappar och jag fick mat i kylen. Sen var jag osäker på klapperierna med somliga eftersom jag inte fick nåt till 50-årsdagen. Tänkte att då köper vi inga klappar heller. När jag sen fick veta att det var klappar på gång var jag för sjuk för att köpa. Och ”barnens” löste jag som sagt på annat sätt. Men jag vet inte om de var nöjda, har inget hört. Att köpa julklappar i efterskott tror jag inte på, men jag har planer på att vissa levande änglar ska få nånting som tack för mycken hjälp. Det känns bättre än att komma efter jul med julklappar. Och snart är julen över. Förhoppningsvis snart.

Annas klappar sparade jag till sist. Jag hade fått för mig att ett av paketen från henne innehöll plastfilm till Ajfånen – för det hade jag köpt på skoj både till henne och mig. Men det var ett USB-minne på 32 GB – perfekt! Idag – eller nån annan dag – ska jag föra över mina bilder som nu är utspridda överallt… Fotcrème och böcker fick jag också, TACK snälla älskling!

Klappar från Anna!

Vid det här laget var klockan nästan två…

Klockan var nästan två när jag hade öppnat alla julklappar.

Jag var vaken till klockan tre, ungefär. Är rädd att jag störde min älskling väldigt mitt i natten med en jobbig sms-konversation. Men, som sagt, jag var så ledsen och bedrövad igår. Jag tror att jag har drabbats av nån sorts post-op depression för jag bara gråter. Gråter, gråter, gråter typ hela tiden. Det är skitjobbigt och ytterligare ett skäl till att jag drar mig undan människor. Jag blir ju inte vackrare heller av tårarna, ser allt mer ut som en gris.

Tofflan mitt i natten.

Idag vaknade jag halv nio. Det var ganska mörkt ute och det snöar som 17. Känner mig faktiskt ganska insnöad…

Insnöad… OBS! Den läskiga snögubben på bilden är inte mitt verk.

I natt lät det som om nån i huset hade vinterkräksjukan. Det plus snön gör inte precis att jag är sugen på en liten promenad, men annars är det en intention jag har. Jag måste i vart fall gå till soprummet med all julmat som har hamnat i komposten. Det luktar inte gott efter ett tag…

Kring operationsärret är det fullt av röda prickar som kliar som fan. Jag är allergisk mot plåster och kirurgtejp och gissar att det är såna rester som jag inte har fått bort. Jag får nämligen fortfarande inte tvätta mig i området, bara låta duschvatten försiktigt rinna över.

Förutom eventuell promenad och bildöverföring till min USB-sticka har jag inga större planer för dagen. Ikväll ska jag se på Änglagård: Sjuhundrafyrtiofjärde sommaren, men jag ska också se dokumentärfilmen om Olof Palme på SvT, uppdelad i tre avsnitt för TV. Den senare får jag emellertid spela in eftersom programmen krockar.

Vad händer hos dig då???

Livet är kort.

Read Full Post »

Festligheter

Äh, inte har jag några festplaner, inte! Jag orkade ju med nöd och näppe vara vaken till klockan 22 igår kväll. Hade två synnerligen spännande och snabba partier Wordfeud på gång – förlorade båda.

Min älskade hade ju lyhört snappat upp att jag var sugen på keso och Mariekex. Gårdagens middag blev därför rena festen – nyponsoppa med just keso och Mariekex. Det ser INTE gott ut, men det smakade ljuvligt!

Det ser mera ut som nåt hunden har hostat upp, men det var ljuvligt gott.

Medan jag åt studerade jag dagens post – tidningen Journalisten och ett julkort från fru Klon. När det gäller Journalistförbundet, till vilket jag är dubbelansluten, noterade jag med glädje för ett par dar sen att man skaffat ett presskortsombud här i Uppsala. Det blir en sak att försöka fixa i mellandagarna, det vill säga ta kort på mig själv och knata iväg till ombudet med dessa plus leg. Mitt gamla presskort gick ut i oktober och jag har inte haft möjlighet att åka till Stockholm och förnya det på kontorstid, knappt, vardagar, sen dess.

Dagens post – fast igår, dårå.

I morse vaknade jag irriterande tidigt av att nån i huset – gissa från vilket håll: vänster (för långt för att höras till sovrummet), höger, över (har ingen över mig), under – slängde en stol i golvet, lät det som. Jag har verkligen ingen lust att gå upp klockan halv sju en lördagsmorgon! Så jag gjorde en FEM, läste lite i sängen, alltså, och sen – HEPP! – slocknade jag. När jag vaknade var klockan nästan tio…

Dagens lilla projekt blir att duscha och tvätta håret. Jag vet inte vad hårtomtarna gör med mitt hår om nätterna, men jag har fått en ännu värre Tintin-frisyr än jag hade på sjukhuset. Se själv:

Tintinfrilla.

Dagens andra lilla projekt består av att ta en lite tur utomhus. Jag har ju fått friplåt till Allstar och dit vill jag ju självklart gå i kväll – NOT!!!

Allstar – nästa skilsmässohäng, eller?

Nej tack, jag är verkligen inte sugen på att ge mig ut och roa mig på det sättet. Jag tänkte mest ta mig en liten tur till soprummet – om jag pallar.

I övrigt kommer min sprutsköterska nån gång och så ska jag spela klart en spännande Wordfeudmatch med en som jag inte har klått en enda gång (men oj, vad jag kämpar på det! 😉 ).

Jag har också ett par idéer till mer seriösa blogginlägg. Känner att det är dags för lite sånt och inte bara en massa skittrist om mina krämpor.

Vad har du på gång idag, tro??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det sen då?

Jorå, tack som frågar! Lunchdejten gick bra och det efterföljande mötet också. Nu hoppas jag att ingenting annat eller ingen annan krånglar så att det kan bli nåt bra av det hela. Vad det handlar om? Tja, en mig närstående person som behöver få lite flyt på tillvaron. Nuff said!

Min artikel hann jag skriva färdigt och den har varit ett par rundor på kontroll. Det gäller att komma överens. Bilderna har jag däremot inte kollat än, det får sparas till i morgon förmiddag.

Framåt eftermiddagen åkte jag sen ner till stan för att röntga hälen. Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära. Parkeringspriset var också bra, 15 kronor i timmen. Lite skillnad mot parkeringshuset som ligger intill mottagningen – där kostar det 25 pix i timmen att låta bilen stå. Vinkade förresten till Fästmöns mamma och L som passerade när jag skulle betala parkeringsbiljett! De undrade vad jag gjorde där, på kryckor och allt…

Inne på mottagningen var det verkligen fint i väntrummet. Fräscht och snyggt i svart-vitt-grått och med gröna växter.

Fräscht väntrum. Mina kryckalainen i förgrunden.

På väggarna var det målat grenverk i grått. Tilltalade mig alldeles förträffligt eftersom jag älskar träd!

Älskar träd!

Här satt vi och väntade, hälen, kryckorna och jag. Det kom en del folk – och det gick en del. Men det är inget ställe man bara kommer till utan man måste ha remiss, förstås. Svaret kommer till min husläkarmottagning senast fredag, utlovades det, så jag ska väl ringa och få en telefontid med doktorn i nästa vecka, som vi kom överens om. Faktum är… och jag vågar knappt säga det… men hälen känns bättre! Jag har nu tagit två tabletter och ska strax ta den tredje antiinflammatoriska. (En tablett morgon och kväll.) Den isande, ihållande värk som jag plågades av igår eftermiddag har inte infunnit sig – och då har jag trots allt gått ganska mycket idag. Med kryckor, förstås, men ändå.

Ond häl på väg att bli bättre???

Jag hade tur som en tokig, för jag hann göra ett bankärende också. Jag hade en tung burk med mynt som jag länge tänkte växla in. Eftersom banken och röntgenmottagningen ligger nära varandra passade jag på idag. Hela 625 kronor blev det, mest enkronor. Allt hamnade nu på mitt konto!

Sen var det bara att åka hem. Hade jag åkt till jobbet hade blivit en tur ut och sen vända igen. Har jobbat lite hemifrån, svarat på en del mejl och så. Dessutom hann jag göra en förmiddagsmacka till i morgon. I samband med detta uppstod nästa skada, med blodvite som följd!

Jag lyckades skära mig på tummen.

Eftersom jag nästan svimmar av blod var det bra KBT-träning att fota tummen och blodet, men jag skakade, som synes, bilden är oskarp.

Strax ska jag åka in till stan igen för att klippa mig. Håret känns lite tjockare nu, det har annars fallit av mig i tussar. Fult och jobbigt, för jag har alltid varit stolt över mitt hår och vårdat det ömt.

Mina aliens bråkade med mig idag, så det var bra att jag hann hem och fräscha till mig lite. Jag känner mig emellertid yr och har ont i magen. Men det är bara att bita ihop och tänka att snart, snart är detta elände över. Och då menar jag verkligen över. Ingen mer behandling efter operationen!

Livet är kort.

Read Full Post »