Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nobelpriset och annat litterärt och medialt

Ett litterärt inlägg.

---

 

Belöningen!

Nu har jag lagt ner pennan (eg. slutat hamra på tangentbordet) för det jag har skrivit på under några månader. Det kan bli en tillfällig nedläggning, men det kan också bli den sista vad gäller vissa ord – och en, vid det här laget, ganska stor pappershög. Från och med nu gäller med all säkerhet tystnad från min sida kring den specifika pappershögen. Jag ber dig respektera det och inte utsätta mig för frågor. Det kommer nämligen att bli skitsvårt, men jag måste stänga min muntliga dragkedja. Här. Nu.

Belöningen för utfört arbete – och dagens sökta jobb – blev ett par knäckemackor med leverpastej och gurka och två glas mjölk. Jag slarvar så förbaskat med näringsintaget och måste äta gris, som jag inte äter i vanliga fall. Illamåendet har dansat rumba i min mage, men förhoppningsvis håller mackorna och mjölken det i schack nu.

Affe himself.

Nåt Nobelpris för det jag har skrivit förväntar jag mig inte. Men på torsdag klockan 13 delas årets pris i litteratur ut. Som vanligt hoppas jag på Joyce Carol Oates, men Haruki Murakami är också en tänkvärd kandidat. Nytt för i år är att man måste vara journalist, representera bokbranschen eller vara samarbetspartner med Svenska Akademien för att få delta i Börssalen när tillkännagivandet görs. Ett sånt deltagande måste också föranmälas. Det har varit lite rabalder kring detta, men jag kan tänka mig att det handlar om såväl säkerhet som fysiskt utrymme. Hur som helst, jag tycker förstås att det är lika spännande som alltid och ska försöka följa tillkännagivandet via nån livesändande tidning. Men jag skulle kunna anmäla mitt intresse och gå dit, jag har ju faktiskt Svenska Journalistförbundets presskort…

Nåt spännande på TV?

Den skarpsynte ser på bilden av mina mackor att jag läser TV-tidningen. I högra hörnet skymtar en penna. Ja, jag erkänner: det är en av mina egenheter att köpa TV-tidningen varje vecka, läsa och markera vilka program jag ska se eller spela in. De kommande dagarna har jag markerat Downton Abbey, som har säsongspremiär i SvT1 klockan 21.30 på lördag (totalt blir det åtta delar) och Veckans brott, också säsongspremiär och SvT 1 men på tisdag klockan 21 (tio avsnitt). På lördag tror jag att en viss Pinne sitter klistrad framför burken och på tisdag gör definitivt jag det – jag bara älskar kombon Leffe – Camilla Kvartoft! I söndags somnade jag ifrån Poirot, så jag fick aldrig veta vem mördaren var. Den här söndagen ska jag eventuellt i stället titta på Fjällbackamorden: Strandridaren, som går på SvT1 mellan 21 och 22.30 – kanske bättre tid för kvällströtta mig. Filmen ska för övrigt inte ha visats på SvT tidigare.

Men nu ska jag läsa lite tidningar på nätet innan jag åker och hämtar hem min överjobbande Fästmö klockan 16. Jag har ringt och bokat tid för bilservice och hjulbyte i mitten av november. Till dess måste jag spara ihop 5 000 kronor. Jag får helt enkelt öppna Katastroflådan och hoppas på tur.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina vårdkontakter – vems är informationsansvaret?

Ett ilsket inlägg om ansvarslöshet.

Varje söndag brukar jag fördela mina mediciner i en liten dosett. I söndags noterade jag att två av min mediciner håller på att ta slut. Det är inte helt tomt i burkarna, men det skramlar bara några piller på bottnarna. Satte mig därför vid datorn, surfade in på min husläkarmottagnings webbplats och hittade ett enkelt och bra kontaktformulär.

Jag fördelar mina mediciner varje söndag i min förträffliga ANABOX!

Tidigare, när jag var listad hos doktor Anders, kunde jag mejla honom direkt när nån medicin tog slut. I regel svarade han vid slutet av dan och svaret var för det mesta:

Ett e-recept är skickat!

Nu är det ett tag sen doktor Anders slutade vid mottagningen, men jag har fortsatt att vara listad vid själva mottagningen. Alltså fick jag hålla tillgodo med ett kontaktformulär – som alla andra patienter vid mottagningen.

Jag fyllde i mina uppgifter, personnummer, mediciner, styrkor, min e-postadress och mitt mobilnummer. I söndags kväll, som sagt. När jag hade skickat iväg formuläret fick jag ett autosvar via e-post där det bland annat stod:

Ditt meddelande har tagits emot. Vi svarar dig normalt inom 1 arbetsdag. […]

Igår eftermiddag, tisdag, passade jag på att kolla på apoteket om det hade kommit nåt e-recept. Då hade det ju gått nästan två arbetsdagar. Men nåt recept hade inte kommit till apoteket! Jag ringde då mottagningen och knappade mig fram till Receptförnyelse. Läste i stället in mina uppgifter på en telefonsvarare samt sa att jag hade fyllt i och skickat ett kontaktformulär i söndags men inte fått nåt recept.

I morse ringde A från mottagningen för att bekräfta att de hade tagit emot mitt meddelande och för att tala om att ett recept skrivs i morgon, torsdag, kväll. Om man ringer in och förnyar recept tar det nämligen fem (5) arbetsdagar innan man får sitt e-recept. Varför sämre service??? Sen började vi prata om Mina vårdkontakter. Och då förstod jag ett och annat…

Mottagningen har anslutit sig till Mina vårdkontakter, ett påfund från den verksamhet som ansvarar för allmänhetens hälso- och sjukvård. På mottagningens webbplats fanns rörig information om detta, viss information var dessutom motsägelsefull. Men det går ut på att man som patient ska logga in på Mina vårdkontakter och sköta bland annat receptförnyelse därifrån. För att kunna göra detta behöver man e-legitimation. För min del är e-legitimation väldigt struligt. Troligen beror det på att jag har en gammal dator. Jag får ofta göra flera försök att logga in och dessutom ofta starta om innan jag lyckas. Krångligt, med andra ord. Och eftersom kontaktformuläret låg kvar på webbplatsen utgick jag ifrån att det fungerade.

A från mottagningen berättade att alla nu måste ansluta sig till Mina vårdkontakter. Detta innebär att alla måste ha en dator och e-legitimation.

Våra gamla föräldrar förutsätts få hjälp av sina barn och anhöriga.

berättade A.

Men ska man ta ifrån en gammal människa, som är klar i huvudet, rätten att själv kunna förnya sina recept – bara för att h*n inte har en dator eller e-legitimation?

svarade jag indignerat.

Tydligen är det så ansvarig myndighet har tänkt. Eller inte tänkt. Eller tänkt, men struntat i. Människor är faktiskt myndiga trots att de är 70+.

Jag skyller naturligtvis inte på min husläkarmottagning, det är ju inte mottagningen som har bestämt att vi patienter ska tvingas in i Mina vårdkontakter. Men jag blir förbannad när vi patienter inte ens har fått information om att detta ska införas. I alla fall har jag inte fått information mig tillsänd på nåt sätt.

Det är så säkert att jag inte ens kommer in i ”systemet”…

Skälet till att myndigheten har bestämt att införa Mina vårdkontakter är säkerhet. Ja visst! Det är ju så himla säkert att vissa av oss inte ens kommer in i ”systemet”. Jag undrar hur många som skiter i att försöka boka en tid, ändra en redan bokad tid eller förnya recept… Det är ju inte alla som har barn eller närstående som kan hjälpa till ifall man själv inte har de tekniska möjligheterna eller kompetensen, vill säga…

Nu ska just min mottagning ha kvar möjligheten att ringa in receptförnyelse. I alla fall ett tag till. Formuläret på webbplatsen tas bort i slutet av denna månad, när Mina vårdval ska vara infört fullt ut. Alternativet för min del blir väl att ÅKA DIT och vägra gå därifrån innan jag fått framföra mitt ärenden, förnya mitt recept, samt legitimerat mig. Med mitt presskort eller körkort. Dessa kort FUNGERAR nämligen alltid som legitimation.

Men, som sagt… Det är inte mottagningen jag snear till på. Det är den myndighet, eller vad det nu är, som har bestämt att Mina vårdval ska införas. Det kanske är jättebra, men… Varför tar ni inte informationsansvaret??? Varför får vi,

allmänheten,

ingen information? Jag har inte ens vetat att det finns nåt som heter Mina vårdval, än mindre att det ska införas och att jag måste se till att ha fungerande teknisk utrustning för att kunna boka ett jävla läkarbesök i primärvården eller förnya mitt stående gamla recept! Inte konstigt om jag sätter mig på akuten nästa gång jag tycker att det blir kris. Och då har den informationsansvarig* totalt misslyckats med att styra vårdströmmarna rätt!

Livet är kort. Mitt blodtryck är rätt högt just nu.

Read Full Post »

På Botaniska och Tropiska växthuset

Ett inlägg om blommor.

Vi hade tänkt åka till en av stans loppisar som Fästmön har besökt tidigare, men inte jag. Tyvärr var det semesterstängt… Fett besviken man blir! Nej, tacka vet jag Återbruket som dessvärre är stängt på helger. Vad gör man då? Jo, man tar med sig… Tjuren Ferdinand till Botaniska trädgården för att lukta på blommor!

Tjuren Ferdinand.

Det är faktiskt så att Anna har namnsdag idag. Därför tänkte jag att vi skulle få lite go-fika på Café Victoria efter vi hade glott på blommor. Det fick vi – men personalen på kaféet var den mest oorganiserade jag har varit med om! Och bara småflickor! Varför inte låta nån rejäl farbror eller tant styra upp det hela? Jättedåligt skött! MEN… det vi åt var suveränt gott! Anna valde en marängbakelse, jag en cheescake med jordgubbar samt en kokostopp. Den senare valde jag för att jag är snål! Det fastnar ju kokos mellan varenda tand, så nu har jag att tugga på resten av dan och kvällen…

Det blev cheesecake med jordgubbar samt en kokostopp för min del. Sen dess har jag gått omkring och tuggat på kokos.

Men innan vi fikade gick vi in på Tropiska växthuset. Entrén kostar 40 pix för folk över 16. Anna betalade, jag betalade inte. Tänkte vifta med presskortet om det hade blivit kontroll. Vi fotade hur mycket som helst i växthuset och lite grann även utomhus. Och plötslig fann jag att jag hade Skogsmulle med mig…

Skogsmulle.

Den här dan blev inte som vi hade tänkt oss, men den blev inte så dålig alls, tvärtom. I afton blir det kräftkalas, dessutom.

Och nu kommer ett bildspel för alla blommuppar. Titta och njut! Visserligen är nya iPhonens kamera bättre än den förra, men blommorna och växterna är förstås bättre i verkligheten. Det är bara Tropiska växthuset som tar entré, allt annat är gratis. Till och med en pank kan unna sig ett härligt besök!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort. Titta och njut av kraften i det som växer!

Read Full Post »

Det får du inte missa i Metropolen Byhålan: Motala Motormuseum

Det första inlägget i serien Det får du inte missa i Metropolen Byhålan!

Idag gjorde jag en liten utflykt på egen hand till ett riktigt spännande ställe i Metropolen, Motala Motormuseum. Även om jag passerar det ganska ofta när jag är i stan var det säkert hundra år sen (nåja…) sen jag faktiskt var inne i museet. I alla fall runt tio år.

Eftersom jag ska skriva en artikel om museet till Uppsalanyheter.se gick jag in på presskortet. Entréavgiften känns lite i högsta laget, 100 kronor för en vuxen. Men faktum är att jag gärna betalar nästa gång jag går dit, för det här var ett riktigt höjdarmuseum.

Enligt ett pressmeddelande som jag fick av dagens ansvarig, en Johan, öppnade museet 1995. På en auktion i Stockholm köpte museiägaren Jan-Ove Boll samma år Kar de Mummas gamla Rolls Royce och det gav naturligtvis det nyöppnade museet en rejäl skjuts (!).

Idag finns det hur många bilar som helst på museet. Förutom Kar de Mummas gamla bil kan man beskåda Karl Gerhards pärla och Verner von Heidenstams sista bil. Vår egen kungs första moped finns där också samt en samling tävlingsbilar. I samlingen ingår Europas snabbaste bil.  Sen i våras kamperar också en Ferrari Testarossa ihop med en Lamborghini Countach.

Museet har en unik samling Rolls Royce-bilar liksom en  fin motorcykelsamling som tillhört Einar ”Linkan” Lindqivst. För den som inte känner till ”Linkan” kan jag berätta att han körde speedway  bland annat för klubben Vargarna i Norrköping.

Lustigt nog var en av besökarna som jag mötte på museet idag gammal speedwayfantast. En djupt imponerad farbror gick där och tittade på bilarna, myste och sa:

– Jag brukar åka hit till Motala på speedway,  sen åker jag hem meddetsamma igen. Men det här var verkligen ett fint ställe! Hit kommer jag fler gånger!

På museet hittar man inte bara bilar och motorcyklar.

– Det är ju motorer i allt, även kameror och gamla radioapparater!

som Johan sa.

Det första som  möter besökaren innanför grindarna är en bilverkstad från tidernas begynnelse. Där inne tronar stans första lastbil och vi får höra två owedige göbba söm pratar owejäl östgötska*. Flera såna scener är uppbyggda i museet med hjälp av skyltdockor och ljudupptagningar.

I år har museet också en cykelutställning fram till och med september månad. Där kan man bland annat vila ögonen på min gamla mattelärares hoj, en tvåväxlad sak magister Bergvall rundade Vättern med 39 gånger.

För den som vill se annat än fordon finns på museet en stor samling radioapparater, TV-apparater, grammofoner etc, varav de flesta är från Motalafabriken Luxor. Vidare finns ett fotomuseum där man inte kan se foton, men väl kamerans utveckling.

Den som har vägarna förbi Motala ska inte tveka utan stanna till i hamnen och besöka Motormuseet. En riktigt spännande stund väntar!!! Detta blir högsta Toffelbetyg!

Här kan du se ett bildspel över några av bilderna jag tog inne på museet idag. Men det är självklart mycket bättre att uppleva föremålen på plats!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

* två owedige göbba söm pratar owejäl östgötska = två rediga gubbar som pratar rejäl östgötska

Livet är kort.

Read Full Post »

Urtrist tråkmåns

Usch, vilken urtrist tråkmåns jag har blivit! Jag kan sitta och gnälla över att det inte händer nåt – och sen när det verkligen händer nåt tar jag mig inte för att delta.

• I helgen var det till exempel strålande fina vinterdagar. Gick jag ut på promenad (gratis)? Nej.
• I helgen var det också slöjd-antik-hälsomässa. Gick jag dit (gratis på presskortet)? Nej.
• Igår och idag är det Distingsmarknad på Vaksala torg. Gick jag dit (gratis att titta). Nej.

En aktivitet som jag emellertid har börjat ägna mig mer åt är att gå. Det är faktiskt så att hälen är bättre. Vissa dar gör den fruktansvärt ont, men ofta gör den inte ont en hel dag. Bara en hel eftermiddag och kväll när jag har skuttat upp och ner för trappstegar och balanserat…

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Vänlige S som promenerade från bussen. Vi tog sällskap eftersom vi båda skulle upp på femte våningen – och jag gick alla trapporna upp! På lunchen traskade jag med P och C nerför alla trapporna – och sedan uppför dem när vi kom tillbaka. Det är jag jättenöjd med! Mindre nöjd är jag med att Den Hjärtegoda L är krasslig. Jag skulle nämligen ha fått äran att bjuda L på lunch idag, men nu satte sjukdom stopp för det. Trist! Å andra sidan ska vi försöka få till en ny träff nästa vecka och då har jag nånting att se fram emot! I morgon ska jag för övrigt promenixa bort till Gallan med Johan för att luncha.

Dessa har traskat upp och ner för trapporna -flera gånger! – idag! Jag är mycket nöjd.

I kväll gör vi en utflykt till Himlen, Fästmön och jag, med ett antal kassar med mat, främst. Johan, som ju jobbar på samma ställe som jag, samåker med oss. Jag träffade honom i morse och det var så roligt att höra honom säga att han trivs här! Tänk om han kunde få förlängt eller en liten tjänst eller så… Det är oroliga tider för oss båda just nu. Jag funderar på hur många procent jag skulle kunna klara mig på. Inte roligt när allt jag vill – och Johan, tror jag bestämt! – är att jobba heltid och kunna försörja oss själva.

Mamma har ju varit och är jätterisig. Jag har ringt varje dag sen i förra veckan. Men igår hade vi kommit överens om att hon bara skulle höra av sig om hon var sämre. Inget samtal kom, så jag hoppas att det vänder för henne nu. Hon måtte ha fått en rejäl influensa, stackarn! De är många som blir helt däckade av den, en av mina kollegor var skitsjuk och hemma en hel vecka. Nu är h*n tillbaka i tjänst, men hostan skräller mellan kontorsväggarna.

Vädret är av och till, idag har det varit mest regnliknande snö här och temperatur runt nollan. Grått och trist. Jag blir sömnig av vädret, men ilsken på mig själv för att jag inte utnyttjade de soliga dagarna i helgen till att få ljus och luft. Jag städade och tvättade i stället. Tråkmåns jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsmys från Feskarn

Fredag idag, ifall nån har missat det. Och efter att ha hämtat mitt nya leg (presskortet), där jag ser ännu mer ihoptryckt ut på bilden än det föregående halkade jag vidare till Feskarn i Saluhallen för att hämta Fredagsmys på påse. Därefter hämtade jag Fästmön i Förorten och sen bullade vi upp…

Veckans Fredagsmys från Feskarn.

Varje vecka innehåller Fredagsmyspåsen från Feskarn (usch, det där ordet… det är lika gräsligt som Onepiece…) olika saker. Denna fredag fanns följande i påsen:

• färska Smögenräkor
• aioli
• laxmousse i tunnbrödstimbal
• ceviche med hummer, helgeflundra och pilgrimsmusslor
• bröd
• smulpaj med hallon och mörk choklad

Priset per person är 185 kronor,  så det blev 30 kronor över på presentkortet jag utnyttjade, det jag hade fått i födelsdagspresent av vännen Rippe. I stället för att efterskänka det kompletterade jag påsen med två bitar laxrulle.

Drycken till maten hade vi köpt sen tidigare. Det var en fransman som hade legat på kylning länge och väl. Den passade utmärkt till maten!

Muscadet sèvre et main. 

Vad tyckte vi då? Båda gillade vi Smögenräkorna. De var mindre än de räkor vi vanligen köper och mörkare till färgen samt smakade saltare. Dessutom var de stickiga! Väldigt stickiga!

Aiolin var underbart god och nu stinker vi vitlök så det måste vara ett moln över New Village!

Laxmoussen var mäktig, tyckte Anna, bara jättegod, tyckte jag.

Cevichen var INTE god. Ingen av oss gillade den. Den hade alldeles för konstiga smakblandningar.

Laxrullarna var också mäktiga, tyckte Anna, och goda, tyckte jag. Irriterande nog var de väldigt olika i storlek – och två så olika bitar stoppar man väl inte med i en påse till en och samma kund?! Jo det gjorde Feskarn.

Brödet var jättegott och behövdes – för det var sannerligen inte mycket mat. En storätare skulle inte bli mätt på Fredagsmys från Feskarn.

Smulpajen levererades i portionsglas och liksom laxrullarna skilde det rejält på portionerna. Dåligt!  Min paj var torr och bestod inte av många hallon. Tur att jag hade vin kvar att skölja ner den med!

Jag fick hälla på extra mycket chokladkaviar på min paj för att den skulle bli lika stor som Annas. 

Till pajen medföljde en burk chokladkaviar och den var riktigt rolig!

Chokladkaviar!

Trots att jag är mannen i huset (jag kör bil och jag har inte mens) var jag för klen för att öppna burken. Tur att min älskling är så stark och vältränad! (Man undrar om hon tar i med hårdhandskarna på äldreboendet eller om hon är lika snäll som hon är hemma… DET DÄR VAR ETT SKÄMT! Anna är nog väldigt omtyckt och jag vet att hon har varsamma händer när man är krasslig. Jag vet.)

Kulorna såg ut som torkad råttskit. Men de smakade inte skit!

Vårt sammantagna omdöme om Fredagsmys från Feskarn blev… sisådär. Vi blev inte särskilt upphetsade. Det var små portioner och cevichen var en riktig besvikelse. Räkorna köper jag gärna igen liksom laxmoussen!

Slutbetyget blev medel och då känner jag att vi är lite snälla.

Nu ska vi komma ihåg att innehållet i Fredagsmyspåsarna skiljer sig åt från vecka till vecka. Kanske är det nånting som vi gillar bättre nån annan gång. Fast nu dröjer det ett tag innan vi provar igen. För det kostar ju trots allt en del och kvällens påse kunde vi som sagt köpa tack vare Rippe! Det var roligt att testa!

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppe i ottan

Idag är det fredag. I kväll kommer Fästmön till mig. Underbart! Jag har längtat såå! Allt måste gå som en dans – en väldigt snabb sådan – idag. Jag har gått ut hårt. Redan publicerat ett antal saker externt och internt, gjort en sammanställning av medias bevakning av en het nyhet här i veckan och lite smått och gott. Saknar att inte nån centralt i organisationen gör medieanalyser. Har man bara bra underlag kan man göra såna själv – det gjorde jag på mitt förra jobb – och det tar faktiskt inte lång tid. Inte behöver man göra djupanalyser heller. Ibland räcker det med att kategorisera i facken positiv nyhet, negativ nyhet och neutral. Eller hur media tolkar ett pressmeddelande eller en nyhet. För det behöver ju inte heller vara såsom man hade tänkt…

Solen syntes tidigt i morse på baksidan av jobbet. Jag passade på att fota genom ett fönster.

En kall och solig dag idag igen. Termometern hemma visade neråt -18 grader. Jag bävar för varje kallstart av Clark Kent*, men han är så duktig och startar på första försöket – utan att ens hosta. På lunchen ska jag traska bort till Thaistället för att träffa den kloka L. Det var hur länge sen som helst vi sågs! Vi pratar rätt mycket jobb – och samtidigt mycket annat väsentligt också.

Idag tänker jag lämna byggnaden tidigt. Jag ska ner till lokalblaskan och hämta ut mitt nya presskort, som hade kommit igår. Jag har klarat mig utan presskort sen mitten av oktober, men det är alltid bra att ha, särskilt som jag gör en del skrivuppdrag. Journalisten, hos vilken jag ska lösa ut mitt presskort, går på två veckors semester från i eftermiddag, så det är därför jag måste lämna byggnaden på eftermiddagen.

Igår kväll tankade jag och även om det var skitkallt och kö till pumparna är jag glad att jag har det gjort. Annars skulle jag få göra det idag. När jag ändå är på stan ska jag svänga förbi Feskarn i Saluhallen och hämta ut mitt Fredagsmys! Det ska bli spännande – och en recension kommer förstås på en blogg nära dig sen! I förväg kommer ett TACK till vännen Rippe, för detta var nämligen Rippes present till mig på 50-årsdagen i april förra året.

Jag ser väl inte direkt fram emot att trassla mig in i stan en löningsfredag, så jag ska försöka hitta en parkering lite utanför, men på lämpligt gångavstånd. Själv är jag glad och tacksam för att jag tillhör dem som fick lön idag och dessutom löneförhöjning! Jag struntar fortfarande i att min nya lön ligger betydligt under den lön jag en gång hade. Men löneförhöjningen i sig visar att jag är värd nånting, trots allt. Så nu är det bäst att jag gör skäl för pengarna!.. För övrigt räcker min lön till de räkningar jag har den här månaden och jag får dessutom pengar över. Det är jag nöjd med. En del människor får så sjukt mycket i lön att de borde skämmas, men det har de flesta inte vett till! De enda som borde ha skyhöga löner är de som har andra människors liv i sina händer. Det är min åsikt och den står jag för.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Presskort och räkmacka

Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!

Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…

Först hade jag tänkt gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan,  och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…

När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!

Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!

Jag slafsade i mig hela mackan, men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!

På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.

Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!

Livet är kort.

Read Full Post »